Kolumn DN 2008-04-23
Problemet med pillret
-------
Om biologins anspråk och människans frihet.
-------
NÄR DEN FRANSK-JUDISKE filosofen Emmanuel Levinas år 1934 lät publicera en kort reflektion över ”hitlerismens filosofi” visste han ännu inte vad ”hitlerismen” skulle föra med sig. Han visste bara att den rasistiska världsbild och biologiska människosyn som Hitler just hade fört till makten i Tyskland innebar ett radikalt brott med grundvalen för vår civilisation.
Grundvalen för vår (västerländska) civilisation, hävdade Levinas, är övertygelsen om att människans liv inte är förutbestämt, att viljans, tankens och andens frihet kan överskrida arvets och biologins bojor.
Med ”hitlerismen” reducerades människan till arv och biologi. ”Rasen” blev hennes öde, det förflutna hennes framtid, kroppen hennes fängelse. Människans kännetecken var inte längre hennes andliga frihet utan hennes biologiska bestämmelse.
Idag fasar vi över den nazistiska rasbiologins konsekvenser; förföljelse, folkmord och förintelse, men Levinas behövde inte ha sett konsekvenserna för att konstatera att i ett samhälle där biologin förutbestämmer människan blir föreställningen om människans frihet meningslös.
Tror vi att människan är fri måste vi också tro att hon är fri att tänka, vilja och göra något annat än det som är henne biologiskt förutbestämt.
” Hitlerismen” motsatte sig inte bara den rådande samhällsordningen, konstaterade Levinas, utan självaste mänskligheten hos människan (l’humanité même de l’homme).
I DE FÖRSKRÄCKANDE lämningarna efter Hitlers tusenårsrike diskrediterades för överskådlig tid den biologiska rasismen som vetenskap, ideologi och människosyn. Uppfattningar som nyss varit salongsfähiga blev extremistiska.
Vad som i blotta förskräckelsen också diskrediterades var den underliggande (men inte nödvändigt rasistiska) föreställningen om människan som biologiskt förutbestämd. För en tid blev det politiskt problematiskt att betona det biologiska arvets ofrånkomlighet och politiskt påkallande att betona den mänskliga miljöns möjligheter.
Dock inte särskilt länge. I takt med nya och banbrytande vetenskapliga rön växte åter biologins anspråk på att förutse och förklara människans egenskaper och beteenden. Arvets tyngd ökade och miljöns möjligheter minskade. Där vi nyss trodde oss var fria att bestämma själva, var vi nu bestämda av våra gener, hormoner och neurotransmitters.
Alltfler mänskliga sinnestillstånd har sedan dess fått en biologisk förklaring, en medicinsk diagnos och ett kemiskt reglermedel. Stora befolkningsgrupper i västvärlden äter idag mediciner för att motverka vad som tidigare ansågs vara mer eller mindre naturliga variationer i sinnesstämningar och beteenden. En majoritet av ledande akademiker i världen anser det numera helt i sin ordning att friska människor använder sig av droger för att höja sin fysiska och psykiska prestationsförmåga (se tidskriften Nature, 9.4.08).
Biologin tycks kort sagt åter ha blivit vårt öde och kroppen åter vårt fängelse.
MED DEN AVGÖRANDE skillnaden att fängelset idag är individuellt och inte kollektivt, att biologin bestämmer personer och inte ”raser”, att biologin inte bara levererar bojorna utan också nycklarna.
Det sista är centralt. Alltfler av människans egenskaper sägs inte bara ha en biologisk förklaring utan också en biologisk väg till individuell förbättring och förädling. Genom sofistikerade metoder för biologisk manipulation av våra kroppar ska vi kunna förändra vårt beteende, styra våra känslor, utveckla vår intelligens, förstärka vårt minne, förlänga våra liv, bota våra sjukdomar, avskaffa våra lidanden.
Samtidigt som föreställningen om människans andliga frihet därmed försvagas, växer föreställningen om biologin som en väg till mänsklig förändring och utveckling.
Nyss var människan fri att med hjälp av tanken och viljan utmana biologins villkor. Nu är hon fri att med hjälp av biologin utmana tankens och viljans villkor.
Det är onekligen en radikal förändring i synen på vad det innebär att vara människa.
JAG IFRÅGASÄTTER inte biologins betydelse för vilka vi är och vilka vi kan bli, inte heller de vetenskapliga framstegen när det gäller att förstå hur människans psyke biologiskt fungerar, inte heller de medicinska möjligheterna att reglera sinnesstämningar och beteenden.
Vad jag ifrågasätter är biologins anspråk på att (bort)förklara människans frihet.
Dels därför att anspråken tills vidare baserar sig på propagandistiska överdrifter om biologins makt och möjligheter (läs gärna Ingrid Carlbergs utmärkta bok, Pillret, om maktspelet bakom de antidepressiva medicinernas genombrott och dimridåerna kring deras verkningar).
Dels därför att de baserar sig på en underskattning av den mänskliga kulturens och miljöns betydelse för vilka vi är och vilka vi kan bli. Kulturella skillnader mellan ett mänskligt samhälle och ett annat (och därmed mellan skilda mänskliga föreställningar och beteenden) har i varje fall mycket lite med människans biologi att göra.
Dessutom är det så med föreställningen om människans andliga frihet, att om den inte fanns skulle vi vara tvungna att uppfinna den.
Annars vore vi inte människor.