Kolumn i DN augusti 2001

Ett smärtsamt ingrepp

I några tusen år har judar omskurit sina nyfödda pojkar på den åttonde dagen. Detta har såvitt vi vet inte förorsakat judiska män några fysiska eller psykiska handikapp, inte heller någon smärta – såvitt de själva minns. Det är sant att nazisternas ambition att identifiera potentiella utrotningsobjekt av manligt kön underlättades av tecknet på omskärelse, vilket under en tidsperiod gjorde omskärelsen till ett handikapp och en smärtrisk, men mot det handikappet och den smärtan hjälpte varken läkare eller bedövningsmedel. Snarare tvärtom.
För judarna har det hursomhelst varit viktigare att Gud känt igen dem, än att deras eventuella förföljare därmed också gjort det. Omskärelsens kortvariga smärta har varit försumlig i jämförelse med den långvariga uppgiften att ingå i förbund med Gud. På den punkten är den judiska traditionen otvetydig och obruten alltsedan kallelsen till Abraham i Första Mosebokens sjuttonde kapitel: ”Och detta är det förbund mellan mig och er och din säd efter er, som ni skall hålla: allt mankön bland er skall omskäras; på er förhud skall ni omskäras, och detta skall vara tecknet på förbundet mellan mig och er. Släkte efter släkte skall varje gossebarn bland er omskäras, när det är åtta dagar gammalt...”
Det meningsfulla med ett sådant påbud och en sådan tradition kan naturligtvis ifrågasättas, men inte i termer som förnekar eller underkänner det religiösa motivets äkthet och relevans. Och följaktligen inte såsom majoriteten av Sveriges riksdag gjorde när den i våras beslutade att reglera sönder den judiska omskärelseriten utan andra redovisade argument än att det gör ont och att barnet självt måste få bestämma.

Varför inte? Jo, därför att mot en livsmening måste ställas en annan. Smärta är förvisso ett ont, i vissa situationer ett allt överskuggande ont som måste bekämpas, men tills vidare en del av livet (bara döden är smärtfri). I de religiösa berättelserna har smärtan och lidandet följaktligen alltid haft en mening.
Föreställningen om ett liv utan smärta är en nyare berättelse, också den tills vidare av religiös natur, dock inte nödvändigtvis mer meningsskapande än andra berättelser. Vad som genomsyrade riksdagsdebatten och riksdagsbeslutet fredagen den 1 juni var likväl övertygelsen om att smärtfrihetens berättelse är mera meningsfull än berättelsen om förbundet med Gud. Liksom övertygelsen om att barnet självt måste få välja.
Någon möjlighet att välja den berättelse vi föds in i har vi dock inte. Vi föds alltid av någon, till något. Det gossebarn som föds av judiska föräldrar och som därför i en religiös ceremoni på sin åttonde levnadsdag med ett raskt snitt berövas sin förhud av en särskilt skolad rabbin, har naturligtvis inte mera val att säga nej än han har att säga nej till att födas (vilket sannolikt också gör ont). Eller att säga nej till den mer eller mindre smärtfyllda religiösa, kulturella och sociala livsmiljö som han helt oombedd fötts in i.
Individualitet och självbestämmande är en kulturell och social mognadsprocess, inte ett rättsligt utgångsläge. Utan något som först bestämmer oss kan vi inte i ett senare skede bestämma oss själva.

Riksdagens beslut att reglera manlig spädbarnsomskärelse är i viktiga delar ett beslut att reglera och därmed skriva om en specifik religiös berättelse. Den fråga som riksdagen därmed först borde ha ställt sig är om den religiösa berättelsens praktik strider mot några generella lagar och regler i samhället. Eller snarare, om det man eventuellt befarar i denna praktik (bestående skador och men) kan beivras med hjälp av de generella lagar mot våld och misshandel som redan finns. Den fråga som riksdagen i praktiken ställde – och med temporär lagstiftning besvarade – är hur staten ska kunna avskaffa en oönskad religiös praktik. ”Omskärelse av pojkar handlar inte om religion”, påstod vänsterpartiets Ulla Hoffmann i riksdagsdebatten.
Men om det nu gör det, och om konflikten i sista hand står mellan två skilda men i grunden lika trosbaserade uppfattningar om ”barnets bästa”, hur gör vi då?
Ja, exempelvis försöker åstadkomma en kompromiss mellan uppfattningarna. Det var vad regeringen försökte åstadkomma när den efter samråd med berörda trossamfund påbjöd ”adekvat” smärtlindring vid religiös spädbarnsomskärelse men anförtrodde åt av staten särskilt behöriggjorda ”omskärare” att ordna den saken. Det var däremot inte vad riksdagsmajoriteten åstadkom när den i strid med regeringen lagstiftade att en läkare eller en sjuksköterska måste ge smärtlindringen (genom injektion, med vidhängande komplikationsrisker) och därmed förvandlade en trosbaserad religiös ceremoni till en sjukvårdsbaserad medicinsk operation.

Jag menar naturligtvis inte att religion kan rättfärdiga vadsomhelst. Men religion kan heller inte avfärdas hursomhelst. Inte i ett samhälle som numera bekänner sig till kulturell och religiös mångfald. Om den underliggande avsikten med regleringen av judisk spädbarnsomskärelse är att snarast möjligt avskaffa den och om den underliggande värderingen bakom riksdagens beslut att skärpa regeringens förslag är att en sådan religiös praktik inte hör hemma i det svenska samhället, kan detta urarta till ett långt smärtsammare ingrepp i enskilda människors liv än det ingrepp som debatten hittills handlat om.