Kolumn DN 2008-08-12

Irans kärnvapen

-------
Om kärnvapernmakternas förbisedda ansvar
-------

OAVSETT VAD regimen i Teheran påstår är saken nog uppenbar; Iran vill bli en kärnvapenmakt, världens tionde efter Nordkorea, och är på god väg att hemligen och i strid mot internationella avtal skaffa sig teknologin och resurserna för att bli det. 
Mindre uppenbart är vad omvärlden kan eller ska göra åt saken. Israel sägs förbereda en militär attack, USA sägs ännu hålla öppet för en sådan, andra makter försöker med andra medel få Iran på andra tankar. De andra medlen har, förutom hot om sanktioner, varit mer eller mindre frikostiga erbjudanden om teknologi och resurser för fredlig kärnkraftsutveckling, vilket mest verkar vara ett spel för gallerierna eftersom oljerika Iran inte är oljefattiga Nordkorea och eftersom det som erbjuds är något annat än det Iran vill ha och tycks vilja betala ett högt politiskt och ekonomiskt pris för att få. 
Det är fullt möjligt att israelerna avser att gå från ord till handling, och rentav möjligt att USA låter dem göra det, men de flesta verkar vara överens (också israelerna) om att detta på sin höjd kan försena Irans kärnvapenplaner, inte förhindra dem. De flesta verkar också vara överens om att en militär attack kommer att stärka regimen i Teheran istället för att försvaga den. Den riskerar också att utlösa ett regionalt krig och en global oljekris. 
Något regimbyte är det i alla händelser inte tal om den här gången. Senast den saken var på tal, när Saddamregimen i Irak störtades, blev resultatet att Irans inflytande i regionen stärktes och USA:s inflytande i regionen försvagades.

DEN BESVÄRLIGA sanningen kan kort sagt vara, att varken Israel eller USA eller någon annan makt i världen just nu kan tvinga Iran att tänka om, i varje fall inte utan stor risk för att göra ont värre. 
Israel har visserligen hävdat att det inte finns något ont som är värre än iranska kärnvapen eftersom Iran kan misstänkas vilja använda dem för att utplåna Israel, men eftersom Israel har kärnvapen som i ett andraslag kan utplåna Teheran, så är detta snarast ett argument för att Israels säkerhet i längden inte kan bygga på kärnvapen och att varken Iran eller Israel eller någon annan stat i den här regionen borde ha några. 
Och därmed ett stöd för tanken att problemet med Iran som kärnvapenmakt måste ses som en del av problemet med kärnvapenmakter över huvudtaget. Av samma skäl som israelerna med rätta kan fråga sig vad Iran ska med kärnvapen till, kan iranierna fråga sig varför Israel eller grannlandet Pakistan eller den snabbväxande regionala stormakten Indien är så angelägna om att ha sina kärnvapen kvar. Och i varje fall anse sig ha samma rätt som de att sätta sig över det internationella avtalet mot kärnvapenspridning, NPT, ett avtal som dessa tre till skillnad från Iran inte ens skrivit under, men för vilket de belönats istället för att bestraffas.

DE SKULLE naturligtvis också kunna fråga sig vad Frankrike ska med sina kärnvapen till, eller Storbritannien, eller varför inte USA, Ryssland och Kina, och därmed komma fram till den inte helt orimliga ståndpunkten att om Iran ska avstå från att skaffa sig kärnvapen, måste de stater som redan har kärnvapen visa sig beredda att avskaffa sina. 
Detta är i själva verket en av grundbultarna i NPT-avtalet från 1970; i utbyte mot att stater utan kärnvapen förbinder sig att avstå från dem, förbinder sig stater med kärnvapen att inleda förhandlingar i syfte att avskaffa dem (artikel VI). Kärnvapenmakternas förbindelse är måhända vag men helt central i sammanhanget eftersom det är den som ligger till grund för den bärande idén i avtalet att kärnvapen inte är till militär fördel för någon. 
Det är därför inget obetydligt brott mot avtalet att kärnvapenmakterna i praktiken struntat i sin del av förbindelsen. De har inte bara klängt sig fast vid kärnvapnen, utan från tid till annan strävat efter att göra dem mera stridsfähiga och användbara. För bara några år sedan föreslog Bushadministrationen att en ny typ av minikärnvapen, ”bunkersprängare”, skulle utvecklas för att kunna användas i preventivt syfte, exempelvis för att bomba underjordiska iranska kärnanrikningsanläggningar. 
Sådana planer hos världens största kärnvapenmakt, för att inte tala om motsvarande planer hos Israel, bryter inte bara mot NPT-avtalets anda och bokstav. De tar också den moraliska udden ur argumentet att inga andra stater än de som redan har kärnvapen ska tillåtas ha några.

DETTA ÄR naturligtvis inget försvar för Irans kärnvapenplaner. Däremot möjligen ett skäl för världen att tänka om när det gäller hur kärnvapenspridningen ska stoppas. Och att det i så fall inte bara gäller att till varje pris (också ett orimligt) förhindra att Iran blir en kärnvapenmakt, utan också att de makter som redan har kärnvapen sent omsider börjar visa omvärlden att innehav av kärnvapen inte heller är något för dem.
Hur få Iran att av egen vilja och i eget intresse underordna sig en internationell reglering av kärnvapnen? är frågan.
Att kärnvapenmakterna börjar göra allvar av sin förbindelse att avskaffa dem, är kanske svaret.