Krönika i Godmorgon, världen, P1, 18 december 2016.

utan civilitet är barbariet nära

Häromdagen blev jag överkörd. Och några dagar dessförinnan också.
Ja, ganska många gånger under året som gått, när jag tänker efter.
Inte fysiskt överkörd, även om också det varit nära några gånger, utan psykiskt, eller kanske hellre själsligen, om uttrycket tillåts.
Själsligen överkörd i det ena mötet efter det andra med vad jag uppfattar som en ny aggressivitet i umgänget på Stockholms gator och torg - som är de gator och torg jag bäst känner till.
Knappt en dag utan en bevittnad överkörning av något slag, uppsträckta långfingrar, nedvevade rutor, ilskna tutor och ringklockor, hänsynslösa manövrar, förolämpande tillmälen. Jag kan ha haft otur bara, men jag har hört samma sak från tillräckligt många andra för att tro att det är mer än en olycklig slump bara.
Det är som om vi inte längre riktigt vet hur vi ska vårda och värna den kanske viktigaste miljön i en storstad, den sociala och mänskliga, den som gör att människor som inte känner varandra och aldrig kommer att göra det, ändå kan mötas och nötas och trängas i samma offentliga rum utan att trampa varandra på tårna, bildligen och bokstavligen.
Det finns ett lite fint och sällan använt ord för vad jag tror krävs för att upprätthålla en sådan miljö och det ordet är civilitet. En kultur av hänsyn, artighet och tillmötesgående i mötet med vilt främmande människor. En förekommande gest, en nick av uppmärksamhet, ett leende, ett vänligt ord rentav.
Ju mer främmande vi är för varandra, ju mer olika till härkomst och bakgrund, desto större behov av civilitet i det offentliga umgänget.
I USA exempelvis, ett samhälle där olikhet till härkomst och bakgrund är en självklarhet, hälsar man också vilt främmande människor med frågan hur de mår.
Inte därför att man vill veta hur de mår, och absolut inte förväntar sig att de ska berätta hur de mår, utan därför att det är ett uttryck för civilitet.
Ett slags kulturell fernissa bara, skulle någon säga, mycket yta och inget djup - men smaka på ordet impulskontroll istället. Civilitet som ett skyddande lager av inlärt beteende för att vi inte ska ge efter för våra lägsta impulser i mötet med människor vi känner oss främmande inför och kan irritera oss på och rentav kan känna oss skrämda av.
I värsta fall impulsen att själsligen köra över dem.
Och därmed göra det vi redan vant oss vid att göra dagligen och i stor skala på de digitala gator och torg som kallas sociala medier, men som ibland lika gärna kunde kallas asociala medier, och där det blivit helt okej att köra över folk man inte känner och aldrig har träffat, med tillmälen, förtal, anklagelser, hån, lögner.
Jag börjar tro att den ena sortens överkörning har med den andra att göra.
Att överkörningskulturen på våra digitala gator och torg tränger in i umgängeskulturen på de gator och torg där vi fortfarande möts IRL, i verkliga livet, och gör också den till en överkörningskultur.
Att bristen på civilitet i umgänget på nätet kryper in i samhället som helhet.
Eller för att tala med Platon när han i sitt kanske mest kända verk, Staten, beskriver hur det han ser som en laglöshet i kulturen sakta kryper in i människors karaktär och strävanden, och "därifrån hänsynslöst vidare till lagarna och samhällsstyret, tills dess den rubbar allt offentligt och privat liv".
Om inte annat har presidentvalet i USA just visat hur en växande verbal laglöshet i asociala medier kan tränga ut på politikens gator och torg och fylla dem med våra lägsta impulser.
Och hur en nyvald president talar och handlar lika självupptaget och hänsynslöst som han twittrar.
Vilket kan vara bra att ha i minnet nästa gång vi blir överkörda i det ena eller andra sammanhanget, på nätet eller på gatan, och drabbas av impulsen att ge igen med samma medel, vilket jag tror numera kan drabba oss alla.
Påminna oss om den samhällsbärande betydelsen av litet leende, en vänlig nick, en gest av hänsyn, inte bara för att det snart är jul, utan därför att utan civilitet är barbariet nära.