Artikelserie DN Kultur, 7.1.2004
2. Trons imperium
Southwest Airlines är ett av de nya lågprisflygbolag som framgångsrikt slagit sig in på den terrorchockade amerikanska inrikesflygmarknaden. ”Support Our Troops”, står på det på bolagets reklamskyltar. ”A Symbol of Freedom” står det också. Ingen affärsklass, ingen mat, inga förhandsbokade platser. De som kommer först får stå i A-kön. Sedan B-kön. Sedan C-kön. Vis av erfarenheten kommer jag i god tid och hamnar i A-kön med huvudsakligen en tandborste och en fråga i bagaget. Frågan lyder: Hur kommer det sig att en av Washingtons mäktigaste lobbyister, en välbetald propagandist för de redan starka och rika, en nära vän till George W Bush, ser ut att kunna bli vald till guvernör i en av USA:s fattigaste, mest inåtvända och mest Washingtonfientliga delstater?
Tre timmar senare landar jag i Jackson, Mississippi, för att söka svaret.
Det är mörkt och folktomt när jag kör in i de centrala affärskvarteren. Inga upplysta restauranger eller promenadstråk. Det är långt mellan husen och ibland svårt att se skillnad på stadsgata och landsväg.
–Varför så folktomt en fredagskväll? frågar jag den ende gästen i den folktomma baren i hotell Crowne Plaza där rumsvåningarna ligger staplade ovanpå fyra våningar parkeringsgarage.
– Vänta tills i morgon, säger han och skrattar.
Före läggdags besöker jag den ännu öppna souvenirshopen i hotellobbyn för att köpa en lokaltidning och botanisera bland lokala böcker men lokaltidningen är slut och de enda böcker som finns har titlar som ”Framgångsrikt bedjande”, ”Testa dina bibelkunskaper” och ”Böner och löften för män”.
Min första upptäckt nästa morgon är att centrala Jackson inte längre är folktomt och att Jackson är en svart stad. Jackson är också till vardags en svart stad (från femtiofem till sjuttio procent på tio år) men detta veckoslut är Jackson svartare än vanligt eftersom det är homecoming för Jackson State University. Homecoming är den årliga återföreningen av alla som tagit examen vid ett visst universitet eller college, och eftersom Jackson State University är ett ”historiskt svart universitet” är de tusentals människor som återförenas i Jackson denna lördagsmorgon för att se den stora hemkomstparaden och gå på den stora hemkomstmatchen, undantagslöst människor av afro-amerikanskt ursprung.
Det är en färgsprakande parad som under två solvarma förmiddagstimmar energiskt och självmedvetet marscherar och dansar och piruetterar och vinkar och bleckblåser sig igenom Jacksons glest bebyggda centrumkvarter, förbi den lokala maktens överdimensionerade marmorbyggnader med den rasisminpyrda sydstatssymbolen, rebellkorset, väl synlig i de lojt vajande delstatsflaggorna.
Naturligtvis går jag också på hemkomstmatchen mellan Jackson State Tigers och Pine Bluff Golden Lions från grannstaten Arkansas. Hemmatigrarna är inte i slag men det spelar ingen roll. Huvudattraktionen är inte de tävlande lagen utan de tävlande banden som i halvlek spelar och dansar sig in på planen i lekfulla och perfekt inövade formationer av blått (tigrarna) och gult (lejonen). Huvudattraktionen är också åskådarna själva som oupphörligen rör sig mellan raderna och ropar och vinkar till varandra och letar efter tröjorna och symbolerna som markerar de akademiska brödra- och systraskapen. Hemkomstmatchen är inte i första hand ett idrottsevenemang utan en social begivenhet och en kulturell manifestation. Av de drygt 30 000 åskådarna i Veterans Memorial Stadium denna varma lördageftermiddag är jag den ende som är vit.
Jag och den ännu sittande guvernören i Mississippi, Ronnie Musgrove, som bytt politisk etikett från demokrat till ”oberoende konservativ” och som nu handskakar sig fram genom stadion i ett sista försök att vinna de svartas traditionellt demokratiska röster mot en ärkerepublikansk lobbyist från Washington DC som praktiskt taget struntat i de svartas röster, ja som öppet spelat på ”vita” känslor och fördomar, och som ändå leder klart i opinionsmätningarna.
I det snabbt sjunkande kvällsmörkret utanför stadion fortsätter kampen om de svartas röster. Under en tung ljudmatta av rap och soul, i det aptitretande oset från fetsotiga barbequecylindrar, i det myllrande utbudet av politisk propaganda, kommersiell reklam och gratis mat, hittar jag Russell Labbe, min vän från hotellbaren kvällen innan. Han servererar gumbo och catfish för att locka kunder till den nyöppnade Jacksonfilialen av Liberty Bank, en New Orleansbaserad ”minoritetsbank” ägd av afro-amerikanskt kapital – för afro-amerikanskt kapital.
Jag antecknar en tänkbar ledtråd till svaret på min fråga.
Den formella rasdiskrimineringen hävdes sent och motvilligt i Mississippi och de informella gränserna mellan svart och vitt är fortfarande tydliga och skarpa. Vita och svarta bor huvudsakligen var för sig, går huvudsakligen i skola var för sig och ber huvudsakligen till Gud var för sig. I takt med att svarta flyttat in i Jackson har vita flyttat ut. Mer eller mindre förtäckt rasism spelar fortfarande en stor roll i Mississippis politik. Delstaten har en vit befolkningsmajoritet med en återkommande dragning till politiska mörkermän. Den republikanske guvernörskandidaten från Washington DC har kallt kalkylerande vägrat att ta avstånd från sitt eget framträdande på en ökänd webbsida ”för konservativa medborgare” med texter till ”rasismens försvar” och med länkar till förintelseförnekare. Han har utifrån samma kalkyl uppmanat väljarna ”att rösta för byte av guvernör, inte för byte av [delstats]flagga” (flaggan med det insprängda sydstatskorset). Ännu har Mississippi aldrig valt en afro-amerikan till en delstatlig maktposition och kommer så inte heller att göra i det val som stundar.
Ändå inget påtagligt svart missnöje med sakernas tillstånd, snarare tecken på en ny svart tillförsikt och självkänsla. Allt fler afroamerikaner väljs till lokala ämbeten (1997 fick Jackson sin förste svarte borgmästare), allt fler afroamerikaner utbildar sig, allt fler afroamerikaner startar företag. Allt fler afroamerikaner flyttar dessutom tillbaka till det Södern som deras förfäder en gång lämnade och tenderar där att starkare bejaka sina historiska och kulturella rötter. Femtiofem procent av USA:s svarta befolkning lever idag i den amerikanska Södern och bidrar inte bara till dess växande ekonomiska betydelse utan också till dess växande kulturella och politiska inflytande i USA.
Södern må ha ett traumatiskt förflutet men det är ett förflutet som både delar och förenar. Många av de värderingar som formar den amerikanska Södern delas av både svarta och vita; misstron mot staten, tilltron till familjen, den kulturella konservatismen, den ekonomiska individualismen, den religiösa trosvissheten. Inte minst den senare. Tvärs genom den fortsatt djupa rasklyftan och den allt djupare socioekonomiska klyftan skär en annan och tidvis djupare klyfta som inte bara tenderar att skilja Södern från andra delar av USA utan i allt högre grad ett Amerika från ett annat.
”En nation, två kulturer” hette en bok där historikern Gertrud Himmelfarb hävdade att moral och religion var på väg att bli en viktigare skiljelinje i amerikansk politik än socioekonomisk tillhörighet. I presidentvalet 2000 var skillnaden i antalet kyrkobesök mera röstskiljande än skillnaden i inkomst. Av väljare som sällan eller aldrig gick kyrkan röstade 56 procent på Al Gore och 39 procent på George W Bush. I de ”röda” delstater som vanns av Bush ställde sig sjuttio procent bakom trossatsen: ”På den yttersta dagen kommer vi alla att kallas inför Gud och ställas till svars för våra synder”, mot ”bara” femtio procent i de ”blå” delstater som vanns av Gore. I det ”röda” Amerika är man emot aborter och för dödsstraff och för handeldvapen och har dekaler på bilarna med texter som ”Stjäl inte! Regeringen hatar konkurrens” och ”Riktiga lastbilschaufförer talar med Jesus på kanal 10”. I det ”röda” Amerika har souveniraffären i hotellobbyn religiösa handböcker istället för turistguider.
Under 1980- och 1990-talen har värderingarna i amerikansk politik stadigt förskjutits mot rött, Från Ronald Reagan över Bill Clinton till George W Bush. Clinton var visserligen demokrat men med starkare ”röda” inslag i sin politik än sina demokratiska föregångare och med återkommande anspelningar på sina rötter i en fattig bekännelsekristen sydstatsmiljö. Under hans tid i Vita Huset erövrade det ”röda” Amerika dessutom majoriteten i kongressen för första gången i modern tid. Söderns politik och kultur är på väg att bli hela Amerikas, hävdade New York Times-journalisten Peter Applebome mitt under Clintoneran i en uppmärksammad bok, Dixie Rising. Allt som hänt sedan dess, i synnerhet allt som hänt sedan den 11 september 2001, har bara befäst det påståendet.
När den demokratiske presidentkandidaten Howard Dean under en TV-sänd debatt lovade att vinna tillbaka rösterna från ”grabbarna som kör omkring med sydstatsflaggan på sina pickuptruckar” körde han huvudet rakt in i den ”röda” vägg som allt tydligare skiljer ett Amerika från ett annat. Hans demokratiska medtävlare anklagade honom en smula absurt för att vädja till rasism, men de flesta insåg att hans verkliga tabbe var politisk naivitet.
Vi måste få fattiga vita i Södern att rösta efter klass och intresse istället för efter ras, religion och kultur, var vad Howard Dean försökte säga.
Och de flesta kommentatorer ansåg att det var naivt sagt och lite dumt dessutom eftersom långt ifrån alla fattiga vita i Södern som röstar republikanskt är rasister och kör omkring med sydstatsflaggan på sina pickuptruckar. Dagen efter bad Howard Dean om ursäkt för vad han hade sagt. Eller snarare, för hur han hade sagt det.
Howard Dean är likväl den ende av de demokratiska presidentkandidaterna som på allvar har utmanat det ”röda” Amerika eftersom han är den ende kandidat som inte hart gjort ett nummer av sin religiösa tro, ja som närmast gjort ett nummer av att sin brist på religiös tro. ”Jag går inte i kyrkan särskilt ofta”, har han sagt. ”Min religion färgar inte min politik”, har han också sagt. Howard Dean är den ende presidentkandidat som mot en uttalat religiös vision av Amerika byggd på fruktan för Gud, misstro mot staten och tilltro till individen, har vågat formulera en uttalat sekulär vision byggd på ett ”nytt socialt kontrakt” med en omfattande federal satsning på sjukvård, barnomsorg och pensioner ”för Amerikas arbetande folk”.
Det är mycket djärvt och sannolikt dödsdömt. Sju av tio amerikaner sa sig år 2000 vilja ha en president med stark gudstro. Efter den 11 september 2001 har de knappast blivit färre. Det finns ett historiskt samband mellan rädsla och gudstro i Amerika, mellan utsatthet och utvaldhet. Den amerikanske historikern James A. Morone hävdar till och med i en nyutkommen bok, Hellfire Nation, The Politics of Sin in American History, att Amerikas historia bäst kan förstås som en moralisk berättelse om rädsla, synd och frälsning. Det nya kriget mot terrorismen passar inte bara synnerligen väl in i den berättelsen utan har rimligen också bidragit till att förstärka den. ”Just därför att Amerika är ett så öppet och flytande samhälle är det också starkt benäget för häxjakter och moralisk panik”, skriver Morone.
Den första reaktionen på terrorattacken från två kända fundamentalistiska TV-predikanter, Jerry Falwell och Pat Robertson, var att skylla på abortanhängarna, ty ”när vi dödar 40 miljoner små oskyldiga spädbarn gör vi Gud galen.” Även om de blixtsnabbt fick överge just den förklaringen fick de snart nog se stora delar av sin fundamentalistiska världsbild förvandlas från politisk retorik till praktisk politik. Terrorattackerna den 11 september 2001 födde inte en ny amerikansk världsbild. De satte bara exempellös politisk och militär makt i händerna på en mycket gammal och omisskännligt amerikansk.
Som ”en av de mest sekulära presidentkandidaterna i modern historia” kommer Howard Dean att ses som ”en kulturell främling i stora delar av landet”, skrev en kommentator i den liberala tidskriften The New Republic (29.12.03).
Samtidigt kan man med fog hävda att också Howard Deans ”nya sociala kontrakt” för Amerika, liksom Franklin D. Roosevelts ”nya giv” en gång, ytterst bottnar i en trosbaserad vision av vad Amerika är eller borde vara. En annan tro måhända, en annan religion, med andra heliga institutioner och traditioner, men med den moraliska kraften och förmågan att från tid till annan förändra det amerikanska samhället.
På promenadavstånd från den sekulära amerikanska religionens nyrestaurerade tempel i Philadelphia, revolutionens och konstitutionens vallfartsplats, äter jag lunch med Camille Paglia, en skarpögd och provokativ iakttagare av amerikanskt samhällsliv. I en infallsrik essä (tidskriften Arion, vintern 2003) har hon lyft fram de religiösa rötterna i sextiotalets amerikanska vänsterrörelse och visat på dess starka inslag av kult, befrielse och frälsning.
– Dagens liberaler har glömt hur religiöst färgad sextiotalsvänstern var, utbrister hon. Och inte vill de bli påminda om det heller eftersom det är rädda att det ska kasta ett pinsamt ljus över deras politiska ideal. Progressiv politik erbjuder ju inte längre frälsning, bara ett sterilt manipulerande av federala välfärdsprogram, och har därmed förlorat sin moraliska kraft och lockelse.
Camille Paglia hävdar till och med att den kristna fundamentalismens frammarsch på sjuttio- och åttiotalen var en direkt reaktion på sextiotalsvänsterns moraliska urartning och förbrukade ”religiösa” trovärdighet.
Den djupnande klyftan mellan det ”röda” och det ”blå” Amerika efter den 11 september 2001 går i så fall inte mellan ett religiöst Amerika och ett sekulärt, utan mellan två religiöst präglade visioner av Amerika, den ena baserad på visshet den andra på tvivel.
Ju större rädsla, desto starkare konjunktur för visshetens religion.
”Mississippi find yourself another country to be part of”, sjöng en gång Phil Ochs, men det är länge sedan nu. Rasismen sätter förvisso sina dagliga spår i den lokala pressen och det går inte att förstå Mississippi utan den, men framförallt är Mississippi numera en omisskännligt ”röd” stat (57 procent för George W Bush och 40 procent för Al Gore i presidentvalet 2000) och är därmed en högst representativ del av det USA som växt sig starkt under nittiotalet. Mississippis svarta röstar visserligen överväldigande demokratiskt, det lokala demokratiska partiet är i praktiken ett svart parti, men bortser man från rasismen (vilket man inte kan) är de sociala och kulturella värderingarna hos Mississippis svarta inte så mycket annorlunda än hos Mississippis vita. Invånarna i Mississippi är överlag politiskt mer inåtvända, moraliskt mer slutna och religiöst mer trosvissa än invånarna i det ”blå” Amerika.
Över en snabb skrivbordslunch på The Clarion Ledger, Jacksons största tidning, driver kolumnisten Eric Stringfellow tesen att felet med det segregerade Söderns politiska ideal, ”separate but equal”, inte var separationen utan ojämlikheten.
– Med desegregeringen erbjöds vi del i den amerikanska drömmen om individuell framgång, säger han. Vi erbjöds att byta vårt samhälle mot deras och vi antog erbjudandet. Men har det gjort oss mer jämlika? Nej tvärtom. Ovanpå ojämlikheten mellan svarta och vita har vi fått en snabbt växande ojämlikhet mellan svarta och svarta.
Nästa dag tar jag bilen till Mississippis platta deltaland där bomullsresterna efter den senaste skörden fortfarande ligger som snö längs vägkanterna. Om Mississippi är Söderns Södern så är deltat Mississippis Mississippi, extremt rassegregerat och extremt ojämlikt. Det är söndagsförmiddag och ruckliga svarta skjulstäder, undangömda vita villaoaser och låga stadskvarter i rött tegel gassar öde i novembersolen. I Yazoo City är de tomma affärsgatorna kantade av plakat till stöd för Haley Barbour, den mäktige republikanske lobbyisten från Washington DC som vill bli vald till guvernör i Mississippi och som är född och uppväxt just här.
Det är tomt på gatorna eftersom det är fullt i kyrkorna. De vita i vita kyrkor. de svarta i svarta kyrkor. Bilarna i stora klungor utanför.
”USA ut ur FN”, står det på några plakat längs vägen, oklart om en del av Haley Barbours officiella kampanj eller av hans inofficiella. Det är mycket som är inofficiellt i denna den mest påkostade valkampanjen i Mississippis historia, exempelvis att Haley Barbours kontakter i Vita Huset ska ge Mississippi nya fabriker, nya jobb, nya framgångsdrömmar.
Haley Barbour har bedrivit en medvetet ”vit” kampanj, skickligt färgad av det ”röda” Amerikas alla kodord för ekonomisk individualism, moralisk konservatism, lokal patriotism och religiös trosvisshet. Han har också använt sig av den kommersiella reklamens alla medel för att sälja den individuella framgångsdrömmen till människor som sällan eller aldrig har haft någon del i den.
–Jag räknar med att få tio procent av de svarta rösterna, hade Barbour sagt till mig när han en tidig morgon stod och skakade hand i centrala Jackson.
Tisdagen den 4 november valdes Haley Barbour till ny guvernör i Mississippi med 53 procent av rösterna mot 46 procent.
Han fick femton procent av de svarta rösterna.
Och svaret på frågan i bagaget?
Att allt kan säljas med mördande reklam. Och att den amerikanska tron inte närs av rädsla enbart utan också av hopp. I detta val det skickligt propagerade hoppet om nya och givande förbindelser med det Washington DC som genom större delen av Mississippis historia har symboliserat ett annat och fientligt Amerika, men som i den stora rädslan efter den 11 september och i den stora trosvissheten under George W Bush har blivit det ”röda” Amerikas egen huvudstad.
./.