Nyårstal i Engelbrektskyrkan 30.12.2014 och 1.1.2015, i samband med framförandet av Beethovens nionde symfoni.

Om förundran och häpnad

Jag har tillbringat julhelgen tillsammans med pastor John Ames i Gilead. Gilead är namnet på ett berg i Bibeln, och på en mycket liten stad i den amerikanska mellanvästern, och på en roman av den amerikanska författaren Marilynne Robinson. Gilead finns såvitt jag vet inte på någon USA-karta och pastor John Ames finns förmodligen inte i några kyrkböcker, men jag har haft svårt att slita mig från båda, måste jag säga. Och hade det funnits minsta möjlighet, hade jag tagit med mig pastor Ames hit – och låtit honom ta över. 
Jag tror att ni skulle gillat honom. 
För hans humor, inte minst, han skruvar till det när man minst anar det, men framförallt, för hans obrutna och oförställda förundran. 
Hade han stått vid min sida hade han förmodligen förundrat sig över vad jag gör här. Över att ett barn till två överlevande från Auschwitz står i en svensk kyrka på nyårsafton och förväntas säga något som inte omedelbart faller platt till marken framför Beethovens nionde symfoni. 
Eller som John Ames skulle säga, som inte förvandlas till aska i munnen.
På den punkten är jag lika förundrad som John Ames nog skulle ha varit.
***
Förundran är ett odelat vackert ord i min vokabulär. 
Man förundras inte över det som gör världen mindre och mörkare. 
Man förundras inte över Auschwitz.
För sånt finns det andra ord – eller inga ord alls.
Man förundras över det som gör världen lite större och ljusare. 
Att förundras är att leva upp en smula, ja kanske rentav att få se en glimt av något som, om det inte vore så missbrukat, skulle kunna kallas meningen med livet. 
Att leva, tror jag, är att för en kort tid ha privilegiet att få förundras.
Förundras och häpnas.
Att bli slagen av häpnad är en av de få saker man gärna vill bli slagen av. 
En människa som väcker vår förundran är oftast en människa som vi är tacksamma över att ha fått lära känna.
***
John Ames är obrutet förundrad över Skapelsen, om man nu får säga så om allt det som finns för en människa att erfara i livet, oavsett om det är Gud eller Slumpen som sägs ligga bakom det hela. 
”Det är en intressant planet vi har här”, säger John Ames. ”Den förtjänar all den uppmärksamhet den kan få.”
John Ames är oavbrutet och intensivt uppmärksam och ser därför ständigt saker som förundrar honom. 
Och jag tror inte det beror på att han har missat att läsa Richard Dawkins eller någon annan av alla dem som säger att det egentligen inte finns något att förundra sig över eftersom allting som finns har en uttömlig fysisk eller kemisk eller biologisk förklaring, ja också förundran själv, och att i den mån vi fortfarande förundras så beror det antingen på okunskap eller på kemiska processer i hjärnan – eller både och.
Barn kan möjligen tillåtas att förundras, men vuxna människor borde veta bättre. 
För att inte tala om gamla människor.
John Ames är inget barn, han är en gammal man som är på väg att dö och som mycket sent i livet har fått en son som han vill hinna göra uppmärksam på ett och annat. 
”Jag känner mig ibland som ett barn som öppnar sina ögon för världen – och får se de mest förundransvärda ting som det aldrig kommer att finna ord för – och som därefter måste sluta dem igen.” 
”Jag har levt hela mitt liv på prärien och en rad med ekar kan fortfarande förundra mig”, skriver John Ames till sin son.
***
Jag har faktiskt också lätt att förundras – också över ekar, i mitt liv finns en särskild ek som är värd all den förundran den kan få – men i synnerhet över till synes alla de mycket små saker som tillsammans bildar den mycket stora sak – eller Skapelse kanske – som vi kallar Samhället. 
Det kan tyckas barnsligt, men jag kan fortfarande bli förundrad över att Samhället fungerar, att det kommer rent vatten ur kranen, både varmt och kallt, och elektricitet ur kontakten, och numera Internet någonstans ifrån, oklart hur, och att soporna hämtas, och att det finns färskt bröd och färska apelsiner i affären, och att vilt främmande människor ibland ler mot varandra på gatan, och man någotsånär kan lita på att bussarna och tågen och bankerna fungerar och att det som fungerar idag kommer att fungera i morgon också. 
Jag har kanske lättare än andra att föreställa mig att det inte alltid måste vara så, att Samhället rentav kan kollapsa en vacker dag och bankerna sluta fungera och människorna sluta att le mot varandra och att det hela kan sluta riktigt illa. 
I min familj är Samhällskollapsen inte långt borta – en generation bara – och ett fungerande Samhälle, för att inte tala om ett gott Samhälle, därför lättare att förundra sig över än i familjer för vilka Samhället funnits där i generation efter generation. 
I Sverige har det funnits mycket att förundra sig över i min livstid. 
Allt det där som plötsligt blev möjligt för alla – högre utbildning, arbete, bostad, social trygghet – allt det där som fick äldre generationer att nypa sig i armen för att förstå att de inte drömde.
Men som vi inte längre förundrar oss över eftersom vi numera tar det för givet. 
Liksom vi vant oss vid freden i Europa och demokratin och toleransen och friheten.
Allt det här saker som vi kanske borde börja förundras över igen – eftersom mycket tyder på att vi inte kan ta någonting av det för givet.
***
Att kunna förundras, slår det mig, det är att aldrig ta något för givet.
De som fortfarande förundras över att maten står på bordet varje morgon, och kanske rentav välsignar den, har fortfarande något att lära ut. 
Jag tror också det finns ett samband mellan förundran och glädje. 
John Ames ser sin son leka med en vän i de regnbågsskimrande dropparna från en vattenspridare, och de hoppar och tjuter och skrattar och gläds och beter sig, skriver han, precis så som ”varje människa vid sina sinnens fulla bruk borde bete sig när hon möter något så förundransvärt som vatten”.
***
Friedrich Schillers An die Freude är en hänryckt hyllning till glädjen. 
”Glädje, du sköna gudagnista!”
Freude, schöner Götterfunken.
Det är inga små förväntningar Schiller har på glädjen. 
Och säkert också Beethoven, även om en del påstår att han i en annan politisk konjunktur helst hade bytt ut glädjen mot friheten, Freude mot Freiheit. 
Och att Schiller från början hade tänkt göra samma sak.
Men i det här sammanhanget spelar det inte så stor roll om det är glädjen eller friheten eller den gudomliga gnistan som hyllas, eftersom vad som framförallt hyllas är den kraft som gör förunderliga ting möjliga i en förunderlig värld. 
Sången till glädjen är en jublande kärleksförklaring till en värld som varje morgon är beredd att slå oss med häpnad.
***
Jag ser tillbaka på året som vi just lämnat bakom oss, och försöker minnas något som fått mig att känna samma oförställda förundran över tillvaron som John Ames, och jag är lycklig nog att kunna säga att sådana minnen finns det. 
Men till alltför mycket av det jag minns passar de andra orden bättre, orden för vad vi känner inför det som gör världen mindre och mörkare. Förskräckelse kanske, eller förtvivlan, eller ännu värre kanske, uppgivenhet. 
Mer än så tänker jag inte säga om 2014. 
Om 2015 vill jag bara säga att jag hoppas att det kommer att ge oss fler anledningar till förundran och förtröstan än till förskräckelse och uppgivenhet. 
Och det jag helst skulle vilja kunna förundras över är oss själva – över vår förmåga och fantasi att ta itu med de växande politiska, sociala och ekologiska utmaningar som vårt samhälle står inför. 
Förundras över vår förmåga att slå oss själva med häpnad.
Jag tror som sagt att det kan vara svårare idag än igår. 
Inte för att det skulle finnas mindre att häpnas och förundras över. 
Men för att vi kanske har svårare att förundras överhuvudtaget, eftersom det blivit svårare att veta vad som är på riktigt och vad som inte är det, och eftersom det finns så många som säger att världen bara är som den är, och människan också, och vad det är vet vi snart allt om och är därför inget att förundras över.
Svårare helt enkelt att se den mänskliga tillvaron som det mysterium det åtminstone för mig fortfarande är.
En planet som kan frambringa Ludwig van Beethovens nionde symfoni förtjänar all den uppmärksamhet den kan få, skulle nog John Ames ha sagt.