Kulturessä i Expressen, 4 februari 2023 

om koranbränningar och yttrandefrihet

Vilka skäl Turkiets Erdogan än har haft att för att förhala eller förhindra ett svenskt medlemskap i Nato så har han haft god hjälp av personer och organisationer som av olika skäl velat samma sak. Det är inte helt orimligt att föreställa sig att några av dem därvid fått hjälp och uppmuntran av den makt som har mest att vinna på saken, Putins Ryssland. Kopplingen mellan Putinvänliga krafter i radikala högerkretsar och Paludans koranbränning framför Turkiets ambassad är numera välbelagd.

Det är inte heller osökt att tänka sig att Putins Ryssland också göder och stöder de Natomotståndare i radikala vänsterkretsar som säger sig kämpa för fred och alliansfrihet men som på sina webbsajter beskriver president Zelenskyj som en amerikansk marionett och lägger skulden för kriget på Ukraina.

Mellan vad som måste få vara en legitim kritik av svenskt Natomedlemskap och vad som de facto kan visa sig vara resultatet av ryska påverkansoperationer öppnar sig en gråzon av oklara motiv och drivkrafter.

Motivbilden grumlas i det här fallet ytterligare av att Turkiet bedriver ett krig mot de kurdiska organisationer som i norra Syrien etablerat en självständigt styrd region, Rojava, och som Turkiet nu kräver att Sverige stämplar som terrorister. I den mån Sverige har uppfattats vara berett att offra kurderna på Natomedlemskapets altare, är det fullt förklarligt om det finns vänner av kurdernas sak som hellre offrar Natomedlemskapet, och som i det syftet inte drar sig för att hänga en upp-och-nervänd Erdogan-docka framför Stadshuset i Stockholm.       

Oavsett om detta huvudsakligen var en protest riktad mot Sveriges undfallenhet gentemot Turkiet i kurdfrågan, så kvarstår att den negativa effekten på Sveriges Natoansökan var förutsägbar, liksom att protesten skulle spela Putins Ryssland i händerna.

I vad mån personer och organisationer säger sig ha haft andra avsikter med sina yttrandemanifestationer än att sätta käppar i hjulet för Sveriges Natomedlemskap, exempelvis att testa yttrandefrihetens gränser, så blev resultatet likväl att de med en liten men välriktad aktion lyckades skada ett vitalt svenskt säkerhetsintresse.

Det beror i detta fall inte bara på att Erdogan är en förutsägbart lättprovocerad ledare som råkar hålla Sveriges Natoansökan sina händer. Inte heller, tror jag, på att ryska intressen haft sina fingrar med i spelet, även om deras roll i sammanhanget inte bör underskattas.

Nej, jag tror att lättheten för enstaka grupper och individer att med en yttrandemanifestation eller två obstruera Sveriges Natoansökan, ytterst beror på att de till stor del oskrivna villkoren för yttrandefriheten inte längre gäller.

 *

Ett vanligt missförstånd om yttrandefriheten, inte minst i ett land som Sverige med en lång och obruten yttrandefrihetstradition, är att den är ett slags naturtillstånd, att vemsomhelst har friheten att säga vadsomhelst närsomhelst och varsomhelst. Men så är det inte. Att fritt kunna yttra sig i skogen eller i privatlivets hägn är inte vad vi menar med yttrandefrihet. Yttrandefriheten är en högst ”onaturlig” (och historiskt sällsynt) konstruktion av både formella lagar och informella regler för vad som offentligen kan sägas eller inte sägas i ett samhälle.

Den formellt reglerade yttrandefriheten är i själva verket bara toppen på ett isberg av oskrivna sociala och kulturella överenskommelser om vad som offentligen kan yttras från ett sammanhang till ett annat. Oskrivna regler kan förändras, vad som inte kunde sägas igår kan sägas idag och tvärtom, men en fungerande yttrandefrihet förutsätter en pågående informell “avstämning” av hur det som yttras kan komma att uppfattas och förstås. Också när avsikten med det som yttras är att provocera måste det vara möjligt för den som provoceras att förstå vad som menas, och i förekommande fall kunna ge svar på tal, vilket i sin tur förutsätter en någotsånär gemensam offentlig arena.

Av flera skäl fungerar inte den här ”avstämningen” längre. De oskrivna sociala och kulturella regler som såg till att allt som lagligen kunde sägas inte nödvändigtvis sades, spelar en allt mindre roll för vad som sägs.

Den allt övergripande förklaringen är en kommunikationsteknisk revolution som gjort det möjligt för vilka yttranden som helst, från vilket anonymt källarhål som helst, producerade med vilka avsikter som helst, att utan minsta sociala eller kulturella hänsyn göra sig gällande i vilket samhälle som helst; ryska propagandatroll, nazistiska förintelseförnekare, koranbrännande islamhatare, skitpratande robotar och allsköns tillverkare av falska nyheter och dunkla konspirationsteorier. Och därmed bryta ner den kultur av oskrivna regler och informella överenskommelser som är yttrandefrihetens livsluft.

Vilket i sin tur är vad som gjort det möjligt också för små extrema grupper, eller varför inte främmande aktörer, att med en finkalibrerad yttrandeinsats påverka varje demokratiskt samhälle.

Det hela påminner om det klassiska exemplet från kaosteorin; fjärilsfladdret i Amazonas som utlöser en storm i Himalaya.

Jag tror att vår sköna nya kommunikationsvärld bäst kan förstås som ett kaossystem där ett enskilt yttrande någonstans kan utlösa en yttrandestorm varsomhelst i världen – med potentiellt dramatiska verkningar på opinioner och politik. Under sådana ”kaotiska” kommunikationsförhållanden har det blivit allt svårare att upprätthålla den sociala och kulturella miljö som krävs för att vi ska kunna förutse hur ett yttrande kommer att förstås och tas emot och vilka verkningarna det kan tänkas få.

Av yttrandefriheten kommer därmed att återstå ett skelett av formella lagar och regler, ett juridiskt ja eller nej till vad som får yttras eller inte, vilket i ett land med en vidsträckt formell yttrandefrihet som Sverige innebär att när de informella överenskommelserna är borta blir snart sagt vadsomhelst inte bara juridiskt tillåtet att yttra utan också socialt och kulturellt möjligt.

En sådan juridiskt avskalad yttrandefrihet är det banér under vilket också yttrandefrihetens fiender älskar att marschera. Förintelseförnekare, antisemiter, muslimhatare, antidemokrater och allsköns kolportörer av hat, hot och desinformation, rider alla på yttrandefrihetens bokstav för att attackera dess anda.

 *

Jag ser ingen enkel väg ut ur dilemmat. Formella lagar kan svårligen ersätta informella överenskommelser och det är lätt att hålla med Ulf Kristersson när han i en intervju i Expressen (1.2.23) påpekar det självklara, nämligen att yttrandefrihet förutsätter yttrandeansvar.

Frågan som då uppstår är vad vi gör när ansvaret är eroderat och den formella yttrandefriheten kan användas för att sprida de mest ansvarsbefriade yttranden. Att bränna islams heliga skrift framför svenska muslimers hem, eller framför Turkiets ambassad i Stockholm är i Sverige formellt lagligt. Det är också uppenbart oansvarigt med tanke på de nog så förutsägbara konsekvenserna av ett ”yttrande” med det uttalade syftet att såra, förödmjuka och provocera människor med muslimsk bakgrund och få dem att känna sig hotade och ovälkomna varhelst den kringresande samhällspyromanen fått myndigheternas tillstånd att ”yttra” sig.

Vilket han inte fått i exempelvis Finland och Tyskland, det vill säga i fullt demokratiska länder med en annan syn än Sverige på yttrandefrihetens lagliga gränser.

Det visar om inte annat att demokratin och yttrandefriheten knappast står och faller med en formell restriktion eller två.

Vad jag däremot tror att yttrandefriheten står och faller med är samhällets förmåga eller oförmåga att i en värld av kommunikativt kaos upprätthålla en informell kultur av yttrandeansvar.

 *

Om kulturen inte går att upprätthålla är lagen likväl vad vi har att ta till.

Ökad lagreglering av yttrandefriheten är inget att stå efter, och i dessa tider förmodligen inte särskilt effektivt, och i värsta fall kontraproduktivt eftersom det riskerar att göra martyrer av yttrandefrihetens sabotörer.

Men lagar är inte bara juridiska paragrafer, de är också symboliska markeringar.  

Lagen om hets mot folkgrupp från 1948 tillkom som en reaktion på att Sverige efter kriget hade blivit ett centrum för produktion och spridning av antisemitisk hat- och hetspropaganda och syftade inte minst till att inför omvärlden markera att Sverige tog problemet med sådana yttranden på allvar.

Vad jag tror att vi idag behöver är ännu en markering – för att visa att Sverige också tar på allvar problemet med koranbränningar och motsvarande ”yttranden” gjorda i den uttalade avsikten att såra, förödmjuka och hetsa mot utpekade grupper i samhället.

I den mån lagen om hets mot folkgrupp inte går att använda för ta itu med problemet, bör lagen ändras så att den gör det, och kanske utvidgas till att allmänt omfatta det som på engelska kallas hate speech, men som vi symptomatiskt nog inte har ett svenskt ord för.

 Jag är inte jurist och vet inte hur en sådan lag skulle kunna formuleras, och jag är som sagt inte säker på om den skulle bli effektiv, men i det kommunikativa kaos som riskerar att göra yttrandefriheten obrukbar är också en symbolisk markering bättre än ingenting.
——————-
Texten har något språkligt redigerats i jämförelse med den text som publicerats i Expressen.