Kolumn DN 2006-10-18

Vad betyder public service?

NÄR DET SAMLADE begreppet för den viktigaste kulturinstitutionen i Sverige är ett lånord från engelskan som ingen förstått att översätta, än mindre förstår att använda så att alla förstår vad som menas, är det inte så konstigt att ingen heller förstår vad Sveriges Radio och Sveriges Television just nu håller på med.
Vad de just nu tycks hålla på med är exempelvis att överge den publik de har för en publik de inte har. En publik vars brott är att ha fyllt 45 år för en publik vars värde består i att inte ha gjort det. En existerande publik med förkunskaper för en icke-exi-sterande publik som inte ska behöva belastas med några.
Det senare har varit en uttalad målsättning för omgörningen av Sveriges Radios tablåer, där ett antal väletablerade och högkvalitativa P 1-program med en hängiven publik (det vill säga vad som på marknadens språk skulle betecknas som "starka varumärken") nu ska läggas ned och ersättas av andra. Det är naturligtvis nödvändigt att ibland ersätta gamla program med nya, men varför existerande lyssnare med förhandsintresse och förkunskaper ska behöva bytas ut mot icke-existerande lyssnare utan behov av vare sig det ena eller det andra förblir oklart. Lika oklart som det engelska lånord i vars namn detta påstås ske.
Talet 44 har blivit ett mantra i dessa sammanhang. Den nuvarande programdirektören för Sveriges Television har hävdat att man måste göra fler program som attraherar människor under 44 år och att sådana människor vill se mindre av faktaprogram och mera av "gestaltande drama". Den avgående verkställande direktören för samma företag har satt som mål för verksamheten "att öka både utbud och tittande för åldersgruppen 15 till 44 år". Hon har dessutom låtit undslippa sig att man därvid måste satsa på "yngre program", vilket förvisso inte är oklar engelska men däremot oklar svenska. 
Man kan undra varifrån denna 44-årsfixering kommer, i synnerhet som man stöter på den överallt, nu senast i den kanal som Aftonbladet fått statens tillstånd att gratissprida över det digitala marknätet och som har kommit fram till att vad människor under 44 år främst vill se är program om mode, nöje, livsstil, hälsa och sex samt ett förmiddagssmatter av nyheter ur den kvällstidning som man vill få samma målgrupp att köpa på eftermiddagen.

OCH DET ÄR naturligtvis därifrån den kommer, 44-årsfixeringen, från den kommersiella tevereklamens värld av målgruppsoptimering och marknadspenetrering. En värld där det allt övergripande intresset är att nå just den publik på vilken det bäst lönar sig att spendera reklampengar, vilket det bäst anses göra på en publik som inte har fyllt 45. 
En i sitt kommersiella sammanhang fullt förklarlig 44-årsfixering således. Dock
mindre förklarlig i det icke-kommersiella sammanhang där uppgiften sägs vara att verka "i publikens tjänst", eller "i allmänhetens tjänst", eller i "det allmännas tjänst", vilket alla är möjliga men delvis oförenliga tolkningar av det engelska begreppet "pub-lic service". 
44-årsfixeringen har i det här sammanhanget rimligen bara kunnat uppstå genom den tolkning som säger att verksamheten ska bedrivas i publikens tjänst. 44-årsfixering följer inte automatiskt av detta, eftersom man därmed inte nödvändigtvis behöver dela in publiken i mer eller mindre viktiga ålderskategorier. Vad 44-årsfixering däremot följer av och med är den kommersiella medievärldens svällande armada av publikforskare och marknadsanalytiker som har till uppgift att ta reda på vilken publik som attraheras av vad och som därför med självklarhet delar in publiken i marknadsnischer och ålderssegment. 
Och som därmed - långt mindre självklart - har lyckats sätta sin prägel också på de icke-kommersiella företag som gömmer sig i dimman runt uttrycket "public service".

MED EN ANNAN tolkning av "public service" skulle 44-årsfixeringen aldrig ha kunnat uppstå eftersom utgångspunkten för verksamheten då inte skulle vara vad publiken eller ens allmänheten (som i det här sammanhanget lätt blir ett annat ord för publiken) vill ha - utan vad "det allmänna" kräver. 
Vad som skiljer det allmännas krav från publikens eller allmänhetens är utgångspunkten. Utgångspunkten för en verksamhet i publikens tjänst är en fortlöpande undersökning av publikens preferenser. Utgångspunkten för en verksamhet i det allmännas tjänst är en fortlöpande diskussion av samhällets preferenser. I skydd av den svenska begreppsdimman kring "pub-lic service" har den förra utgångspunkten med tiden fått ett större genomslag än den senare. I synnerhet på Sveriges Television som alltmer tycks tänka och agera som ett publikstyrt medieföretag på marknaden och allt mindre som en offentligstyrd kulturinstitution i samhället. Och som därmed riskerar att undergräva såväl den offentliga legitimiteten som betalningsviljan. 
Frågan som därför snarast borde ställas på dagordningen i debatten om "public service" är hur det allmännas intresse av en offentligfinansierad radio och television i det svenska samhället bättre ska formuleras och genomdrivas. 
Inte i syfte att detaljstyra programverksamheten eller på annat sätt undergräva det publicistiska oberoendet utan i syfte att skifta utgångspunkten för verksamheten från marknadens krav till samhällets. Och makten över tolkningen av "public service" från programbolagens chefsrum till offentlighetens arenor.
Kanske skulle till och med den nyss avgångna kulturministern då bättre förstå poängen med en offentligfinansierad radio och television.