Kolumn DN 2003-09-16

I politikens tomrum

HÄROMVECKAN hamnade jag i en radiodiskussion med en fjällkobonde från Jämtland som skulle rösta nej till euron. Genom att rösta nej till euron ville han också rösta nej till avfolkningen och flyttlasspolitiken, till kolonisatörerna i Stockholm och Bryssel, till alla de osynliga krafter som saboterade tillvaron för en fjällkobonde i Jämtland eller en kustfiskare i Senegal eller en småbonde i Indien. Det var med kustfiskaren i Senegal och småbonden i Indien han sa sig känna en verklig gemenskap. Inte med kustfiskaren i Portugal eller småbonden i Finland. Bor vi i samma land? frågade han oss som satt i diverse radiostudior söder om Dalälven.
Jag kunde inte låta bli att undra detsamma.
Föreställningen om att ha mera gemensamt med dem som är mycket långt borta än med dem som är relativt nära, beror sällan på att den förra gemenskapen är starkare än den senare utan på att den förra är ideell medan den senare är verklig. En verklig gemenskap förutsätter att man både ger och tar. Den ideella gemenskapen är den gemenskap som aldrig sätts på prov.

SAMTIDIGT HAR JAG hört fjällkobondens röst genom hela eurodebatten. Det är rösten mot ett politiskt etablissemang som har smugglat makten till Bryssel och en ekonomisk elit som har undergrävt demokratin. Det är rösten mot beslut som inte längre tycks ha några verkningar och verkningar som inte längre tycks föregås av några beslut, mot makthavare som syns utan att verka och makthavare som verkar utan att synas. 
Det är kort sagt rösten från ett växande politiskt tomrum. Inte bara mellan svenskarna och EU, utan mellan individen och politiken över huvudtaget. Det är det slags tomrum som uppstår när individen inte längre ser något samband mellan vad hon själv gör och vad som sker med henne, mellan beslut och verkan, rättigheter och skyldigheter, makt och ansvar. Det är ett tomrum som följaktligen har uppstått på alla nivåer i samhället och främjat en stadigt stigande misstro mot politiska partier, kommunala politiker, nationella politiker, offentliga myndigheter och samhällsbärande institutioner. För att inte tala om misstron mot vinstmaximerande kvartalsklippare, fallskärmsakrobater och bonusbyggare.
Det var i detta politiska tomrum som folkomröstningen om euron snabbt och till synes ofrånkomligen utvecklades till en kamp mellan ”etablissemanget” och ”folket”, mellan dem som påstods vara beredda att offra demokratin och självbestämmandet och välfärden och jobben för en avlägsen och osäker europeisk gemenskaps skull, och dem som var beredda att kämpa emot. En retorisk bild från politikens yttre höger- och vänsterkanter spred sig raskt mot mitten. Bilden av ett folkhem som ”någon” hade förstört ställdes mot bilden av ett europeiskt Sverige som ingen riktigt kunde gestalta.

DET VAR JASIDANS uppgift i den här kampanjen att likväl göra bilden av ett europeiskt Sverige synlig och lockande. Det var dess uppgift att visa på omöjligheten av en rent nationell väg till ökad demokrati. Visa att tomrummet i politiken inte kunde fyllas genom att bryta länkarna till EU utan genom att utveckla och demokratisera dem. Visa på skillnaden mellan en verklig gemenskap med Europas folk och en till intet förpliktande gemenskap med alla och envar. 
Mot detta inte helt framgångsrikt förvaltade uppdrag uppbådade nejsidan den oheligaste och effektivaste protestallians som detta land har skådat. Vad massiva femtiosex procent av svenskarna sa nej till var inte bara euron som valuta utan euron som symbol för allt möjligt. Glesbygden och småstäderna sa nej till avfolkningen, mellanstäderna sa nej till storstäderna, förorterna sa nej till innerstäderna, de fattiga sa nej till urholkningen av den offentliga välfärden, de borgerliga sa nej till Göran Persson. 
Vad denna folkomröstning utlöste var en tillfällig men total kollaps i förbindelsen mellan politikens institutioner och opinionens frustrationer. Vad den kommer att lämna efter sig är ett Sverige i akut behov av att fylla ett politiskt tomrum.

JAG ÄR INTE SÄKER på att en politiskt mera övertygad ledning för jasidan hade kunnat vinna den här striden, men jag är ganska säker på att en del av ansvaret för att det gick så illa måste tillskrivas den bristande politiska övertygelsen i den här frågan hos Göran Persson personligen. 
Socialdemokratins ansvar för utgången är inte odelat men det är stort. Ett parti och en rörelse som så starkt format vår bild av Sverige under den nationella välfärdsstatens glansdagar har också haft ett stort ansvar för att utforma en ny bild i en värld av alltmer nationsöverskridande beroenden.
Hittills har man satt partiet före politiken. Efter folkomröstningen står därför tydligare än någonsin två oförenliga visioner av Sverige mot varandra. Den ena är visionen av en nationell välfärdsstat och en nationell demokrati vars själva förutsättning är frikopplingen från den europeiska gemenskapen. Den andra är visionen av deltagandet i den europeiska gemenskapen som själva förutsättningen för Sveriges välfärd och demokrati. 
Det fanns en socialdemokratisk politiker som mer än någon annan personifierade den andra visionen. Och som mer än någon annan personifierade den möjliga länken mellan individen och politiken, mellan det lilla livet och det stora, mellan Nyköping och Bryssel, och som därmed mer än någon annan personifierade hoppet om politikens pånyttfödelse. 
Anna Lindh kommer att saknas i den självprövningens tid som nu stundar.