Moderna Tider och Svenska Dagbladet, februari-mars 1997.
Debatt om liberalism och låt-gå-liberalism
Låt-gå-liberalismen
MODERNA TIDER nr 76, februari 1997
På ett seminarium för inte så länge sedan försökte en entusiastisk föredragshållare visa att världen stadigt gick från mörker till ljus. Allt fler av människans problem var lösta eller skulle vara lösta inom kort. I förlängningen av varje kurva eller statistisk tabell anades skimret av ett paradis. Särskilt uppmuntrande var kurvan över människans medellivslängd. Från att genom årtusendena monotont ha ålat sig fram mellan trettio- och fyrtioårsstrecket, tog den i början av artonhundratalet ett glädjeskutt rakt uppåt. Vid slutet av nittonhundratalet hade den obruten och utan minsta tendens till avmattning dånat upp mot åttioårsstrecket – och förbi. För att inte tala om kurvorna över tillväxt och välstånd. Historien, förstod man, var ett inferno av vidskepelse, fattigdom och okunskap. Nu var okunskapen snart utplånad och framtiden ljus som en pärleport. Några sista rester av förlegat tänkande återstod att övervinnas, några otidsenliga särintressen att avväpnas, innan den slutgiltigt välståndsbringande ordningen kunde etableras på jorden.
Den befriade marknadens.
Om det inte hade varit för själva slutklämmen kunde man tro sig ha hamnat på ett marxistiskt kampmöte. Karl Marx bärande tanke var ju att samhällets utveckling följde bestämda lagar som kunde formuleras och behärskas. Den som kände lagarna kunde inte bara förutspå samhällsutvecklingens riktning och mål (det klasslösa samhället) utan också påskynda den. Det var inte längre filosofernas uppgift att förklara världen, utan att förändra den. Hädanefter kunde det bara finnas en sann lösning på varje samhällsproblem, bara en väg som ledde framåt. Andra lösningar var inte bara oönskade utan felaktiga och därmed skadliga. Marx utsåg proletariatet till bärare av den historiska nödvändigheten, och alla andra klasser till bärare av historiskt onödiga sidospår och förseningar, vilket fullbordade den teoretiska grundvalen för de totalitära klassdiktaturerna under Lenin, Stalin och Mao. Ingen fick tillåtas stå i vägen för historiens inneboende rörelse från mörker till ljus.
Vad har detta med den fria marknaden att göra? Marknadsekonomin är ju historiskt associerad till en liberal idétradition som hävdar individens och människovärdets okränkbarhet. Med ursprung i Kants tes att människan är ett mål i sig, inte ett medel till något annat, argumenterade liberala tänkare för idén om individens suveränitet gentemot idén om historiens inneboende riktning och syfte.
Men liberalismen bar också annat i sitt sköte. När Kant öppnade fältet för individen, öppnade han det också för hennes självsvåldiga företrädare. De uttalade sig visserligen i individens namn, men kollektivanslöt henne genast till överindividuella ordningar som Folket, Nationen, Klassen och – Marknaden.
Den sistnämnda ordningen kom att bära liberalismens namn, trots att den i sin extremaste tillämpning innebar ett lika radikalt förnekande av den självständiga individen som någonsin de uttalat antiliberala konkurrenterna. För laissez faire- eller låt-gå-liberalismens teoretiker i 1830-talets England var det kalkylerade (!) beslutet att prisge miljoner individer åt social misär och omänskliga arbetsvillkor, ett nödvändigt offer för att nå det allt förlösande målet – den självreglerande marknaden.
Den självreglerande marknaden var nämligen inte bara en klok ordning för distribution av varor och tjänster, utan det lyckliga slutstadiet av samhällets utveckling. Vad miljoner synliga händer genom århundrandena hade trasslat till, skulle en osynlig hand på några årtionden reda ut.
Man känner igen en totalitär utopi på dess anspråk att förena alla goda ting, lösa alla konflikter, harmonisera vitt skilda värden och anspråk. Låt-gå-liberalismen i den här tappningen var ett ofelbart plussummespel. Alla skulle (i sinom tid) få det bättre, ingen skulle (i det långa loppet) få det sämre. Friheten skulle omfamna jämlikheten, de rikas väl gynna de fattiga, förstörelsen bana väg för skapandet. Eventuella problem och bakslag förklarades, som hos kommunismen, med att folk ännu inte förstod sitt eget bästa, på att klokheten ännu inte besegrat dumheten, på att fackföreningar och politiker envisades med att reglera sönder den rationella ordningen.
Det är inte liberalismen som är problemet. Det är tron att liberalismen gömmer på en stor och övergripande princip för hur det mänskliga samhället ska organiseras, liksom tron att genuina värdekonflikter kan lösas på en avreglerad marknad. Det är den tron som idag får näringslivets låt-gå-liberala ideologer att rita kurvor mot himlen, kalla sina motståndare för idioter och stödet till fackföreningar en dödssynd.
Föredragshållaren på seminariet, chefen fär näringslivets egen lilla tankesmedja, missade en kurva. Kurvan över strejkerna, revolutionerna, krigen och massmorden i den fria marknadens tidevarv.
GÖRAN ROSENBERG
Vad har det tagit åt Rosenberg?
SVENSKA DAGBLADET 1997-02-18
I dagarna har Sverige haft besök av Martin Lee, som är ledare för Demokratiska partiet i Hongkong och en outtröttlig och modig värnare av friheten, rättsstaten och de mänskliga rättigheterna. Han har vädjat om moraliskt stöd för sitt land, som vid halvårsskiftet skall bli del av det totalitära Kina och går en djupt oviss framtid till mötes.
Jag undrar hur Martin Lee skulle ha reagerat om han kunnat svenska och råkat ta del av den bisarra ledaren av Göran Rosenberg isenaste numret av Moderna Tider. I sin slutkläm anklagar där MT-redaktören liberalismens vänner för att negligera kurvan över strejkerna, revolutionerna, krigen och massmorden i den fria marknadens tidevarv.
Hans artikel är ett angrepp på mig, dock utan namns nämnande, för ett föredrag som jag höll vid en konferens i november. Då ville jag understryka vad de båda senaste seklernas fria kunskapssökande, teknologiska utveckling och ekonomiska frihet har inneburit för vanliga människor i form av längre liv och högre livskvalitet. Syftet var dels att varna för gröna domedagsprofeter, som förtalar framstegen hos vår västliga civilisation och vill planstyra samhället i dramatiskt annorlunda riktning, dels att motverka vår tids förlamande pessimism. Förnuft, teknik och frihet har förbättrat våra liv fantastiskt mycket och kan göra så även fortsättningsvis, och det inte bara i Europa och Amerika utan också i tredje världen.
Sådana hoppfulla tankar har retat Göran Rosenberg förut. Men nu går han betydligt längre. Marknaden är inte bara känslokall, den är också på något sätt ansvarig för seklets största övergrepp och katastrofer. Lite tidigare i samma text jämställs marknaden (dvs individuella aktörers frivilliga affärer) med Folket, Nationen, Klassen. Marknaden sägs innebära ett lika radikalt förnekande av den självständiga individen som någonsin de uttalat antiliberala konkurrenterna.
Jaha, Martin Lee, där fick du något att tänka på. För inte hade du tidigare insett att du i dina ansträngningar att rädda vad som räddas kan av Hongkongs unika karaktär, försvär dig till en hållning av precis samma slag som den du säger dig bekämpa? Att den fria marknaden i det sjudande, levande, växande Hongkong, hägring för miljoner flyktingar, bygger på lika vidriga principer som flyktingarnas totalitära hemland? Revolutionerna, krigen och massmorden råkar visserligen ha ägt rum på andra sidan gränsen, men det betyder inte att ni står utan skuld. Ni har ju velat frihet!
Jag förstår inte vad som har tagit åt Göran Rosenberg. I sin aktuella ledare förvanskar han vad jag har sagt genom att avlägsna alla nyanser och reservationer, och han jämställer individens frihet med totalitära utopier. I ett tidigare nummer har han jämfört förordandet av marknader, teknik och frihet med den sena vänsterextremismen, och han har i ett par omgångar argumenterat för att man inte skall tänka på arbetsmarknaden i marknadstermer. Ur den självklara observationen att det är skillnad på människor och stål har han dragit den märkliga slutsatsen att det är meningslöst att notera likheter mellan stål- och arbetsmarknaderna, såsom att höga priser (eller lönekostnader, dvs lön plus skatt) gör det man säljer dyrare och därmed mindre efterfrågat. På vilket sätt denna rätt grundläggande insikt skulle underminera människovärdet, vilket är vad Rosenberg låter förstå, låter han däremot inte förstå.
Ett vanligt tema i Rosenbergs senaste artiklar är att vi måste erkänna att politik inte bara handlar om praktiskt hantverk utan också om att vi ser på världen på olika sätt, att vi har olika värden. Där har han rätt. Övertygelser behövs. Politiken blir själlös och mekanisk, oförmögen att skapa tillförsikt och energi, när den reduceras till ett teknokratiskt hanterande av utifrån givna omständigheter. Det är angeläget med ett begreppsuppror mot den argumentnöd som förklarar alla politiska förslag med krav från Marknaden, Budgeten eller EMU. Problemet är bara att Rosenberg så sällan kommer förbi resonemangen om värdekonflikternas betydelse och gör tydlig reda för sin egen hållning. Skall man kunna låta olika meningar brytas mot varandra, måste man inte bara ha ett hum om sina egna uppfattningar utan också om samtalspartnerns. Men på sistone har man mest fått läsa kritik av andra och debatt om debatten. I en nyårsartikel i G-P, t ex, skriver Rosenberg att tiden är kommen att ställa de stora frågorna om staten, och ägnar sedan långa spalter åt att inte göra det. Vi får reda på att vi måste diskutera statens storlek men inte om skribenten tycker att den bör bli mindre eller större.
Om man lägger ihop Göran Rosenbergs olika uttalanden från de senaste månaderna finner man arga utfall mot tron på och viljan till fortsatt materiell utveckling, jämställande av fria marknader och totalitära tankar, och kritik av idéerna om att arbetsmarknaden bör bli mer av en marknad. Därtill skepsis mot kärnkraften och betydande intresse för idéer om s k teknologisk arbetslöshet och arbetstidsförkortning som motmedel mot denna.
Sammantaget ter sig budskapet märkligt likt det som torgförs av den gamla vanliga vänstern.
Vart tog förnyelsen vägen?
PJ ANDERS LINDER
chef för tankesmedjan Timbro.
Mera marknad och mindre politik?
SVENSKA DAGBLADET 1997-02-24
I Timbrochefen P J Anders Linders angrepp på mig den 18/2 saknas ett ord. På några ställen måste ordet vara medvetet utelämnat, eftersom han där i övrigt ger sig ut för att återge vad jag har skrivit. Ordet är "låt-gå", eller på franska "laissez-faire". Genom denna sin operation lyckas Linder framställa mig som fiende till marknadsekonomin, liberalismen och friheten och som en potentiell vän av den kommunistiska diktaturen i Kina. Inte illa jobbat, skulle nog Per Ahlmark säga. Detta enda utelämnade ord säger dock mer om skillnaderna i politisk uppfattning mellan Linder och mig än hela hans djupt tendentiösa referat av mina åsikter och uttalanden. ("Om människor och stål" och "Om låt-gå-liberalismen", Moderna Tider nr 74-75 och 76).
Låt mig här bara ge ett enda exempel på hur Linders utelämnade lilla ord fungerar i praktiken. Halva hans angrepp handlar om att jag tillvitar "marknadsekonomin" antiliberala och totalitära drag och att jag därmed "jämställer individens frihet med totalitära utopier". Det gör jag naturligtvis inte alls. Så här lyder det stycke i Moderna Tider på vilket Linder har kokat sin polemiska soppa: "När Kant öppnade fältet för individen, öppnade han det också för hennes självsvåldiga företrädare. De uttalade sig visserligen i individens namn, men kollektivanslöt henne genast till överindividuella ordningar som Folket, Nationen, Klassen och Marknaden. Den sistnämnda ordningen kom att bära liberalismens namn, trots att den i sin extremaste tillämpning innebar ett lika radikalt förnekande av den självständiga individen som någonsin de uttalat antiliberala konkurrenterna. För laissezfaire- eller låt-gå-liberalismens teoretiker i 1830-talets England var det kalkylerade (!) beslutet att prisge miljoner individer åt social misär och omänskliga arbetsvillkor, ett nödvändigt offer för att nå det allt förlösande målet - den självreglerande marknaden. Den självreglerande marknaden var nämligen inte bara en klok ordning för distribution av varor och tjänster, utan det lyckliga slutstadiet av samhällets utveckling. Vad miljoner synliga händer genom århund- radena hade trasslat till, skulle en osynlig hand på några årtionden reda ut."
ÄR LIBERALISM och låt-gå-liberalism samma sak? Eller låt-gå-liberalism och marknadsekonomi? Jag anser inte det. Jag anser att liberalismen är en idé som gör individen till politikens mål utan att tro sig känna politikens medel. Låt-gå-liberalismen däremot är en idé som också känner medlet - den oreglerade eller självreglerande marknaden - och som därmed tenderar att upphöja medlet till mål. Leder inte medlet till målet, förklaras det som hos kommunismen med att medlet ännu inte tillåtits verka fullt ut, att folk ännu inte förstått sitt eget bästa, att klokheten ännu inte besegrat dumheten, att illasinnade krafter är i farten.
I det avseendet har låt-gå- liberalismen mera gemensamt med uttalat antiliberala utopier, inklusive den ekologiska fundamentalismen, än med den liberalism som, sin Kant trogen, envisas med att se individen som mål - aldrig som medel.
"Det är inte liberalismen som är problemet", skrev jag i den krönika som upprört Linder mest. "Det är tron att liberalismen gömmer på en stor och övergripande princip för hur det mänskliga samhället ska organiseras, liksom tron att genuina värdekonflikter kan lösas på en avreglerad marknad."
PJ ANDERS LINDER VERKAR av någon anledning finna denna min distinktion mellan liberalism och låt-gå-liberalism oväsentlig eftersom han aldrig gör den, än mindre har synpunkter på den. Det kan bero på att han inte vill tynga sitt angrepp på mig med onödiga komplikationer. Det kan också bero på att han själv är så präglad av låt-gå-liberala tankegångar att han faktiskt inte förmår se skillnaden. Hans debattartikel, liksom tidigare uttalanden och inlägg, ger mig anledning att tro det senare.
Ett grundläggande drag hos låt-gå-liberalismen, eller libertarianismen som den mera högtidligen kallas, är aversionen mot politisk reglering, ja egentligen mot politiken som sådan. Politiska beslut anses störa och motverka marknadens självreglerande mekanismer. "När staten väl har garanterat för- eningsfriheten, den ekonomiska friheten och äganderätten, har den inte så många fler friheter att bekymra sig om", skriver amerikanen Charles Murray i en aktuell plädering för libertarianismen (Sunday Times 2/2). En armé, en polis och några robusta lagar till skydd för liv och egendom är låt-gå-liberalismens samlade behov av politik. Övriga samhällsangelägenheter kan och bör hanteras utanför politiken, företrädesvis på marknaden.
PJ Anders Linder pläderar inte öppet för låt-gå-liberalism (eftersom han inte ens nämner begreppet), men hans artikel genomsyras av en syn på politiken som ligger låt-gå-liberalismen nära. När han räknar upp faktorerna bakom den västerländska civilisationens framsteg hänvisar han först till "de båda senaste seklernas fria kunskapssökande, teknologiska utveckling och ekonomiska frihet", sedan till "förnuft, teknik och frihet". Inte en endaste gång till demokrati, civilsamhälle, kultur och politik! Menar Linder att demokratin och framväxten av den politiska kulturen inte har spelat någon roll för det västerländska samhällets välståndsutveckling? Eller är det bara ännu ett förbiseende? Vad vi ju annars allt bättre börjar förstå är de sociala, kulturella och politiska institutionernas betydelse för ett samhälles ekonomiska välbefinnande. En fungerande marknads- ekonomi uppstår inte av sig själv, utan är det finstämda resultatet av tusen och åter tusen skrivna och oskrivna regler, kulturella mönster, personliga förtroenden, moraliska förväntningar. Utan ett sådant nätverk av utomekonomiska traditioner och relationer uppstår ingen marknadsekonomi, bara maffiasamhälle eller rövarkula.
Därmed kan heller inte politiken avgränsas från eller ställas i motsättning till marknaden. Politiken är det demokratiska samhällets metod för att hantera de sociala och värdemässiga konflikter som inte kan eller bör hanteras på marknaden. Därför finns heller inget område som på förhand kan undantas från politik. I den mån konflikter uppstår, uppstår också en "marknad" för politik. När Linder uttalar sig om politik är det dock oftast om politik som hinder. I sin diskussion med mig förefaller han visserligen angelägen om att finna en plats också för politiken, men granskar man vad slags politik Linder kan tänka sig förstår man snart att platsen för politik i hans värld är liten. I ett inlägg i P1:s OBS! Special (17/12 1996) hävdar han att det är Politikens fel att det gått så illa för Sverige. Inte en viss politik, utan Politiken. "Politik och myndigheter har visat sig oförmögna att skapa uthållig tillväxt och välstånd", slår han fast. Han sätter sitt hopp till "de tappra själar som trots politikens bisarra turer kämpar på", och han kräver "makt till individen, inte till fack och politiker".
Jag kan följa Linder i stora delar av hans kritik av de nuvarande politiska institutionernas förstelning och irrelevans, men inte i hans ogrumlade tro att de konflikter som dagens politik inte kan hantera eller lösa, kan lösas och hanteras utanför politiken. Tendenserna i de linderska kretsarna till en sådan antipolitisk liberalism har varit tydliga länge, delvis som en begriplig reaktion på statssocialismens fall i öst och den kvardröjande starka etatismen i Sverige, delvis under inflytande av den s k public choice-skolan som med sitt utbuds- och efterfrågeperspektiv på politiken trott sig kunna ersätta medborgaren med kunden och kollektiva politiska institutioner med privata val på en marknad. Om detta skrev jag redan 1993, i en liten bok som hette "Medborgaren som försvann", följande: "I sin motvilja mot politiken som sådan (ju mindre politik desto bättre), och sitt ointresse av att ens diskutera politikens möjligheter och möjliga renässans, blev antipolitiken till sist en överreaktion. Lika uppenbart som det var att den politiska makten inte suveränt kunde skapa nya jobb, eller beordra nya framgångsindustrier, eller garantera ekonomisk trygghet, eller ställa ut checkar och bidrag utan täckning, eller garantera kronkursen, lika uppenbart var det att åtskilligt annat i samhällslivet mycket väl lämpade sig för politiska beslut. Med förkastandet av politiken som medel förkastades också demokratin som livsform och medborgaren som människo- ideal" (s 54).
EN FÖRKLARING TILL ATT LINDER inte redan då undrade vad som hade tagit åt mig, bortsett från att han kanske inte läste vad jag då skrev, är att han själv, och det Timbro han numera leder, sedan dess har radikaliserats i sin misstro mot politiken och sin tilltro till marknaden. En stimulerande intellektuell öppenhet och nyfikenhet har ersatts av plakatmässiga upprop och pamfletter med klämkäcka maningar till mera optimism och mindre pessimism, mera marknad och mindre politik. En lärorik och viktig diskussion om nya samband mellan politik och ekonomi, om det sociala och kulturella kapitalets ekonomiska betydelse, om civilsamhällets strategiska karaktär och roll, har ersatts av sektens bedövande trosvisshet.
Nyligen lanserade Timbro en bok som sägs punktera "en av de vanligaste refrängerna om marknadsekonomin: att den enbart skall ses som ett medel och inte som mål i sig". De som hävdar den vanliga refrängen "måste nämligen också hävda att enskild frihet, mångfald och variation saknar egenvärde". Läs igen! Jag vet inte om Timbro inser den logiska konsekvensen av sitt eget resonemang, men vad man påstår är att marknadsekonomi och "enskild frihet, mångfald och variation" är samma sak. Har man det ena har man det andra, och vice versa. Säger man att marknadsekonomin inte har något egenvärde säger man också att enskild frihet inte har det.
Detta är naturligtvis nonsens. Graden av enskild frihet, liksom av mångfald och variation, skiftar som bekant från marknadsekonomi till marknadsekonomi. Auktoritära politiska system kan fungera som marknadsekonomier och marknadsekonomier kan fungera med ett mycket restriktivt utbud av enskilda friheter. Marknadsekonomi är en möjlighet till frihet, dock bara en möjlighet.
DET ÄR DESSUTOM farligt nonsens. En ordning som upphöjs till mål helgar lätt sina medel. Med trosvissheten följer irritationen över och föraktet för dem som av någon anledning envisas med att tänka och tycka annorlunda. Linder har härvid själv bidragit till den indelning av samhällets aktörer i förnuftiga och idioter, optimister och pessimister, pådrivare och bromsklossar, som fördummat den politiska debatten i Sverige. "Vill vi verkligen att det ska bli bättre?" frågar Linder retoriskt i det tidigare citerade OBS-inlägget, och antyder därmed att vad som är bra och vad som är dåligt borde vara kristallklart för alla. Den som trots allt inte ser lika klart, eller kanske rent av tror sig ha en annan uppfattning om vad som är bra eller dåligt, ja till och med är korkad nog att vilja avveckla kärnkraften, är i själva verket emot "framtidstro och skaparkraft".
Sålunda har Moderna Tider, där jag någon gång dristat mig att inte se lika klart som PJ Anders Linder, "tagit ett rejält kliv från att vara en del av lösningen på den svenska krisen, till att bli en del av själva krisen". Bör inte Linder välja ett nytt folk också, så att de som ska rädda landet får jobba helt i fred? Finns det ett samband mellan låt-gå-liberalism och framväxten av totalitära rörelser och system? Bara själva tanken tycks göra PJ Anders Linder så upprörd att han återigen glömmer det där lilla ordet ni vet.
Men vad var artonhundra- och nittonhundratalets romantiska, nationalistiska, kommunistiska och fascistiska rörelser annat än reaktioner på industrialiseringens och marknadiseringens uppslitande verkningar på Europas människor och samhällen? Det var inte för mycket politik och för lite marknad som skapade den folkliga grogrunden för klasslösa paradis och tusenårsriken, utan en politisk och ekonomisk elit som i det längsta vägrade förstå att marknadens omdaning av samhället krävde en omdaning av politiken. Folklig antikapitalism och marknadsfientlighet var de totalitära rörelsernas främsta tillgång. Det var följaktligen inte låt-gå-liberala idéer som så småningom lyckades hålla de totalitära och antidemokratiska utbrotten stången och till sist besegra dem, utan olika varianter av social och liberal välfärdsdemokrati. Redogör man, som PJ Anders Linder, för marknadsekonomins välstånds- och frihetsbringande effekter, men förtränger "strejkerna, revolutionerna, krigen och massmorden i den fria marknadens tidevarv", förtränger man också den grundläggande erfarenheten att ekonomin alltid skapar konflikter som inte är ekonomiska till sin natur. Och att de som en gång trodde att marknaden skulle lösa dessa konflikter bättre än den politiska demokratin, lyckades utlösa politiska reaktioner som tidvis gjorde slut på såväl marknaden som demokratin.
GÖRAN ROSENBERG
chefredaktör för tidskriften Moderna Tider
Klokt vara skeptisk till politiskt övermått
SVENSKA DAGBLADET 1997-03-04
Göran Rosenberg tror inte att marknaden löser alla problem. Skönt att höra. Det gör inte jag heller. Däremot hyser jag två andra övertygelser vad gäller marknadsekonomin: Dels att det vore bra för Sverige om den politiska sektorn blev betydligt mindre och den privata sektorn betydligt större. Dels att ekonomisk frihet har värde i sig.
På den förra punkten svävar jag, åtskilliga utbyten till trots, fortfarande i ovetskap om Göran Rosenbergs åsikt. Jag vet att han anser att det är viktigt att vi debatterar statens storlek, för det har han skrivit, men jag vet inte om han tycker att staten bör bli mindre eller större. Tyc- ker han att det är ett rimligt förhållande att en normalinkomsttagare, som i dag, tvingas avstå två tredjedelar av ersättningen för sitt arbete till stat och kommun? Det vet jag fortfarande inte.
PÅ DEN SENARE PUNKTEN tror jag mig dock ha en klarare bild. I sitt utförliga inlägg den 24/2 går Göran Rosenberg bl a till angrepp mot baksidetexten på den färska Timbroboken "Ännu mera planekonomi?" (Niklasson/Wickman/Ståhl). Där finns nämligen en formulering om att marknadsekonomin är intimt förknippad med enskild frihet, mångfald och variation och därmed ett självändamål. Rosenberg menar att detta är "nonsens", eftersom marknadsekonomier ser olika ut och emellanåt existerar i länder där de medborgerliga friheterna är ofullständiga. Logiken tycks mig grumlig. Må vara att ett land med hög grad av marknadsekonomi, som t ex Singapore, också kan ha en auktoritär politisk ledning. Men därav kan man inte dra slutsatsen att marknadsekonomi saknar samband med enskild frihet. Skulle den enskilda friheten i Singapore öka eller minska om den ekonomiska friheten inskränktes? Och egenvärdet hos en långtgående ekonomisk frihet blir väl inte mindre därför att yttrandefriheten beklagligt nog är begränsad? Om det finns ljuvliga landskap i ett land som styrs av despoter, betyder det att man inte kan hävda att skönhet har värde i sig? Frågorna är retoriska. Rosenbergs argument håller inte streck.
Hur är det då med hans påstående att man gör medlen till mål när man tillmäter marknadsfriheten egenvärde? Ja, här ansluter sig Rosenberg till en lång tradition av socialt ingenjörskap, som ser ekonomin ur ett fågelperspektiv. En omtyckt formulering från detta håll är att "marknaden är inte ett mål i sig utan ett medel att producera varor och tjänster". Så länge maskinen fungerar nöjaktigt så får den gå, men om den krånglar får man köpa nytt.
DET HÄR ARGUMENTET fungerar enligt min mening bara tills man ger färg och form åt abstraktionerna, för när så har skett blir man varse just att det är människors enskilda frihet vi talar om. För vad är en fri marknadsekonomi om inte ett juridiskt och institutionellt system som tillerkänner individerna rätten att efter egen vilja och läggning köpa och sälja, anställa och bli anställd, sluta avtal och starta en rörelse.
Marknadsekonomin är rätten för män och kvinnor att samarbeta kring ekonomiska ting med frivilligheten snarare än privilegiet eller påken som grund, dvs rätten att ta initiativ och göra insatser utan att be höga vederbörande om lov. Är det verkligen orimligt att frånkänna sådan frihet allt egenvärde? Jag tycker inte det. För mig är friheten ett värde, inte bara ett medel som syftar till att överheten skall få så mycket resurser som möjligt att fatta beslut om. 1800-talets marknadsvänner visste vad det innebar att sakna grundläggande ekonomiska rättigheter, att tvingas underordna sig skrånas och borgarklassens monopol på hantverk och handel. De visste att sätta värde på näringsfriheten och kämpade för att rätten till deltagande i det ekonomiska samhällslivet skulle komma alla till godo. Tack vare deras framgångar fick Västeuropa frihandel och Sverige näringsfrihet och 1800- talet blev en period av fred och aldrig tidigare skådat välstånd. Gamla dagars cykel av slit, nöd och förtida död kunde brytas och även vanligt folk fick det successivt bättre.
DETTA BEFRIELSEVERK som teknik och förnuft, tilltagande demokratisering och ekonomisk frihet, gjorde möjligt, tjänar hos Rosenberg det enda syftet att tillhandahålla tillhyggen mot dagens politiska motståndare. Han sätter likhetstecken mellan brutala stollar och hela den manchesterliberala reformrörelsen, gör marknadshushållningen ansvarig för 1900-talets krig och katastrofer och söker göra gällande att jag och andra som på 1990-talet förordar en liberalisering av samhälle och ekonomi är ideologiskt besatta. Några påminnelser om att 1800-talsliberalernas framgångar innebar väldiga välståndsökningar för miljoner människor, att det är marknadsliberalernas högborgar England och USA som i två världskrig räddat Europas frihet, eller att Sverige i dag är den demokratiska världens mest politiserade samhälle, finner han inte skäl att trötta sina läsare med. Man frågar sig till vilken positionering hans vrångbild syftar. Inte kan han på allvar mena att det är marknadsfundamentalismen som är dagens stora hot mot Sverige, världens högst beskattade land?
Att man sätter stort värde på marknadsekonomin och det frivilliga samarbetet betyder varken att man måste ansluta sig till den fullfjädrade laissez faireliberalismen eller att man måste förneka behovet av god politik. Rosenberg har naturligtvis rätt i att välfungerande marknader förutsätter rimliga och förankrade normer. Det finns genuint gemensamma angelägenheter i varje samhälle, och somliga hanteras bäst av det offentliga.
MEN DET ÄR KLOKT att vara skeptisk till ett övermått av politik, inte minst i ett land som Sverige som lider sådana skador av gångn
decenniers politiska övermod. Medan marknad och civilsamhälle är decentraliserade, individuella och frivilliga till sin natur är politiken centraliserande, kollektivistisk och tvångsmässig. Politiska beslut handlar om vad alla skall tvingas till och en sådan kraft gör man klokt i att betrakta med misstänksamhet och söka tämja genom konstitutionella fördröjningar och medborgerliga fri- och rättigheter. När det blir fel i en marknadsekonomi, blir det fel i liten skala och kan fort korrigeras. När stater gör fel får det helt andra proportioner. När riktigt övermodiga stater gör fel dör människor som flugor.
PJ ANDERS LINDER
chef för tankesmedjan Timbro
Låt-gå-liberalism är också politik
SVENSKA DAGBLADET 1997-03-13
Påståendet att marknadsekonomin är ett mål i sig är betydligt mera problematiskt än vad P J Anders Linder inser (SvD 4/3). Ännu mer problematisk är hans fortsatta vägran att göra en klar distinktion mellan marknadsekonomi och låt-gå-liberalism. Vad jag har diskuterat och ifrågasatt i ett par krönikor och artiklar är en politisk ideologi som kallas libertarianism eller laissez faire-liberalism, inte ett ekonomiskt system som kan anta vitt skiftande politiska, sociala och kulturella former och som vi i brist på mera precisa benämningar kallar marknadsekonomi.
Den envishet med vilken Linder ändå försöker få detta till en diskussion om marknadsekonomins vara eller inte vara, för att inte tala om timbroideologen
Magnus Erikssons köttyxeinlägg i frågan (SvD 10/3), bekräftar bara den politiska förgrovning och intellektuella urartning som jag sedan en tid har spårat i inläggen från näringslivets tankesmedja.
Vad är marknadsekonomi? Linder tycks leva i föreställningen att det är en gradfråga. Singapore har en "hög grad av marknadsekonomi" och Sverige, får man känslan, en låg grad. Men så är det inte. Både Sverige och Singapore är marknadsekonomier, liksom Mexiko och USA, liksom Sydafrika och Indien, liksom Tyskland och England, liksom Japan och Malaysia. Ändå vet vi att deras politiska och sociala institutioner ser helt olika ut. Och att de kulturella mönster och värderingar som får en marknadsekonomi att uppstå och fungera, inte är desamma i Sverige som i Singapore. Den svenska marknadsekonomin skulle inte fungera med Malaysias eller USA:s institutioner, ja knappast ens med Danmarks eller Hollands.
Tron att marknadsekonomi över öppna gränser leder till en konvergens av sociala och politiska beteenden världen över, att koreanerna snart kan göra som vi och vi som koreanerna, att lokal eller nationell särart har spelat ut sin ekonomiska roll, att människors sociala behov och politiska preferenser blir allt mer likartade, är vederlagd av utvecklingen under 80- och 90-talen.
Det betyder också att varje marknadsekonomi befinner sig i ett dynamiskt samspel med existerande lagar och regler, socialt rotade förväntningar och beteenden och kulturellt nedärvda föreställningar om önskvärt och icke-önskvärt, viktigt och oviktigt, möjligt och omöjligt. Tanken att ett visst bestämt mått av politik, eller en viss universellt gångbar kombination av politiska och sociala institutioner, är det sanna receptet på en fulländad marknadsekonomi, och att när de korrekta yttre arrangemangen väl är på plats så reglerar marknaden sig själv, är månne kärnan i den låt-gå-liberala samhällsutopin, men med marknadsekonomins verkliga existensvillkor har den inget att skaffa.
Av Linders inlägg kan man i själva verket få intrycket att Sverige inte är en fullvärdig marknadsekonomi, åtminstone anar jag en sådan tanke bakom uttrycket "den demokratiska världens mest politiserade samhälle". Men det är inte mängden av politiska regleringar, inte heller den offentliga sektorns storlek i förhållande till BNP, som avgör om ett land är en marknadsekonomi. När Linder i sin artikel försöker skapa en associativ länk mellan "världens högst beskattade land" och stater där "människor dör som flugor" är det inte bara otillständigt. Det är också felaktigt. Gränsen mellan marknadsekonomi och en totalitär stat går inte vid en viss nivå på skattetrycket. Speciellt inte när skattenivån har ett dokumenterat folkligt stöd.
Det är en sak att förorda färre politiska regleringar av ekonomin, lägre skatter och en begränsning av statens ekonomiska åtaganden, och så länge detta är vad Linder begränsar sig till har jag inga principiella problem med hans politik. Det principiella problemet uppstår, och det uppstår lika tydligt i Linders andra inlägg som i hans första, när han tror att detta är någonting annat än politik, ja att detta i själva verket är ett avskaffande av politiken. Hans bild av politiken som sådan, "centraliserande, kollektivistisk, tvångsmässig", reser närmast frågan varför Linder överhuvudtaget ska ha någon politik. I Linders värld är politiken ett nödvändigt ont, någonting som vi bör "betrakta med misstänksamhet och söka tämja genom konstitutionella fördröjningar och medborgerliga fri- och rättigheter".
Men hur ska konstitutionella fördröjningar inrättas? På vad ska medborgerliga fri- och rättigheter grundas? Hur ska de legitimeras, instiftas, modifieras? Och hur ska vi hantera de icke-ekonomiska konflikter mellan intressen, värden och mål som marknaden och den samhälleliga tillvaron ständigt genererar, vare sig Linder vill det eller ej. Den som förespråkar att politikens räckvidd ska reduceras till förmån för marknaden har i själva verket föreslagit att en viss politik ska ersätta en annan. I demokratins politiska sfär finns möjligheten att hantera konflikter genom aktiva medborgares organisering, opinionsbildning, överläggning och tillfälliga kompromisser. I låt-gå-liberalismens politiska fantasi ska samma konflikter inte bara hanteras utan också lösas genom kunders individuella val på en marknad och ett minimalt legalistiskt system hårt säkrat mot skiftande opinioner och värderingar.
Det ena är dock inte mindre politik än det andra.
DEN RADIKALA POLITISKA innebörden i Linders samhällsvision kommer tydligt fram i hans fortsatt obekymrade påstående att marknadsekonomin och "den ekonomiska friheten" har ett egenvärde och/eller är ett självändamål. Han liknar den ekonomiska friheten vid ett ljuvligt landskap som förblir ljuvligt oavsett de eventuella hemskheter som utspelas i dess utkanter. Han förtydligar med att egenvärdet hos ekonomisk frihet inte blir mindre för att exempelvis yttrandefriheten är begränsad. Jag tror inte Linder (och än mindre Magnus Eriksson) har tänkt igenom saken. Eller kan de inte föreställa sig att den ekonomiska friheten kan komma i konflikt med yttrandefriheten? Har det aldrig slagit dem att egenvärdet i den ekonomiska friheten att köpa och sälja, exempelvis opinioner eller kroppsdelar, inte är uppenbart för alla? Är det omöjligt för dem att föreställa sig fall där den ekonomiska friheten kan gå ut över andra och för många människor minst lika viktiga friheter? Har tvåhundra år av liberal idédebatt gått dem spårlöst förbi?
För att en frihet ska ha ett egenvärde fordras att den har detta värde oavsett frihetens konsekvenser. Hävdar man att den ekonomiska friheten har ett egenvärde hävdar man också att den ekonomiska friheten är överordnad andra friheter. Vid kollision mellan olika friheters konsekvenser vinner nämligen den frihet vars konsekvenser inte spelar någon roll. Om det uppstår en gräns vid vilken en frihets konsekvenser blir oacceptabla är det följaktligen konsekvenserna, inte egenvärdet, som visar sig vara frihetens raison d'être.
För de flesta människor är ekonomisk frihet en god och viktig sak om den hyfsat kan balanseras mot andra friheter. Den metod vi hittills framgångsrikt använt oss av för att balansera skilda intressen och friheter mot varandra, ja som i grundläggande avseenden har bäddat för välståndet och tillväxten i det moderna Sverige, är den politiska demokratin. De samhällen som i vårt århundrade dukade under för fascism och andra totalitära ideologier led inte av för mycket demokratisk politik, utan av för lite och för illa utvecklad. Den berättigade uppmärksamhet som på senare tid ägnats åt liberala och industriella förgrundsmäns betydelse för det svenska ekonomiska undret mot slutet av 1800-talet, förtar inte betydelsen av de sociala rörelser och institutioner som gav den svenska omdaningen dess huvudsakligen fredliga och demokratiska karaktär.
Är det den övermäktiga och övermodiga politiken som i dag hotar viktiga mänskliga värden och mål? För Linder är svaret självklart. För mig är det inte det. I början av sjuttiotalet var det av olika skäl rimligt att varna för alltför långtgående statliga ambitioner och åtaganden. I dag är idéerna om planhushållning och statligt ägande av produktionsmedlen praktiskt och politiskt stendöda. Till och med vänsterpartiet låter numera som småföretagarnas riksförbund. Inte heller den ekologistiska miljörörelsen kan, trots sin regleringsiver, rimligen utmålas som förstadiet till den totalitära staten. Den nationalistiska folkhemsetatism som kännetecknar delar av det socialdemokratiska partiet och fackföreningsrörelsen är mera uttryck för desperation och maktlöshet än för något annat.
Staten i Sverige är fortfarande fiskalt stor men politiskt allt svagare. En del av den politiska makten har sipprat ut till Bryssel utan att vi riktigt förstått än mindre dragit konsekvenserna av detta. En annan del har sipprat ut ur söndervittrande politiska partier, otidsenliga nationella och lokala politiska institutioner, till - marknaden. Den våldsamma upphetsningen över den sent omsider beslutade stängningen av ett kärnkraftsaggregat är mera ett tecken på marknadens arrogans än på den politiska maktens omnipotens. Man utgick från att politiken inte skulle fungera, och när den för en gångs skull gjorde det fick man en chock.
ERSÄTTNINGEN FÖR ETT illa fungerande politiskt system är inte mindre politik utan en förnyelse av politikens institutioner. Även valet att låta marknaden lösa sådant som vi tidigare löste genom stat och kommun, bör i min värld bygga på fungerande politiska institutioner och aktiva medborgerliga arenor - inte på politikens reträtt. Det värdepluralistiska, mångkulturella och ekonomiskt gränslösa samhälle som nu växer fram kommer inte att vara mera befriat från konflikter än det folkhem vi nyss har lämnat bakom oss, snarare tvärtom. Behovet av politik i bemärkelsen civil kultur, medborgerliga överläggningar och fungerande kompromisser kommer rimligen inte att minska utan öka. Om man likt P J Anders Linder beskriver politiken som "ett medel som syftar till att överheten skall få så mycket resurser som möjligt att fatta beslut om", ligger det naturligtvis nära till hands att förvandla varje argument för politikens betydelse till ett argument för ökat statligt förtryck. Om man dessutom, som nyfrälste Ahlmarkepigonen Magnus Eriksson, påstår att min kritik av låt-gå-liberalismen döljer en länge hyst kärlek till totalitarismen, kan jag bara konstatera att somliga har mycket långt kvar till den civilitet och den respekt för andra opinioner och värden som är den demokratiska politiska kulturens förutsättning och livsluft.
GÖRAN ROSENBERG
chefredaktör för tidskriften Moderna Tider
Copyright © Göran Rosenberg 2008, alla rättigheter förbehållna. Kontakt: info@rosenberg.se.