Kolumn DN 2008-12-10
Samhällets återkomst
-----------
Om nyliberalismens sammanbrott
------------
DET SÄGS ATT man inte ska slå på en liggande, och med ens verkar alla överens om att den ideologi som kallas nyliberalismen ligger ner, ja att den i stort sett är död, och att det följaktligen är närmast osportsligt att ödsla krut på den. Det avreglerade marknadsparadis som den nyss stakade ut vägen till har självdestruerat, och den reglerande stat som nyss var problemet har blivit lösningen. I länder där nyliberalismen i ett kvartssekel varit statsbärande ideologi har bankväsendet de facto förstatligats, finansmarknaderna ställts under statligt förmyndarskap och globala storföretag ställt sig i kö för statliga räddningsoperationer.
Oavsett hur detta gått till, och varför, och vart vi är på väg, handlar det om en ideologisk kollaps av episka mått. Och om vägs ände för den politisk-ekonomiska världsbild som ibland kallats The Washington Consensus, och ibland rätt och slätt ”den enda vägen”, och som legat till grund för globaliseringen i dess hittillsvarande form och som dominerat det ekonomiska och politiska tänkandet i västvärlden sedan början av 1980-talet.
Fundamentet i denna världsbild har varit föreställningen att marknaden regleras bäst när den får reglera sig själv, att marknaden reglerar det mesta bättre än staten, att alltfler av samhällets verksamheter med fördel kan bedrivas på marknaden, att alltfler offentliga verksamheter med fördel kan privatiseras och konkurrensutsättas, att statens roll i samhället bör minska och marknadens öka, att det som synes bäst för individen också är bäst för samhället.
Praktiken har inte alltid följt ideologin, och alla har inte formulerat ideologin på samma sätt, och långtifrån alla som praktiserat den har bekänt sig till den, men ingen annan ideologi har tillnärmelsevis haft samma makt över formuleringen av vår tids problem och förskrivningen av vår tids lösningar.
JUST DÄRFÖR ÄR jag inte säker på att nyliberalismen ännu fattat vad som drabbat den, än mindre att den ligger ner. I synnerhet inte som nyliberalismens ideologer, likt en gång kommunismens, visat stor färdighet i konsten att bortförklara ideologins problem med verklighetens brister. Alltid ännu en reglering som måste undanröjas, alltid ännu en rest av det förflutna som står i vägen för framtiden. I den mån man över huvudtaget medgett att det handlat om ideologi och inte försökt framställa det hela som en obönhörlig (fast ändå önskvärd) konsekvens av nya ekonomiska och tekniska realiteter.
Jag befarar att det finns de som fortfarande tänker så.
Så jag slår för säkerhets skull ett slag till. Sammanbrottet i den globaliserade finansmarknaden och sammanbrottet i den globaliserade ekonomin, är sammanbrottet för den ideologiska världsbild som i ett kvartssekel format bådadera. Eller om man så vill, slutet på föreställningen att en global ordning kan byggas på avregleringen av globala marknader. Och att avreglerade globala marknader kan reglera sig själva. Och att statens främsta och kanske enda återstående uppgift är att optimera förutsättningarna för globala företag att konkurrera på globala marknader.
DET TYDLIGASTE tecknet på ideologins sammanbrott är statens återkomst; som garant för marknaden, som bärare av samhällsordningen, som symbol för långsiktigheten, som räddare av kapitalismen. Eller snarare statsbehovets återkomst, eftersom staten är nationell medan de kollapsade marknaderna är globala och det förlorade förtroendet gränslöst, vilket gör att ingen enskild stat kan garantera särskilt mycket på egen hand. Vad vi tills vidare har sett är de frenetiska försöken från enskilda nationalstater att globalt eller regionalt samordna sina garantier och stimulanser och räddningsoperationer för att tillgodoses det akuta statsbehovet hos en global ekonomisk ordning byggd på föreställningen att en global marknad reglerar sig själv.
Det gör den bevisligen inte. En global marknad behöver i princip en global stat, eller åtminstone globala institutioner med makt att genomdriva globala spelregler byggda på globala politiska överväganden och överenskommelser.
Marknader kan inte fungera utanför eller ovanför samhället. Inte heller globala marknader. Marknader är en del av samhället och måste i sista hand uppfattas vara till för samhället. Statens återkomst som kapitalismens räddare är också samhällets återkomst som marknadens moder.
KONSEKVENSERNA FÖR världsbilden är ännu oöverskådliga, liksom konsekvenserna för världsordningen. I USA är ett ideologiskt epokskifte förestående, med en dramatisk förskjutning av makt från marknaden till staten. Liksom en förskjutning av den amerikanska politikens fokus från global avreglering till nationell återuppbyggnad.
Det senare kan mycket väl leda till en avglobalisering av världsekonomin präglad av ökad konkurrens mellan nationellt och regionalt reglerade marknader.
Men möjligen också till en omglobalisering av världsekonomin, baserad på insikten att globala marknader måste regleras globalt. Och att marknader har behov som bara samhället kan tillgodose. Och att samhället har behov som inga marknader kan tillgodose.
Det förutsätter en annan världsbild än nyliberalismens.