Kolumn DN 2 maj 2002

Eliternas flykt och Le Pens lockelse

I samma veva som förre ABB-chefen Percy Barnevik fick sin miljardpension uthängd på världens löpsedlar fick vi också veta att han donerat nio miljoner kronor till ett museum i sin barndomsstad Uddevalla. "Hans tack till hembygden", hette det i nyhetstelegrammet.

Jag vet inte vad Percy Barnevik ville tacka sin hembygd för, men vad det än var så ansåg han det vara värt en knapp procent av sin ursprungliga ABB-pension. Något ytterligare tecken på tacksamhet mot hembygden har jag inte sett publicerat. Jo, förlåt, 8 614 kronor i fastighetsskatt för inkomståret 2000.

Det för de flesta människor gängse (och i regel ofrånkomliga) sättet att visa tacksamhet mot hembygden är annars att betala just skatt (även om långt ifrån alla ser något samband mellan skatteplikt och tacksamhet).

Barnevik är sedan många år bosatt i lågskatte-metropolen London och betalar följaktligen ingen nämnvärd skatt vare sig i "hembygden" eller "hemlandet", inte heller på den svenska aktieportfölj som förra året gav en utdelning på tio miljoner kronor.

Mycket tyder på att Percy Barnevik varit extremt skicklig i konsten att inte visa sin tacksamhet i just skatter, oavsett vilken hembygd han för tillfället gjort till sin. Hellre nio miljoner i väl-publicerad donation till hembygdens museum än nittio miljoner i anonymt driftsbidrag till hembygdens skolor, tycks ha varit hans tacksamhetsprincip.

Percy Barnevik är inte ensam om att ha skaffat sig ett högst privat och högst villkorligt förhållande till hembygden. Att förmögna svenskar flyttar utomlands för att slippa förmögenhetsskatt anses numera vara en moralisk självklarhet. Att svenska företagsledare flyttar både sig själva och sina företag till de platser som omtanken om aktievärdet för tillfället kräver anses numera vara ett stimulerande konkurrensvillkor. Att globalt konkurrenskraftiga individer byter hembygd efter lön och läge anses numera vara en mänsklig rättighet.

I globaliseringsforskaren Manuel Castells bevingade "flödesrum" (space of flows) är det flödet (av kapital, information och kunskap) som är det beständiga i tillvaron. Inte platsen. Än mindre hembygden.

Vi tycks hursomhelst vara på väg att få en elit vars personer och tillgångar får allt mindre bindningar till "platsen", vars ansvar för de sociala miljöer den för tillfället verkar i blir allt mindre förpliktande.

Det är en elit som gjort ideologi av rätten att kunna dra vartsomhelst, närsomhelst, oavsett konsekvenserna för det den lämnar efter sig. Det är sant att det finns företrädare för eliten som ogillar ideologin. Som menar att varje elit måste se till att upprätthålla banden till de mer eller mindre platsbundna människor och institutioner som den långsiktigt är beroende av. Som fruktar att en elit som ser sig löst från sina band till platsen, på plats efter plats kommer att möta människor som ser sig lösta från sina band till eliten.

Det är nämligen inte så att platsen försvinner bara för att eliten försvinner därifrån. Det är heller inte så att alla människor med tiden kommer att bli platsbefriade. För varje platsbefriad elit kommer att krävas en armé av platsbundna markstyrkor. Problemet för närvarande är att inte heller den elit som ogillar platsbefrielsens ideologi riktigt vet hur den ska ta sitt ansvar för platsen. Den säger en sak men ser sig oftast tvingad att göra en annan.

I gapet mellan eliternas platsbefriade retorik och markstyrkornas platsbundna verklighet växer utrymmet för politiska ledare som lovar att sätta platsens människor främst, som lovar att stänga ute globaliseringens platsundergrävande flöde, ja, som helt enkelt lovar hembygden åter.
Vad politiker som Le Pen i Frankrike, Kjærsgaard i Danmark, Bossi i Italien, och allt vad de heter i snart sagt varje europeiskt land, lockar sina väljare med är inte främlingsfientlighet.

Främlingsfientligheten är deras medel, inte deras mål. Målet är platsen sådan den en gång var, eller vad de platsbundnas tilltagande nostalgi (från grekiskans nostos, att återvända hem) säger dem att den en gång var. Le Pens lockelse är en elit som sätter lojaliteten med platsen (hembygden, kulturen, nationen) före lojaliteten med det globala flödesrummet.

Le Pens potentiella väljare är människor för vilka platsen är och förblir den centrala källan till identitet och mening. Att det Le Pen lovar är en politisk omöjlighet betyder inte att lockelsen försvinner. Inte heller om och när Le Pen eller någon av hans gelikar mot förmodan skulle ges mandat att genomföra vad de lovat och deras nakenhet därmed skulle framstå som uppenbar.

Det finns förvisso de som menar att en sådan utveckling vore önskvärd, så att berörda väljare snarast möjligt lärde sig slå de platsbundna dumheterna ur hågen.

Jag är inte lika optimistisk. Om Le Pen ges tillfälle att bevisa sin oförmåga utan att den globaliserade eliten samtidigt förmår formulera något av vikt att säga till de människor vars känsla av maktlöshet han exploaterar, kommer maktlösheten förr eller senare att ta sig nya och måhända än vanmäktigare uttryck. Konflikten mellan de platsbefriade och de platsbundna upphör inte bara för att den enkla lösningen (stäng världen ute) visar sig vara både omöjlig och oanständig.

I det perspektivet är framgången för Le Pen bara ännu en påminnelse om vad som står på spel för EU de närmaste åren. Lyckas inte medlemsländernas eliter genomdriva en politisk ordning som bättre än den nuvarande förmår binda platsen till flödet, samhället till eliten, politiken till ekonomin, demokratin till mångfalden, kommer Le Pens lockelse att växa och Europas lockelse att avta.