Kolumn DN 2004-11-01

Respekten för Amerika

OM GEORGE W BUSH och John Kerry hade tävlat om makten i ett annat land än USA hade John Kerry vunnit överlägset nästan överallt. I närstående Storbritannien skulle 50 procent rösta för Kerry mot 22 procent för Bush, i om möjligt än mer närstående Syd-Korea skulle resultatet bli 68 mot 18, i allt mindre närstående Frankrike 72 mot 16, i näraliggande Kanada 60 mot 20, i lika näraliggande Mexiko 50 mot 20. 
Att välja president i USA är och förblir naturligtvis en intern amerikansk angelägenhet, men kanske mer än någonsin tidigare är Amerikas val denna gång också vårt. Det beror inte på att Amerika fått mera makt i världen sedan sist utan på att Amerika sedan sist valt att använda alltmer av sin makt i världen vid sidan av eller i strid med det internationella samfundets institutioner och konventioner och följaktligen med allt mindre hänsyn till det som i den amerikanska självständighetsförklaringen kallas ”en anständig respekt för mänsklighetens åsikter”, a decent respect for the opinions of mankind.
I den mån Amerikas val denna gång är ett val mellan mer och mindre respekt för mänsklighetens åsikter, vilket jag tror att det är, så spelar det onekligen en viss roll i sammanhanget hur människor utanför Amerika ser på saken. Respekt är ju inget man tilldelar sig själv utan något man får av andra. Vad jag tror en stor majoritet av människorna utanför Amerika denna gång ser är skillnaden mellan en president som i ord och handling visat att Amerika kan strunta i mänsklighetens åsikter och en presidentkandidat som åtminstone i ord hävdat att Amerika inte kan göra det. 
Konsekvensen av ett Amerika som allt mindre respekterar världen är i alla händelser en värld som allt mindre respekterar Amerika och därmed på sikt en annan värld än den vi hittills levt i eftersom vi i snart ett århundrade levt i en värld som varit beroende av att ett allt mäktigare Amerika på ett någotsånär respekterat sätt kunnat förena sina nationella intressen med världens, eller i varje fall inte på ett flagrant sätt skapat konflikter mellan det ena och det andra.

DET BETYDER inte att den förlorade respekten snabbt kan återupprättas. Jag känner många som hoppas eller önsketänker att en andra Bushadministration ska visa upp ett nytt och mera respektfullt ansikte mot världen – om inte av andra skäl så för att den politiska nöden (det hotande fiaskot i Irak) så kommer att kräva. Bortsett från att jag inte ser vad de förhoppningarna grundar sig på (om vi inte helt ska bortse från retoriken och politiken i presidentens återvalskampanj), så blir det mycket svårt för George W Bush att återupprätta en respekt som han högst personligen har förlorat. 
Det handlar inte bara om den egenmäktigt och under falska förevändningar genomdrivna ockupationen av Irak utan kanske i lika hög grad om en för omvärlden svårsmält kombination av nationalistisk aggressivitet (den som inte är med oss är med terroristerna), messiansk självgodhet (Amerika har Guds uppdrag i världen) och isolationistisk självtillräcklighet (Amerika behöver inte världen). Presidentens djupt odiplomatiska sätt att delge världen dessa skiftande ståndpunkter har inte precis gjort hans ställning i världsopinionen starkare.
Det är inte svårt att förstå varför valet av en ny president i USA skulle mötas med lättnad och förväntan i stora delar av världen.

MEN INTE heller en ny president kommer så lätt att kunna överbrygga den växande klyftan mellan USA och världen i synen på hur en global ordning i den gränslösa kapitalismens och terrorismens epok ska organiseras och upprätthållas. Många amerikaner är och förblir misstänksamma mot internationellt bindande avtal och konventioner, djupt övertygade om att Amerika inte kan eller får uppge ett uns av sin nationella suveränitet, starkt fientliga till allt som kan uppfattas som utifrån pådyvlade inskränkningar i ”den amerikanska livsstilen”, the American way of life. Återkommande undersökningar visar att amerikaner är betydligt mer nationalistiska än andra folk i väst, mer skeptiska till staten, mindre skeptiska till Gud och mer okunniga om världen utanför.
Under president George W Bush har den uppflammande nationalismen och rädslan efter terrorattackerna den 11 september 2001 kunnat mobiliseras för en politik som dramatiskt vidgat klyftan mellan Amerika och världen. Under en ny president måste samma krafter och stämningar kunna mobiliseras för en politik som kan minska den igen. Det förutsätter bland mycket annat en president som kan övertyga amerikanerna om att de för sin säkerhet och frihet är lika beroende av världen som världen är beroende av Amerika – och att det därför är lika viktigt för Amerika som för världen att etablera en global ordning som kan respekteras av både Amerika och världen.
Amerika är förvisso fortfarande, med Madeleine Albrights ord, the indispensable nation, ”den oumbärliga nationen”, i så motto att förutsättningarna för en någotsånär anständig global ordning tills vidare står och faller med ett någotsånär respekterat och legitimt utövande av Amerikas makt och inflytande. Minskar respekten minskar också oumbärligheten. Ett icke-respekterat Amerika är ett osäkert Amerika och ett osäkert Amerika är inte en tillgång för världen utan ett problem.
Att jag därvid råkar anse att George W Bush är en del av problemet och att John Kerry i bästa fall kan bli en del av lösningen har naturligtvis ingen som helst betydelse i sammanhanget.
Detta är och förblir Amerikas val.