Kolumn DN 2005-02-04

Är Israel en partner för fred?

VILL NI FÅ en bokstavligen snabb glimt av den framväxande säkerhetsbarriären mellan Israel och Västbanken behöver ni bara ta av på den nyanlagda trans-israeliska betalmotorvägen strax öster om Ben Gurion-flygplatsen och köra i högsta tillåtna hastighet (räkna med att bli omkörd) en knapp halvtimme i nordlig riktning. 
Motorväg nummer 6, som den officiellt heter, har byggts under tidvis hårda miljöprotester eftersom den i rask takt lagt en sexfilig betongmatta över den allt smalare remsa natur- och jordbruksmark som skiljer det hårt exploaterade israeliska stadslandskapet längs kusten mot Medelhavet från de pastorala kullarna längs gränsen till Västbanken. 
Eller snarare längs det som kunde ha varit gränsen till Västbanken och därmed gränsen till en framtida palestinsk stat. 
Att den gränsen inte längre är vad den kunde ha varit blir man om inte förr varse när den nya motorvägen i höjd med den palestinska staden Kalkilya plötsligt får närkontakt med säkerhetsbarriären, som på den här sträckan är en åtta meter hög betongmur med vakttorn. Efter ytterligare någon kilometer försvinner muren i en skarp krök rakt österut och man behöver inte vara en särskilt duktig kartläsare för att inse att den därmed försvinner rakt in på ockuperad mark. Muren – ibland stängslet – vars officiella syfte är att förhindra palestinska terrordåd genom att fysiskt separera israeler från palestinier har vid Kalkilya fått en dragning vars inofficiella syfte alltför uppenbart är att fysiskt förena Israel med dess judiska bosättningar och fysiskt separera tusentals palestinier från deras egendomar och därmed de facto annektera ytterligare en del av det redan lilla territorium som hela världen anser bör tillfalla en framtida palestinsk stat.

EFTER ATT ha inringat Kalkilya från tre håll fortsätter säkerhetsbarriären åtta kilometer in på ockuperat område där den separerar invånarna i byn Jayous från huvuddelen av deras åkrar, olivlundar och betesmarker. Eftersom byborna systematiskt hindras från att passera stängslet för att bruka sin jord har de fått sin äganderätt till jorden ifrågasatt med motiveringen att de inte brukar den. En judisk bosättning på andra sidan stängslet har redan låtit rycka upp hundratals av byns olivträd och börjat planera dess ägor för eget bruk.
I Israel stiftades 1950 en lag som gav staten rätt att utan ersättning överta mark och egendom från de hundratusentals palestinska flyktingar som efter kriget 1948-49 varken kunde eller fick återvända till sina hem och som enligt lagen därmed kunde klassas som ”frånvarande ägare” och som därmed hade förverkat rätten till sin egendom. Det var med stöd av den lagen som uppemot sjuttio procent av den nybildade staten Israels territorium inom loppet av några år övergick från arabisk ägo till judisk (se min bok ”Det förlorade landet”, s 334 ff).
De gränser och de ägandeförhållanden som den gången etablerades betraktas idag som oåterkalleliga och har med tiden accepterats också av palestinierna. Den officiella palestinska positionen är i alla händelser att de gränser som gällde före kriget 1967 ska vara utgångspunkten för en tvåstatslösning av konflikten och att de palestinska flyktingarnas rätt att återvända bör få en huvudsakligen kompensatorisk lösning inom ramen för en palestinsk stat vid sidan av staten Israel.

MEN VILKEN är numera den israeliska positionen? Det har sedan länge stått klart att säkerhetsbarriären inte upprättats enbart för att skydda staten Israel utan också för att skydda judiska bosättningar djupt inne på ockuperad mark. Vad som sedan en tid också tycks stå klart är att Israel använt sig av barriären för att kolonisera ännu mer av det redan hårt koloniserade territorium som alla är överens om bör tillhöra en kommande palestinsk stat. För några veckor sedan avslöjade tidningen Ha’aretz att regeringen Sharon i all tysthet hade dammat av 1950 års lag om frånvarandes egendom för att tillämpa den på palestinier som genom säkerhetsbarriären separerats från sina ägor. Enligt en av Israels främsta Jerusalemkännare, Meron Benvenisti, skulle uppemot hälften av all palestinsk egendom i östra Jerusalem till ett värde av hundratals miljoner dollar på det här sättet kunna beslagtas av staten Israel. 
Tills vidare har en kraftig diplomatisk reaktion från Amman och Kairo, inklusive ovanligt skarpa markeringar från USA:s nya utrikesminister om palestiniernas behov av ”ett livskraftigt och sammanhängande territorium”, fått den israeliska regeringen att backa om lagens fortsatta tillämpbarhet. Vad den tills vidare inte har backat från är de systematiska aktiviteterna för att stärka och vidga det judiska ägandet av centrala och strategiska landområden på det territorium som alla är överens om bör tillhöra en framtida palestinsk stat.

I EN ISRAELISK dokumentärfilm ser jag Ariel Sharon i en intervju från 1985 stolt berätta hur han medvetet placerat ut bosättningarna på Västbanken i syfte att förhindra uppkomsten av en sammanhängande palestinsk stat. Den provokativa dragningen av säkerhetsbarriären långt in på ockuperat territorium, den målmedvetna annekteringen av ytterligare palestinsk mark och den numera offentligt uttalade strategin att evakuera bosättningarna i Gaza i syfte att konsolidera och legitimera bosättningarna på Västbanken, tyder på att han på den punkten inte har ändrat uppfattning.
Länge har det hetat att Israel inte har en partner för fred.
Kanske dags att ställa frågan om palestinierna har någon.