Kulturartikel i Expressen den 26 februari 2022.

Ömsesidig galenskap?

Under några årtionden levde världen i skräck för ett allt förintande kärnvapenkrig mellan supermakterna USA och Sovjetunionen. Därefter levde världen några årtionden i förvissningen om att ingen av supermakternas ledare skulle vara galen nog att inleda ett sådant eftersom de därmed skulle förinta inte bara motståndaren utan också sig själva.

Båda supermakterna såg därför hela tiden till att utveckla sin nukleära andraslagskapacitet, förmågan att i alla lägen kunna svara på en förintande kärnvapenattack med en motsvarande. Ömsesidig garanterad förstörelse, Mutual Assured Destruction, blev benämningen på den doktrin som på detta sätt ansågs garantera att supermakternas växande kärnvapenarsenaler aldrig kom till användning, en doktrin som för säkerhets sammanfattades i förkortningen MAD.

Nej, så galen kunde väl ingen president vara. 

Mycket riktigt ledde MAD så småningom till en ömsesidigt garanterad kärnvapennedrustning (START, Strategic Arms Reduction Treaty) där den värsta överkapaciteten av strategiska kärnvapenmissiler och bombplan reducerades och det totala antalet stridsspetsar begränsades. Förvisso fortfarande mer än nog för MAD, men ändå tecken på något slags självbevarelsedrift i galenskapen. Det sista START-avtalet undertecknades i april 2010 av presidenten i USA som då hette Barack Obama och av presidenten i Ryssland som då hette Dimitri Medvedev, och vad man än kan säga om dem, galna var de inte.

Sedan dess har USA haft en president som heter Donald Trump och Ryssland har sedan alltför länge en president som heter Vladimir Putin, och därmed har båda supermakterna haft ledare som visat tydliga symptom på om inte galenskap så dock megalomani – eller storhetsvansinne som det hette förr. Och som båda visat sig beredda att använda sin enorma makt (i sista hand också makten över ”knappen”) för att genomdriva den ena galenskapen efter andra.

Donald Trump visade sig till sist beredd att med våld störta den amerikanska demokratin.  

Vladimir Putin visade sig inför invasionen av Ukraina beredd att hota alla dem som försökte stoppa honom med ”konsekvenser av ett slag som ni aldrig tidigare sett i historien”. 

Vad han därmed avsåg lämnades åt världen att föreställa sig.

Med båda dessa presidenter står hursomhelst klart att den centrala premissen för MAD har fallit. Det är uppenbarligen fullt möjligt att mer eller mindre galna ledare kan få makten över sitt lands kärnvapen, och att det galna inte längre är avskräckande nog. 

I alla händelser verkar Vladimir Putin långt mer psykiskt redo för ett chicken race mot avgrunden än västvärldens ledare.

Att Donald Trump nu kallar Putin för ett geni bekräftar bara det nya MAD-läget.

Efter attacken mot den amerikanska kongressbyggnaden den 6 januari 2021 var den högsta militärledningen i USA allvarligt oroad för vad den alltmer labile Trump kunde ta sig till och såg vid ett möte den 8 januari till att säkerhetsomgärda presidentens tillgång till kärnvapenknappen. 

Efter invasionen av Ukraina står det klart att Vladimir Putin kallt räknat med att MAD nu har gett honom fria händer att bedriva konventionella krig varhelst han ser det nödvändigt för att förverkliga sina storryska imperieambitioner, och att när han så finner lämpligt kan visa sig vara beredd att syna också Natos kort. 

Förhoppningsvis kommer det aldrig därhän. 

Förhoppningsvis är Vladimir Putin en förlorare.   

Förhoppningsvis kommer en Trump aldrig mer till makten.

Men galenskapen är lös och världen måste hitta en strategi för att hantera den. 

MAD är inte att lita på längre.