Kolumn DN 2007-07-06

EU-samarbetet vid vägs början?

DET EUROPEISKA efterkrigsprojektet började i den enda ände som var möjlig; ekonomins. Genom att väva en allt tätare ekonomisk gemenskap mellan länder som nyss hade bombat varandra sönder och samman skulle en allt starkare politisk gemenskap mellan dem med tiden bli möjlig. Målet var en europeisk fred, medlet en europeisk ekonomi. Det började med en kol- och stålunion, utvecklades till en inre marknad och slutade med en gemensam valuta. 
Jag skriver slutade, därför att den allt starkare politiska gemenskap som var den oskrivna förutsättningen för såväl den inre marknaden som den gemensamma valutan, ungefär just då började visa sig ouppnåelig. Eller snarare, i samma ögonblick som den oskrivna förutsättningen sattes på pränt i ett skriftligt fördrag, Maastrichtfördraget, började hela projektet att svikta. Det var i Maastricht som det beslutades att EU inte bara skulle vara en ekonomisk gemenskap utan också en politisk union, inte bara ha en gemensam valuta utan också en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, inte bara grundas på mellanstatlighet utan också på överstatlighet. Det var till detta fördrag som Danmark i en folkomröstning 1992 sade nej, Frankrike med hårfin marginal sade ja och Storbritannien sade ja med starka förbehåll och undantag.

SEDAN DESS har gapet mellan vad den ekonomiska gemenskapen kräver och vad den politiska gemenskapen förmår, stadigt vidgats. När den gemensamma valutan infördes 1999 var dess politiska förutsättningar öppet ifrågasatta, inte minst förutsättningarna för en samordnad finanspolitik. Överstatlighet hade blivit ett fult ord, mellanstatlighet ett fint. Nyväckta nationella särintressen hade börjat försvaga viktiga delar av det europeiska samarbetet. Inte minst den europeiska utrikes- och säkerhetspolitik som efter Maastricht skulle vara gemensam, men som efter Irakkriget visade sig vara mer splittrande än någonsin.
Förutsättningarna för politisk gemenskap blev naturligtvis inte bättre av att EU inom loppet av tolv år utvidgades från tolv till tjugosju medlemsstater, många av dem utan vare sig vilja eller förmåga att leva upp till de politiska visionerna från Maastricht. Sveriges nej till euron, liksom Frankrikes och Nederländernas nej till EU-konstitutionen, kan i det perspektivet ses som en räcka varningsskyltar inför vägs ände. 
Vägs ände är det ”reformfördrag” som nyss pressades fram av EU:s regeringschefer. Det är ett fördrag som vill ge sken av att europaprojektet rullar på som förut – men vars ogenomskinliga tillkomst och svårgenomskådliga innehåll bekräftar att vägen från ekonomisk gemenskap till politisk union har slutat i en återvändsgränd. 
Eller för att uttrycka det mera rakt på sak: den förmåga till gemensamt politiskt beslutsfattande som den mycket långtgående ekonomiska gemenskapen i EU förutsätter och kräver, finns inte.

AV DETTA KAN man dra två oförenliga slutsatser. Den ena är att den ekonomiska gemenskapen måste göras mera oberoende av den politiska. Och att de beslut om gemensamma lagar och regler som den inre marknaden fortsatt kräver därför ytterligare måste frikopplas från politiskt känsliga överväganden och än mer läggas i händerna på politiskt okänsliga jurister och tjänstemän. 
Detta verkar vara ”reformfördragets” slutsats. Där vi förut öppet kunde läsa att unionens lag står över nationens, blir vi nu bara diskret ”påminda” om att EU-domstolens utslag och tolkningar fortfarande gör det. Såsom EU-domstolen (tidigare EG-domstolen) nyligen förändrade Sveriges alkoholpolitik så kommer den fortsatt att kunna förändra varje nationell politik som bedöms snedvrida den fria konkurrensen på den inre marknaden. Starkare juridik ska kompensera för svagare politik. 
Det är en slutsats som nedvärderar betydelsen av politisk legitimitet i det överstatliga beslutsfattandet. Och därmed risken för fortsatt växande politiska klyftor mellan regeringar och väljare, regeringar och EU, väljare och EU.

DEN ANDRA slutsatsen är att den ekonomiska gemenskapen i EU slutligen måste anpassas till den politiska. Att de långtgående krav på nationell anpassning som i längden förutsätter en stark politisk gemenskap, måste reduceras till krav som kan bäras av den gemenskap som finns, dvs till krav som politiskt kan legitimeras och genomdrivas i tjugosju vitt skilda och delvis djupt åtskilda nationalstater.
Det innebär att mindre hänsyn bör tas till ”dogmen om den fria konkurrensen”(Nicholas Sarkozy), och större hänsyn till nationella böjelser och bedömningar. Att det bör till mer än ett EU-domslut för att häva nationell lag. Att en mindre ”perfekt” marknad bör vara den rimliga konsekvensen av en försvagad politisk gemenskap. 
Detta måste i sin tur leda till ett öppet bejakande av skilda hastigheter eller skilda geometrier eller allt vad EU-språket har berikat oss med för att beskriva en utveckling där olika täta politiska och ekonomiska samarbeten kan utvecklas inom ramen för en tunn och allomfattande gemenskap. 
Kanske skulle europaprojektet därmed kunna nystarta i en annan ände; politikens.