Kolumn DN 2005-01-13

En handfast påminnelse

VID KRIG och katastrofer blir människan handfast påmind om sitt beroende av andra människor - vid globala krig och katastrofer om att beroendet är globalt. För den som tror eller hoppas att människan ska kunna avskaffa såväl krigen som katastroferna och därmed slippa bli alltför handfast påmind om sin individuella otillräcklighet och sin sociala bräcklighet och sitt ofrånkomliga beroende av andra människor ger statistiken tills vidare ett dystert besked; krigen har blivit fler, liksom katastroferna. Märkligt nog inte bara de människotillverkade katastroferna, vilket man kanske kunde ana, utan också de naturliga katastroferna - jordbävningarna, översvämningarna, orkanerna, skogsbränderna (även om gränsen mellan det ena och det andra blivit allt svårare att dra). 
Det schweiziska försäkringsbolaget Swiss Re förklarar de allt fler katastroferna med att ju mer vi tror oss kunna förebygga olyckor, desto mer katastrofala blir de olyckor som likväl inträffar. Med alltmer sofistikerade varnings- och kontrollsystem tror vi oss kunna hantera alltmer riskabla och sårbara strukturer, som när de förr eller senare kollapsar utlöser allt större katastrofer ("The Risk Landscape of the Future", www.swissre.com).

VISSA KONSEKVENSER av mer eller mindre människotillverkade risker är potentiellt så katastrofala och samtidigt så osäkra att bedöma att de är omöjliga att försäkra sig emot. Ingen kan i dag försäkra sig mot konsekvenserna av den allt mindre försumbara risken att Golfströmmen vänder och på kort tid gör ett Sibirien av Skandinavien. Eller mot de långsiktiga konsekvenserna av teknologier och produkter vars långsiktiga konsekvenser vi fortfarande vet mycket lite om, men som vi ändå introducerar därför att de kortsiktiga vinsterna är stora. 
2004 blev året då vi exempelvis fick veta att några populära läkemedel kan ha förorsakat tusentals människors förtida död. Och att det populära antidepressiva medlet Prozac kan ha lanserats trots vetskapen hos tillverkaren om att det riskerade att framkalla självmord (British Medical Journal, vol 350, 1.1-05). Det var också 2004 som det uppdagades att britterna inte bara konsumerar 24 miljoner receptförskrivna doser av Prozac om året (en tredubbling på tio år) utan dessutom numera får sig en receptfri dos via dricksvattnet eftersom den verksamma substansen, fluoxetine, går ut i avloppet och anrikas i sjöar och vattendrag - med ännu okända konsekvenser (BBC News 8.8-04). 
De rent människotillverkade katastroferna borde vi förstås kunna göra något åt, och därmed också krigen som ju onekligen hör dit, och i efterhand är det ofta lätt att se vad det var vi borde ha gjort. Där människan är problemet är hon rimligen också lösningen. 
Där människan inte är problemet, vid katastrofer förorsakade av naturkrafter som människan varken har utlöst eller kunnat förebygga, är det likväl lätt att i efterhand se att ju bättre hon förmått organisera sitt beroende av andra människor, desto starkare har hon stått.

DET HANDFASTA minnet av krig och katastrofer har ibland lett till perioder av politiskt och socialt nytänkande där behovet av att bättre organisera människors beroende av varandra kommit att väga tyngre än behovet av att starkare markera människors frihet från varandra. Åren efter andra världskriget var en sådan period. Det var då som Förenta nationerna föddes, liksom de flesta av de internationella institutioner och konventioner som fortfarande utgör stommen i det vi numera kallar världssamfundet, liksom embryot till den europeiska union vars främsta syfte fortfarande är att göra de europeiska folkens beroende av varandra så tydligt att inga krig mellan dem längre ska vara tänkbara. 
Sedan dess har vi alla blivit än mer beroende av ännu fler människor i ännu större delar av världen. Ett företagsbeslut i Detroit kan i dag vara viktigare för människor i Trollhättan än ett regeringsbeslut i Stockholm. Konsekvenserna av en börsskandal i New York eller en galen ko i London eller ett islamistmord i Amsterdam eller ett fågelvirus i Vietnam eller ett kärnvapenprogram i Iran eller ett icke ratificerat protokoll i Kyoto känner allt färre gränser.

SAMTIDIGT TYCKS vår förmåga att föreställa oss beroendet ha försvagats - och därmed vår förmåga att organisera det. Vi förväntar oss att Sveriges regering och myndigheter ska skydda oss från effekterna av en monsterjordbävning som ingen regering och inga myndigheter i världen hade kunnat skydda oss ifrån, samtidigt som vi blir allt mindre benägna att acceptera de övernationella lagar och institutioner som är förutsättningen för att vi något så när väl ska kunna organisera vårt växande övernationella beroende av varandra. Och därmed något så när väl kunna förebygga de globala katastrofer som vi själva riskerar att utlösa - och stå något så när väl rustade mot de globala krafter som vi inte råder över. 
Det är onekligen en paradox att vi i dag tror oss kunna leva friare och mer oberoende av andra än någonsin tidigare, samtidigt som vi aldrig någonsin tidigare varit så beroende av så många. Något så när oberoende kan människan bara bli om och när hon lyckas organisera sitt beroende av andra människor väl.
För att bli handfast påminda om den saken borde vi naturligtvis varken behöva krig eller katastrofer, utan bara fantasi nog att från tid till annan gestalta vår individuella otillräcklighet och vår sociala bräcklighet och vår alltmer gemensamma mänskliga belägenhet.