Under strecket Svenska Dagbladet 30 november 2011

Jakten på den multikulturella syndabocken

-------
Om en förklaring som inte håller..
------

Sedan en tid är multikulturalismen dödförklarad i Europa. Angela Merkel i Tyskland har dödförklarat den, liksom Nicholas Sarkozy i Frankrike och David Cameron i Storbritannien. Försöket att bygga ett samhälle där skilda kulturer lever sida vid sida ”har fullständigt misslyckats”, sa Angela Merkel i ett uppmärksammat tal för ett drygt år sedan. Multikulturalism föder extremism, hävdade Sarkozy i ett tal några månader senare. Multikulturalismen har förhindrat oss att ta itu med ”tvångsäktenskapens fasor”, hävdade David Cameron ungefär samtidigt. Alla tre talade de sig varma för behovet av gemensamma värden och normer i samhället. Merkel talade om behovet av en tysk Leitkultur, Sarkozy om behovet av en fransk nationell gemenskap, Cameron om behovet av en mera ”muskulär liberalism”. Alla tre beskrev de multikulturalismens samhälle som en osammanhängande mosaik av minoritetsenklaver styrda av separata kulturer, normer och traditioner, allt som oftast i strid med värdsamhällets, allt som oftast också i strid med demokratins krav på medborgerlig solidaritet och nationell samhörighet. Alla tre har också varit explicita om multikulturalismens främsta probersten och akilleshäl – muslimerna. Sarkozy: ”Våra muslimska landsmän har som alla andra medborgare rätt att praktisera sin religion, men i Frankrike vill vi inte ha folk som på ett iögonfallande sätt ber på våra gator och torg.” 
I den mån multikulturalismen så definierad hade krävt ytterligare nådastötar för att slutgiltigt lägga sig ner och dö har sådana i tät följd utdelats i land efter land; slöjförbud, minaretförbud, språktest, medborgarskapstest, restriktioner för invandring och asylmottagning, etc. Med europaprojektets fördjupade kris och hotande upplösning har nationen på nytt tonat fram som den enda legitima och hållbara samhällsgemenskapen – och multikulturalismen som det främsta hindret för dess förverkligande. 
Frågan är förstås om multikulturalismen hade kunnat definieras på ett annat sätt och betyda något annat än det sociala missfoster som alla plötsligt sticker kniven i. När allt kommer omkring har ju framväxten av mer eller mindre segregerade kulturella och etniska enklaver i Europas storstäder knappast varit följden av en målmedveten multikulturell politik utan den mer eller mindre oavsiktliga följden av många små och delvis osammanhängande steg och beslut. Multikulturalismen har i det perspektivet snarare varit ett svar på ett redan existerande mångkulturellt tillstånd och har i förekommande fall oftast haft till syfte att stärka samhällsgemenskapen, inte att splittra den. 
Den form av multikulturalism som exempelvis kommit till uttryck hos den kanadensiske statsvetaren Will Kymlicka, bygger på uppfattningen att starka individer och goda samhällsmedborgare bara kan växa fram ur fungerande kulturella gemenskaper. Eftersom människan i regel inte väljer den gemenskap i vilken hon formas till individ och medborgare är det viktigt att staten inte bara tolererar utan också erkänner och respekterar (och om så nödvändigt skyddar) den mångfald av kulturella gemenskaper som de facto existerar i vår tids samhällen. Detta behöver inte betyda att den kulturella gemenskapen kan tillåtas stå över den medborgerliga gemenskapens lagar och normer, bara att den ena gemenskapen bör betraktas som en förutsättning för den andra. Multikulturalismen i denna ”mjuka” tappning är en idé om medborgerlig integration, inte en idé om kulturell separation. 
När multikulturalismen likväl ställs till svars för den misslyckade integrationen och den tilltagande segregationen i Europas samhällen så är det i regel en mera extrem, för att inte säga karikerad, form av multikulturalism som därvid lyfts fram och skjuts sönder och samman. Det är en multikulturalism som sägs främja gruppers rättigheter på bekostnad av individers, kulturell identitet på bekostnad av medborgerlig, det särskiljande på bekostnad av det förenande. Det är en multikulturalism som därmed sägs bana väg för samhällets uppdelning i tusentals småskurna bastioner, thousand petty fortresses, för att låna ett uttryck från den amerikanske filosofen Michael Walzer.

Själv hittar jag uttrycket i den holländske journalisten och urbanforskaren Paul Scheffers svepande studie av massinvandringens och mångkulturens Europa, ”Immigrant Nations” (Polity Press 2011). De småskurna bastionernas Europa är i full färd med att byggas, hävdar Scheffer, och en av orsakerna är den invandrings- och integrationspolitik som förts under multikulturalismens banér. Också den mjukaste multikulturalism har enligt Scheffer tolererat eller ignorerat för mycket av kulturell särart och krävt för lite av kulturell anpassning. 
Scheffers bok ger kort sagt ammunition till dem som idag talar sig varma för instiftandet av en gemensam värdegrund i samhället. Ja också till dem som talar sig varma för genomdrivandet av en hårdare invandrings- och asylpolitik. I båda fallen rör det sig enligt Scheffer om förklarliga och legitima reaktioner på en utveckling som för många människor haft negativa konsekvenser. ”Det finns en gräns för vad existerande befolkningar kan och vill acceptera [av befolkningsströmmar över gränserna], ingen bör göra sig illusioner om något annat”, skriver Scheffer. 
Scheffers oro för migrationens och mångkulturens potentiellt destruktiva verkningar härrör framförallt från hans pessimistiska bedömning av utvecklingen för värdbefolkningarna eller ursprungsbefolkningarna eller majoritetsbefolkningarna eller hur nu Scheffer väljer att från och till benämna de befolkningar som han menar har en etablerad historisk anknytning till landet i fråga och därmed också ett slags företrädesrätt när det gäller vilka krav som skall ställas på dess nytillkomna invånare. Scheffer vill visa att dessa värdbefolkningar inte nödvändigtvis gynnas av stora migrationsströmmar och en tilltagande kulturell mångfald. Den ekonomiska vinsten av ökad invandring är för deras del obefintlig eller rentav negativ medan de sociala och kulturella påfrestningarna är nog så påtagliga. 
Han tycker sig härvid se resultatet av en ohelig allians mellan marknadsliberalism och multikulturalism i det att båda ideologierna (från motsatta utgångspunkter) undergräver existerande sociala kompromisser och kontrakt. Marknadsliberalismen undergräver kompromisser om löner och arbetsvillkor medan multikulturalismen undergräver kompromisser om värderingar och normer. I båda fallen försvagas de grupper i befolkningen som utgjort dessa kompromissers främsta intressenter och förmånstagare och i båda fallen förstärks deras känsla av maktlöshet och deras frustration. 
Scheffer menar att känslan är befogad, att maktlösheten är verklig och att frustrationen blivit en politisk kraft att räkna med. Han tycks därvid också mena att en hårdare reglering och kontroll av invandringen kan vara ett befogat svar på den uppkomna situationen. 
Genom hela boken förblir det dock en smula oklart vad Scheffer egentligen menar. Allt som oftast finner jag honom sitta på två stolar, ibland i en och samma mening:  ”Om en majoritet av Europas medborgare, såsom forskningen visar, anser att gränsen är nådd för hur många invandrare deras del av världen kan absorbera, så betyder det något mer än ett simpelt ’nej’ till asylsökare, eller till arbetskraftsinvandrare eller till dem som försöker bygga eller återförena sina familjer.”
Så vad betyder det att ”gränsen är nådd”? 
För Scheffer verkar det betyda att gränsen för ”multikulturalismen” är nådd, men inte heller på den punkten är han riktigt klar eftersom det ibland verkar betyda att det är gränsen för ”globaliseringen” som är nådd. I varje fall kopplar Scheffer konsekvent samman det ena med det andra. ”Det grundläggande dilemmat i vår tid”, skriver han, ”är den växande klyftan mellan sociala eliter kapabla att röra sig fritt i en värld med allt färre gränser, och en växande andel av befolkningen som känner sig hotad av globaliseringen och vänder omvärlden ryggen.”

Jag delar i många stycken Scheffers beskrivning av globaliseringens sociala verkningar och också av migrationens kulturella påfrestningar och i det avseendet är hans bok ett läsvärt bidrag till förståelsen av vår tid och dess utmaningar. Men när han vill ställa något som kallas multikulturalism till svars för ghettoiseringen av storstäderna och upplösningen av den nationella värdegemenskapen och försvagningen av den medborgerliga tilliten i Europas välfärdsstater, så har han inte mycket att komma med. Inte heller kommer han med några konkreta politiska förslag om hur multikulturalismens problem skulle kunna motverkas. Kulturellt diskriminerande lagar och regler? Kulturell reglering av invandring och asylmottagning? Hårdare krav på medborgarskap? 
Scheffer sträcker sig till att betona varje lands rätt att kontrollera sina gränser och reglera sin invandring, liksom varje lands rätt att hävda värdkulturens normer och regler gentemot nytillkomna kulturers. Han hävdar också att den europeiska migrationen i dess nuvarande form och omfattning kostar värdländernas befolkningar mer än den smakar och att de nyttobaserade argumenten för en sådan migration därmed är ohållbara. Vad som återstår är de moraliska argumenten, men då måste, menar han, den moraliska skyldigheten gentemot de egna medborgarna vägas mot den moraliska skyldigheten gentemot andra. 
Det råder ingen tvekan om vad Scheffer tycker om den rådande avvägningen. Om Europas demokratier inte kan föra en civiliserad diskussion av invandringens kostnader och integrationens problem kommer de att få en ociviliserad diskussion på halsen – i sista hand riktad mot demokratin själv. ”Hur kan någon sätta värde på en demokrati som förklarar sig impotent att råda över frågor som djupast griper in medborgarnas dagliga liv?”, frågar Scheffer retoriskt.
Scheffer gör sig stor möda för att hålla sin kritik av multikulturalismen på en civiliserad nivå, men han om någon borde veta hur fin skiljelinjen är. I Scheffers hemland, Nederländerna, har sedan länge alla lock lyfts och alla tabun brutits, med följd att debatten blivit alltmer ociviliserad och främlingsfientliga partier fått ett växande inflytande över politiken. 
Problemet med Scheffers bok är att den till sist hamnar i samma dilemma. Ur en huvudsakligen civiliserad och inkännande beskrivning av de djupgående förändringar som på kort tid ritat om det sociala och kulturella landskapet i Europas länder, utkristalliserar sig ett illa underbyggt utpekande av ”multikulturalismen” som orsak och förklaring, framförallt till ländernas oförmåga att omvandla det nya landskapet till en fungerande social och medborgerlig gemenskap. 
Om inte förr så står det väl idag klart att Europas nationalstater befinner sig i en period av nationsöverskridande omvälvningar och påfrestningar som bara till liten del kan förklaras av något som kallas multikulturalism. De försvagade värdegemenskaperna och de framväxande enklaverna och den återuppväckta nationalismen är i det sammanhanget inte resultatet av en ny och förfelad idé om hur samhället ska organiseras utan av en gammal och förlegad. 
I den meningen är multikulturalismen inte död. Den har bara ännu inte fötts.