Kolumn DN 2007-04-13

Islamister för demokrati?

I TROTTOARVIMLET vid en bullrande och avgasdisig huvudgata i Damaskus står en äldre distingerad herre i den skarpa morgonsolen och spanar efter sina frukostgäster. Jag för min del spanar (utan framgång) efter de säkerhetsagenter som jag antar har till uppgift att hålla reda på vem Haitham Maleh ska träffa till frukost – eller till lunch eller till middag eller över huvudtaget. Haitham Maleh är nämligen en av Syriens mest aktiva dissidenter – i en av arabvärldens mest kontrollerade diktaturer. Från sitt kontor i en liten gränd in från huvudgatan bedriver han inte bara en hårt kringskuren advokatverksamhet utan organiserar också en hårt undertryckt syrisk rörelse för mänskliga rättigheter. 
På åttiotalet sattes Haitham Maleh sju år i syriskt fängelse utan rättegång och dom efter att ha krävt ett slut på undantagstillståndet i landet och ett stopp för tvångsrekryteringen av ungdomar till det allenahärskande Baathpartiet (”som i Nordkorea”, enligt Maleh). Tre dagar före vår frukost hade den 75-årige advokaten deltagit i en demonstration i centrala Damaskus men tillsammans med tjugotalet övriga deltagare omedelbart fösts in i ett sätes- och fönsterlöst militärfordon som några timmar senare dumpade sin last vid en mörk vägkant några mil norr om stan. 
Det första Haitham Maleh visar oss när vi stiger in i hans kontor är ett påkostat diplom som berättar att han den 13 mars 2006 tilldelats en prestigefylld holländsk människorättsmedalj. Vad diplomet inte berättar är att den syriska regimen förbjöd Haitham Maleh att resa till Haag för att personligen ta emot medaljen ur den holländske utrikesministerns hand.
På ett rangligt matbord i en spartansk matsal dukar en kvinna i huvudsjal fram varm kikärtsgröt, två sorters ostar, nybakat tunt pitabröd, färsk salladslök och gröna oliver, medan Haitham Maleh dukar upp en skoningslös berättelse om förtryck, rättslöshet och korruption. Och mycket snart står det klart att Haitham Maleh inte bara är en osedvanligt orädd förkämpe för demokrati och mänskliga rättigheter i Syrien. 
Han är också islamist. 
– Koranen är min vägledning, säger han med ett allvarligt leende.

KAN ISLAMISTER vara för demokrati? Ja, hävdar två amerikanska forskare i mars-aprilnumret av den ansedda tidskriften Foreign Affairs. Och inte bara det; islamistiska partier och rörelser kan visa sig vara demokratins bästa chans i arabvärlden. Förutsatt förstås att västvärlden lär sig skilja på islamister och islamister. Exempelvis på al-Qaida och det muslimska brödraskapet. Eller på en gren av det muslimska brödraskapet och en annan. USA:s främsta misstag i kriget mot terrorn, hävdar artikelförfattarna, har varit den urskillningslösa bekämpningen och isoleringen av alla islamistiska partier och rörelser i arabvärlden – vilket har stärkt de extrema och terrorsinnade islamisterna på bekostnad av de moderata och reformsinnade. 
Islamism är i princip bara ett annat ord för islamisk politik, dvs en politik byggd på ”islamiska” värderingar, vilka precis som ”kristna” värderingar kan ge upphov till vitt skilda politiska program. Alla islamister säger sig förvisso basera sina politiska program på något slags tolkning av islam, men det är rimligen en avgörande skillnad på islamister som därvid säger sig bejaka och respektera demokratins metoder och principer och islamister som öppet föraktar och bekämpar både metoderna och principerna..

VAD REFORMSINNADE islamister skulle göra med den politiska makten om de fick chansen att i fria val erövra den vet vi inte eftersom några sådana val inte tillåts någonstans i arabvärlden. Varken av de regimer vars maktställning bygger på mäktiga säkerhetstjänster – eller av det USA som betraktar alla islamistiska partier och rörelser som fiender i ”kriget mot terrorn” och därför stödjer säkerhetstjänsterna istället för demokratin. 
Därmed inte sagt att islamister vid makten nödvändigtvis skulle vara en tebjudning. Det finns ingen anledning att idealisera den politik de förespråkar eller okritiskt anamma deras bekännelser till demokratin. Motsägelserna är många, de historiska erfarenheterna obefintliga och de politiska och sociala grundvalarna för en demokratisk utveckling minst sagt sköra.
Likväl är det uppenbart att det inte finns någon väg till demokrati i arabvärlden i strid med eller utanför islam – eftersom islam så länge och så djupgående har präglat dess samhällen och människor. Och eftersom alla försök att revolutionera dem medelst sekulära ideologier som ”arabnationalism” eller ”arabsocialism” har resulterat i korrupta förtryckarregimer. För att inte tala om resultatet av demokratisering medelst korståg. Skulle arabvärldens länder idag tillåta fria val skulle islamister av något slag sannolikt vinna avgörande maktpositioner i dem alla. 
Hög tid följaktligen att göra skillnad på islamister och islamister.