Vänbok till Bo Rothstein
© Göran Rosenberg 2018

En sanningsenlig berättelse

Till en akademisk professors särskilda auktoritet i offentligheten bidrar förväntningen att hen någotsånär vet vad hen talar om. Är det en mindre och väl definierad sak hen säger sig veta något om är det lättare att kontrollera vad professorn säger sig veta, än om professorn gör anspråk på att veta en större sak som inte bara kräver vetskap om många mindre saker, utan som också förutsätter att vetskapen om en mindre sak binds samman med vetskapen om en annan mindre sak och kanske en tredje och fjärde. Då är det nämligen inte bara de mindre sakerna var för sig vi måste kunna kontrollera utan också hur de mindre sakerna fogas samman och förhåller sig till varandra och formar den stora sak som professorn gör anspråk på att veta något om.  Många små saker kan forma otaliga stora saker, och beroende på vem som gör det och hur det görs, kan vitt skilda saker berättas. Och då är vi snart ute på det vida och stormiga hav där professorsauktoriteten ständigt måste förtjänas och försvaras genom att göra trovärdigt och sannolikt att den stora saken är berättad så sanningsenligt som möjligt, utan dolda agendor eller avsikter.

Varje berättelse med anspråk på att veta hur det verkligen är nämligen en kortlivad historia. Två människor, ja också två professorer, som ska redogöra för en sak genom att foga sak till sak, kommer inte att berätta exakt samma sak. Ju längre berättelserna fortskrider desto mer kommer de att avlägsna sig från varandra. Vid varje ordval och mening ett vägskäl. Vi må vara de mest omsorgsfulla iakttagare och samvetsgranna berättare och ha de mest långtgående ambitioner att inte låta någonting komma i vägen för berättelsen om hur det verkligen är, men till sist kommer vi alltid i vägen för oss själva eftersom vi människor inte lever i verkligheten som den är utan i våra föreställningar om den. Våra föreställningar om verkligheten kan vara mer eller mindre empiriskt välgrundade, men utan föreställningar ingen verklighet. I varje fall ingen som vi kan sätta ord på.

Det här kan vara svårt att acceptera för människor som anser att deras verklighet inte bygger på föreställningar utan på fakta. Naturforskare som just upptäckt en ny kärnpartikel eller ett nytt protein eller en ny gen eller en ny insektsart har i regel liten förståelse för tanken att den verklighet de beskriver skulle kunna vara en föreställning bland många möjliga. Och till viss del har de naturligtvis rätt. Naturvetenskapen har nått mycket långt i utvecklandet av ett språk och en metodik och en disciplin som lämnar allt mindre utrymme för skilda föreställningar om den avgränsade bit av den observerbara verkligheten som på så sätt låter sig beskrivas. Naturvetenskapen vill så långt möjligt eliminera den mänskliga faktorn ur verklighetsbeskrivningen. Ett naturvetenskapligt faktum ska inte behöva vara en tolkningsfråga. Varje människa i hela världen ska kunna förstå och beskriva och reproducera ett naturvetenskapligt faktum på exakt samma sätt. Den verklighet som vetenskapen etablerar skulle därmed inte vara resultatet av en föreställning på vilken vi kan ha allsköns mänskliga synpunkter, utan ett utommänskligt och odiskutabelt faktum på vilket våra mänskliga synpunkter inte biter.

Vad alla föreställningar om den odiskutabla verkligheten förbiser är att halveringstiden för ett odiskutabelt faktum är kort. Knappt har detta faktum sett dagens ljus förrän det måste kläs i språk, minnen och tankar, ge upphov till tolkningar och associationer, och därmed bäddas in i föreställningar om hur det verkligen är eller borde vara. Utan att vara inbäddat i sådana föreställningar, också de mest empiriskt underbyggda, förblir ett faktum bokstavligen meningslöst.

Den verklighet som bara manifesterar sig ”som den är” finns helt enkelt inte. Inte ens i teorin. Observatören som ohjälpligen påverkar den verklighet som manifesterar sig är ett teoretiskt etablerat faktum inom fysiken. Att det inte är ett teoretiskt lika etablerat faktum inom andra vetenskapsgrenar gör det inte empiriskt mindre påtagligt. Varje vetenskaplig upptäckt har till någon del sitt upphov i observatörens föreställningar om vad det är som ska upptäckas och får till någon del sin mening av observatörens föreställningar om vad det är som har upptäckts, för att inte tala om föreställningar om hur det ska fogas in i något större.

Allt detta blir förstås än mera uppenbart när vi ska observera och beskriva och förstå en verklighet som inte låter sig beskrivas med vetenskapens kategorier och språk. Vi kan försöka närma oss en sådan verklighet utifrån föresatsen att iaktta största tänkbara noggrannhet i observationer och anteckningar och bara berätta det vi finner sant och relevant men ändå aldrig helt komma förbi den punkt där vi själva påverkar vad det är vi ser. Vi ser nämligen inte allt, vi ser inte allt på samma sätt, vi berättar inte allt vi ser och vi berättar inte allt vi ser på samma sätt.

Så ungefär ser dilemmat ut för journalistiken, som onekligen är en berättargenre med höga anspråk på att berätta hur det verkligen är, och så ser dilemmat i grunden också ut för samhällsvetenskapen, som ju har potentiellt oändliga många fält att utforska och oändligt många små saker att binda samman till alla möjliga stora saker, och hur omsorgsfullt de små sakerna än är verifierade kommer den stora saken fortfarande att vara beroende av vem det är som binder dem samman, och på vilket sätt, och utifrån vilka premisser, teorier och hypoteser. Det går inte heller här att komma ifrån de subjektivt präglade föreställningar och förförståelser som påverkar språk, ordval och formuleringar i snart sagt vilken forskningsrapport som helst. Till noggrannheten i kontrollen av fakta tillkommer därmed noggrannheten i kontrollen av hur fakta selekteras, sammanfogas och redovisas.

En given utgångspunkt därvid, och därför sällan uttalad och inte heller särskilt kontrollerad, är att det som redovisas i forskningssammanhang ska vara så sanningsenligt som möjligt. Det innebär att inga kända och relevanta fakta i sammanhanget får fördöljas, än mindre fabriceras, förvrängas eller presenteras på ett tendentiöst sätt. Strävan efter sanningsenlighet är det oskrivna kontrakt som all vetenskaplig forskning och forskningsrapportering vilar på.

Jag skriver sanningsenlighet och inte sanning, eftersom skillnaden mellan en mera sann och en mindre sann berättelse inte nödvändigtvis beror på en skillnad i mängden sanningar, det vill säga någotsånär verifierade fakta, utan på en skillnad i sanningsenlighet. Sanningsenligheten är vad som skiljer exempelvis propaganda från journalistik. Propagandans arbetsmetod är att sovra fram fakta som stöder ett på förhand bestämt budskap, och sovra bort fakta som motsäger och undergräver det. Med stöd av en stor mängd ”sanningar” kan en mycket osann berättelse byggas upp. 

En av de berättelser som kom att få betydelse i 2018 års valrörelse ville göra gällande att det är något i vissa invandrargruppers kultur som gör att unga män med invandrarbakgrund är starkt överrepresenterade i fällande våldtäktsdomar. Till stöd för berättelsen anfördes ett av teve-programmet Uppdrag Granskning kollat faktum (faktakollar var den här valrörelsens stora mediala satsning); av de 843 personer som i Sverige dömdes för våldtäkt eller försök till våldtäkt mellan 2012 och 2017 var 58 procent födda utomlands. Vid överfallsvåldtäkter 85 procent, de flesta av dem från länder utanför Europa.

Men ett annat kollat faktum var att av det samlade antalet anmälda våldtäkter utgjorde de fällande domarna ungefär 2 procent. Vilket om inte annat borde ha föranlett en ny fråga och ett nytt faktum att kolla, nämligen om det bland det samlade antalet anmälda våldtäkter fanns en motsvarande överrepresentation av män födda utomlands.

För att inte tala om alla de ytterligare frågor som måste besvaras och fakta som måste kollas för att någotsånär sanningsenligt kunna påstå att det brottsliga beteendet hos några få individer kan förklaras av en grupps kultur. Vad som nu menas med grupp i det här sammanhanget – eller kultur med för den delen.

Huruvida det var i sanningsenligheten som det brast, eller i professionalismen, så blev konsekvensen av reportaget att en ideologiskt propagerad bild av sambandet mellan invandrarkultur och våldtäkt fick en journalistisk legitimering som den med hårdare krav på sanningsenlighet i urval och slutsatser rimligen inte borde ha fått.

Sanningsenlighet är en hållning, en strävan, en etisk utgångspunkt. En sanningsenlig berättelse behöver inte vara sann (i bemärkelsen verifierbar). Den kan mycket väl vara spekulativ och prövande. Den får bara inte vara medvetet falsk. De publicistiska mediernas halvoffentliga ställning i samhället (tredje eller fjärde statsmakten) bygger i sista hand på en oskriven överenskommelse om sanningsenlighet. Det är en överenskommelse som idag undermineras från så många håll och i så många former att gränsen mellan sanningsenlig journalistik och till journalistik förklädd lögn och propaganda knappt längre går att urskilja för de allt fler människor som får sina ”nyheter” om världen via nätets lavinartat växande utbud av ekokammare och filterbubblor. Också publicistiska medier tvingas idag anpassa sig till en medial miljö där twitterstormar och hashtagvågor registreras i realtid på stora skärmar där det inte nödvändigtvis är det mest sanningsenliga som ger de största utslagen.

Till anpassningen hör därmed också tummandet på pressetiken. I journalistiken kring metoo-rörelsen bröts exempelvis regelmässigt mot den pressetiska grundsatsen att anonyma källor måste granskas och kontrolleras och vägas mot andra källor och självständigt värderas och hanteras. Att utan märkbar prövning publicera huvudsakligen anonyma anklagelser mot mer eller mindre identifierbara personer och i mer eller mindre identifierbara sammanhang, må ha bäddat för många twitterstormar och hashtagvågor på redaktionsskärmarna, men med pressetik hade det mycket lite att göra. Det pressetiska systemet i Sverige är en frivillig institution och de pressetiska reglerna har ingen juridiskt bindande kraft. Den oskrivna utgångspunkten för den publicistiska självregleringen är att det som regleras antas ligga i publicistiska mediers egenintresse att respektera. Om sanningsenlighet inte längre är ett självklart publicistiskt egenintresse, faller rimligen förutsättningarna för självregleringen. På frågan om vilka medier vi kan lita på finns då inte längre något institutionellt svar.

Därmed åter till vår akademiske professor vars särskilda auktoritet i offentligheten vilar på en under århundraden uppbyggd tillit till den akademiska världens institutioner och traditioner. Vi litar på att en professor vet vad hen talar om därför att vi lärt oss lita på sanningsenligheten i det system genom vilket professorer får sin titel. Vi litar på att ingen blir professor i ett ämne utan att kunskapsmässigt ha kvalificerat sig. Vi litar på att det akademiska systemet sorterar ut obegåvning och inkompetens. Vi litar på att en akademisk professor inte ljuger eller fuskar eller på annat sätt sviker våra förväntningar om sanningsenlighet. Hela vår tillit till det akademiska systemet bygger i själva verket på detta. Det är svårt att föreställa sig en devis vid ingången till ett universitet med lydelsen ”här ska du inte ljuga, fuska och bedra”, eftersom en sådan devis skulle så tvivel om det som ytterst måste vara en självklarhet för att tilliten ska kunna upprätthållas. Om sanningsenlighet är en oskriven grundval för journalistiken, så är den om möjligt än mer så för den akademiska världen med dess meritokratiskt grundade anspråk på att det som professorer skriver och säger måste kunna gå att lita på. Också forskare måste kunna lita på andra forskare utan att varje gång behöva kontrollera om de talar sanning eller ljuger. Ju mer forskningen specialiseras och ju fler specialiserade forskningsfält som öppnas, desto mer måste forskare på ett fält kunna lita till att forskare på ett annat inte förfalskar eller förvanskar sina forskningsresultat. En vetenskaplig tidskrift som får en vetenskaplig artikel för bedömning och publicering måste ytterst kunna utgå från att artikelförfattarna inte fabricerar sina experiment och resultat.

Som när några amerikanska forskare i oktober 2018 avslöjade att de hade lyckats lura ett antal vetenskapliga tidskrifter (inom områdena genusvetenskap och kulturella studier) att publicera helt påhittade forskningsrapporter, bat-shit insanesom de själva karakteriserade dem, och därmed i större skala upprepa vad fysikern och matematikern Alan Sokal hade gjort 1997 när han fick en påhittad forskningsrapport publicerad i en motsvarande tidskrift. Det var många som på sin tid välkomnade Sokals bluff eftersom de ansåg att ändamålet hade helgat medlet. Ändamålet var att påvisa den akademiska slappheten och ovetenskapligheten inom de forskningsfält som tidskriften företrädde. Medlet var att ljuga samman en forskningsrapport med referenser från skribentens eget fält, kvantfysik, i förhoppningen om att redaktörerna på en tidskrift inom ett helt annat fält, kulturella studier, skulle ta artikelförfattarens referenser för sanningsenliga och låta sig bedra. Få ställde frågan om konsekvenserna för tilliten i den akademiska världen av att en akademisk forskare tog sig friheten att ljuga och bedra för att uppnå sina syften. 

Jag tror fler har anledning att ställa frågan idag. I varje fall tycks det vara färre som okritiskt har hyllat Sokals efterföljare. Inte heller Alan Sokal själv. Vid närmare granskning visade det sig att de nya bluffmakarna, Helen Pluckrose, James Lindsay och Peter Boghossian, hade fått anstränga sig hårt för att få sina artiklar publicerade och tvingats ägna stor möda åt att efterlikna den forskning som de hade tänkt göra narr av. Om syftet med bluffen var att chikanera de utvalda forskningsfälten och avslöja dem som ovetenskapliga så var det en bluff som för att lyckas var tvungen att ta dem på någotsånär allvar. Det innebar i sin tur att gränsen mellan skojfrisk bluff och genuint forskningsfusk blev svår att upprätthålla och bluffen därmed svår att upptäcka med mindre än att forskningsfusk misstänktes och varje angiven källa, referens, experiment och resultat måste kontrolleras för sanningsenlighet.

Men sanningsenligheten hos akademiska forskare måste huvudsakligen tas för given. Annars skulle alltför många forskare tvingas öda bort sin tid med att kontrollera sina kolleger. De forskare som publicerade vetenskapliga artiklar tillsammans med forskarkollegan Paolo Macchiarini litade på att Macchiarini hade gjort de experiment och kommit fram till de resultat som han redovisade i de gemensamma artiklarna. I efterhand är det lätt att säga att det borde de inte ha gjort, eftersom det i efterhand visade sig att Macchiarini hade ljugit om sina experiment och sina resultat, men om en medförfattare till en vetenskaplig artikel själv måste kontrollera att de andra medförfattarna inte ljuger om sina forskningsinsatser skulle många gemensamma forskningsartiklar förmodligen inte bli skrivna.

Det är därför som jag har en måttlig förståelse för forskare som tar sig friheten att i aldrig så kritiska syften skriva bluffartiklar och registrera det som en framgång att få dem publicerade, eftersom jag anar att framgången åtminstone delvis är betingad av tidskriftsredaktörernas tillit till författarnas sanningsenlighet. Uppenbarligen för mycket tillit i detta fall, och för genomsläppliga skitfilter, men det betyder inte att målet (att avslöja ideologisk snedvridning och vetenskaplig oredlighet) nödvändigtvis helgade medlen (att ljuga och bedra). Det kan ju knappast ha varit obekant för de tre författarna att alldeles äkta forskningsfusk är ett växande problem. Inte minst inom forskningsområden där det finns starka incitament att prestera ett önskat resultat, finns också starka incitament att förespegla det önskade resultatet, och en benägenhet hos dem investerat prestige och pengar i resultatet att låta sig bedras (vilket jag tror rätt väl förklarar fallet Macchiarini).

Till detta kommer den digitala världens växande möjligheter att stjäla och plagiera. Och ett svåröverskådligt system för akademisk publicering, där incitamenten inte alltid självklart är befrämjande för kvaliteten och sanningsenligheten. Och uppkomsten av hårt produktivitetsdrivna forskningsmiljöer där incitamenten inte självklart är befrämjande för integriteten och tilliten. Med minskad tillit följer behov av ökad kontroll, och med behov av ökad kontroll följer behov av mer kontroll. Minskar tilliten inom och till de institutioner i samhället som kanske mer än andra företräder och förvaltar sanningsenligheten som hållning och ideal, akademin och de publicistiska medierna, minskar rimligen tilliten till mycket annat.

Hur uppstår tillit mellan människor i ett samhälle? är en fråga som bär vissa likheter med frågan om hönan och ägget. Vad kom först, samhället eller tilliten? I början av 1990-talet hävdade den amerikanska sociologen och Harvard-professorn Robert Putnam att tillit i ett samhälle huvudsakligen skapas nerifrån, av människor som lär sig att samarbeta med varandra och göra saker tillsammans och ingå föreningar och associationer och därigenom lär sig att lita på varandra och skapa något som han kallade socialt kapital. Han utvecklade sina tankar i en studie av hur de skilda regionerna i Italien hade utvecklat skilda nivåer av tillit och socialt kapital, från maffians Sicilien i södra Italien till de ekonomiska och sociala kooperativens Emilia-Romagna i norra. Det rationella egenintressets självskapade tillit, om man så vill.

Om vi kallar detta för ägget-svaret på frågan, tilliten före samhället, skulle med tiden komma ett kraftfullt hönan-svar från en statsvetarprofessor i Göteborg vid namn Bo Rothstein; samhället före tilliten. I stora drag ansåg sig Rothstein kunna visa att människor först måste kunna lita på institutioner innan de kan börja lita på varandra. Och då närmare bestämt på det slags politiska institutioner som har till uppgift att företräda och förvalta universella värden i samhället såsom oväld, saklighet och opartiskhet. Vad vi måste kunna lita på är att ett beslut går rätt till också när beslutet går oss emot. ”Slutsatsen är att det krävs något annat än det rationella egenintresset för att förklara varför universella institutioner alls kan komma till stånd, dvs. någon form av sociala normer och moralisk etik”, skriver Rothstein.

Det här är inte tillfället att fördjupa sig i det snabbt växande forskningsfält kring korruption och social tillit som Bo Rothstein i hög grad själv har bidragit till att initiera och utveckla, bara att notera den kraft med vilken de frågor som detta forskningsfält omfattar kryper allt närmare inpå oss. Ja, också in i länder som nyss betraktade korruption som ett utlandsproblem. Ja, också in i institutioner där frågan om sanningsenligheten nyss inte behövde ställas. Sanningsenligheten har ju precis som ovälden, opartiskheten och sakligheten sin utgångspunkt i etiska och sociala normer som till stor del måste förbli oskrivna. Vi noterar dem först när vi börjar saknar dem och måste sätta dem på pränt i etiska manualer och kontrollera dem för efterlevnad och måluppfyllelse.

Det går naturligtvis att med rationella kalkyler visa att sanningsenlighet är en bättre grund att bygga ett samhälle på än lögnaktighet, och oväld och opartiskhet bättre än korruption och mannamån, men etiska normer är inte självklart resultatet av rationella kalkyler. Lika lite som rationella kalkyler kan förklara varför människor sätter sin tilltro till en seriell lögnare som Donald Trump. Eller varför människor väljer att misstro det vetenskapligt kanske mest samstämda påståendet i vår tid, att människans koldioxidutsläpp är på väg att förändra klimatet på jorden.

Till frågan om hur social tillit skapas och upprätthålls måste därmed också fogas frågan om vad som krävs för att stärka sanningsenlighetens konkurrenskraft i de falska nyheternas och de asociala mediernas tidevarv.

Jag tänker mig att det kan vara en värdig uppgift för en jubilerande akademisk professor med sanningsenliga anspråk på att veta vad han talar om.

./.