Tidskriften Arena februari 2003 (1/03)

Varför federation?

En i svensk vänsterdebatt vanlig synonym för federation är superstat. Vad som menas med superstat förblir därvid oftast oklart, bara att den står i motsättning till den icke-superstatliga, dvs nationella demokratin och därför bör bekämpas.
Men federation betyder inte superstat. Federation kommer från det latinska ordet för fördrag, fœdus, som in sin tur kommer från latinets fidere, att lita på, och betyder heller inte mycket mer än så; ett fördrag mellan parter som litar på varandra. Vilka som sluter fördraget, vad det går ut på, hur omfattande det är, vad som ska avgöras gemensamt och vad som ska avgöras av parterna var för sig, det vill säga vad slags stat som krävs, varierar från federation till federation. Under antiken var federationer långsiktiga försvars- och vänskapspakter. I vår tid är federationer konstitutionella fördrag där skilda nationer eller stater upprättar en lagreglerad politisk gemenskap.
De som tror att bildandet en europeisk federation är liktydigt med mera överstatlighet har dels inte förstått vad som menas med en federation, dels inte förstått hur överstatligt EU redan är. Omvandlingen av EU till en federation kan betyda såväl mer som mindre överstatlighet eftersom valet inte står mellan överstatlighet och icke-överstatlighet utan mellan en redan existerande överstatlighet över vilken vi idag inte har någon demokratisk kontroll och en överstatlighet som skulle kunna demokratiskt regleras och avgränsas i ett federalt fördrag.
I det EU som redan existerar verkar varje dag tusentals överstatliga lagar och regler och fattas otaliga överstatligt verkande beslut för vilka medborgarna inte kan utkräva ett överstatligt politiskt ansvar eftersom de ingår i ett system där huvudsakligen bara nationalstater eller nationalstaters regeringar kan ställas till politiskt ansvar. Man kan rösta bort en nationell regering för ett beslut den varit med om att fatta i EU, men man kan inte rösta bort den EU-instans där beslutet de facto fattats. Länken mellan beslut och politiskt ansvar är bruten. Liksom länken mellan politisk makt och demokratisk kontroll.
Saken ställdes senast på dramatisk spets när tre svenska medborgare på grund av ett överstatligt verkande beslut i EU:s ministerråd (att med automatik ge sanktionsbeslut i FN:s säkerhetsråd laglig verkan i EU:s medlemsstater) berövades rätten till egendom och försörjning på obestämd tid utan möjlighet till laga prövning i efterhand.

I en federal ordning skulle den överstatliga instans som fattade ett sådant beslut kunna bli föremål för såväl juridisk som politisk prövning. Så icke i den rådande EU-ordningen. Vad de tre svenskarna på sin höjd kunde utkräva politiskt ansvar av var den svenska regeringen för dess delaktighet i beslutet. Däremot inte av det ministerkollektiv där beslutet enhälligt hade fattats. Beslutet som helhet var oåtkomligt för demokratisk prövning och kontroll.
Ett mindre dramatiskt men principiellt lika problematiskt länkbrott mellan beslut och ansvar är införandet av EU:s ramlagar (i Amsterdamfördraget 1997). Beslut om ramlag, exempelvis om åtgärder mot terrorism, fattas återigen av regeringarna i EU:s ministerråd, men det politiska ansvaret för en sådan lag kan av medborgarna bara utkrävas av de nationella parlament som har till uppgift att omvandla den redan beslutade ramlagen till nationell lagtext, det vill säga av politiker som inte haft något ansvar för lagens tillkomst.

DETTA ÄR FÖR mig det viktigaste skälet till att EU måste få en politisk ordning där makt tydligt länkas till ansvar. Den maktinstans som har rätt (eller inte) att beröva en enskild medborgare inom EU försörjning och egendom måste kunna ställas till svars för sitt beslut. Det måste göras klart hur den överstatliga nivån ska avgränsas, regleras och kontrolleras. Det måste över huvudtaget göras tydligt för EU:s medborgare vilken politisk nivå som har rätt att fatta beslut om vad – och i vilken ordning varje nivås politiska ansvar kan utkrävas.
Namnet på en sådan ordning är federation.
Federationer är inte lätta att åstadkomma, i varje fall inte på demokratisk väg, eftersom de dels kräver att djupt rotade nationella eliter avstår formell makt till en övernationell maktnivå, dels förutsätter att vi förmår bejaka en politisk gemenskap baserad på olikhet istället för på likhet. Likhetens gemenskap är onekligen enklare att bejaka än olikhetens. Stammen eller klanen är en enklare ordning än nationalstaten, nationalstaten enklare än federationen, den amerikanska federationen enklare än en kommande europeisk eftersom Europas olikheter är hårdare inarbetade och har ett längre minne.
Det betyder inte att vi kan välja likhetens ordning framför olikhetens. Olikheten är sedan länge ett kulturellt och socialt faktum såväl i Sverige som i Europa och måste därmed vara själva utgångspunkten för varje samhällsordning som vill kalla sig demokratisk. Alternativet till en europeisk federation är inte nationalstaternas eller mellanstatlighetens Europa. Federation och nationalstat står inte i motsättning till varandra. En livskraftig europeisk federation förutsätter nationalstater och livskraftiga nationalstater förutsätter en federation. Alternativet till en europeisk federation är en fortsatt marginalisering av den europeiska nationalstaten, en fortsatt försvagning av den europeiska demokratin och en hotande återkomst av nationalismernas Europa.