Kolumn DN 2003-11-14

Den fortgående förbrukningen av förtroende

MEDAN USA FÖRGÄVES försöker upprätta något slags ordning i Irak rapporteras dagligen om nya attacker mot ordningen på hemmaplan. Jag talar inte om ordningen på gator och torg. Den är numera relativt väl upprätthållen, åtminstone i centrala Baltimore där jag vistats några veckor och där det sällan är långt till närmaste polispatrull eller till någon av de bjärt uniformerade ordningsvakter som anställts av medlemsföretagen i ”Downtown Partnership for Baltimore” för att göra centrala Baltimore säkrare. Antalet rapporterade våldsbrott i Baltimore har i alla händelser sjunkit med tjugosex procent på tre år och i hela USA med lika mycket på tio år, vilket dock vid närmare eftertanke inte är så förvånande eftersom USA placerat en stadigt stigande andel av sin befolkning, idag över två miljoner människor, bakom lås och bom, vilket per capita är sju gånger mer än Tyskland och tio gånger mer än Sverige (vilket inte hindrar att det i USA fortfarande begås ett mord i halvtimmen och att det häromnatten begicks tre mord i centrala Baltimore).
Relativt god ordning upprätthålls också i det dagliga affärslivet vilket i sin tur beror på att kontrollen över vanligt folks affärer är synnerligen påtaglig och därmed en smula otidsenlig (tidsenliga kontroller är osynliga). När jag under min vistelse skulle lösa in en check var jag inte bara tvungen att gå till just det lokala bankkontor där utställaren av checken hade sitt konto, utan jag måste också ha med mig ett personligt brev från utställaren av checken som förklarade varför just jag bar omkring på denna check samt uppvisa två giltiga fotolegitimationer, och inte ens då var det helt lätt och inte heller helt gratis. Vanligt folks affärer är i USA kringgärdade av stränga lagar, otympliga kontroller och hårda straff, vilket inte hindrar att USA idag uppges ha en svart ekonomi (knark, porr och illegal arbetskraft) motsvarande tio procent av BNP.

DEN JUST NU allvarligaste attacken mot den amerikanska ordningen på hemmaplan kommer dock varken från laglösheten på gator och torg eller från laglösheten i den svarta ekonomin. Den kommer från laglösheten i direktörs- och styrelserummen i de tusentals investeringsfonder (mutual funds) som förvaltar tjugo procent av de amerikanska hushållens finansiella tillgångar till ett värde av ofattbara 7000 miljarder dollar (åttio gånger Sveriges BNP). 
Ingen vet visserligen ännu hur många fondförvaltare i hur många fonder som under hur lång tid gjort sig hur stora extraförtjänster på att lura hur många miljoner småinvesterare på några dollar här och där, men man vet ganska väl hur det har gått till och hur många olika sätt det kan gå till på. Den hittills mest uppmärksammade metoden har varit att låta utvalda storinvesterare köpa och sälja fondandelar efter börsens stängning och därmed låtit dem agera på information som inte varit tillgänglig för andra och därmed medverkat till att lura miljontals småinvesterare på en dollar här och där. En knappt märkbar favör till några få investerare och en knappt märkbar andel i vinsten på dessa favörer har kunnat inbringa stora pengar åt ett ännu okänt antal fondförvaltare. 
De alltmer detaljerade avslöjandena om korruption i de amerikanska investmentfonderna kommer ovanpå avslöjandena om korrupt handel på New York-börsen vars chef Dick Grasso nyligen tvingades avgå när det blev känt att han fått en dryg miljard i ersättning för sina tjänster. Och naturligtvis ovanpå skandalerna i Enron och WorldCom och Tyco och Adelphia och HealthSouth och allt vad de numera heter (ständigt nya namn att hålla reda på), där skrupelfria ledningar systematiskt lurat börsen, staten, kunderna och de anställda på den ena miljarden efter den andra genom falska transaktioner, dolda konton och manipulerad bokföring. 
Vi talar alltså miljarder, inte miljoner.

VAD ALLA NU ropar på är naturligtvis ökad reglering och kontroll, inte minst av investeringsfonderna eftersom investeringsfonderna förvaltar pengar åt nittiofem miljoner amerikaner, och nittiofem miljoner potentiellt bedragna amerikaner är en politisk maktfaktor. Men ju fler avslöjanden som görs desto fler metoder tycks det finnas för att avleda en dollar här och där från alla dessa miljarder som befinner sig i allt snabbare omlopp i alltmer labyrintiska transaktioner mellan alltmer anonyma aktörer som miljoner människor likväl lärt sig att lita på. Och som de nu börjar lära sig att inte lita på. 
Hur många missbrukade förtroenden av ledande personer i samhällsbärande affärsverksamheter tål en huvudsakligen förtroendebaserad ekonomi innan den tar allvarlig skada? 
Vad vi nu tvingas syssla med är reglering via obduktion, kommenterade en amerikansk iakttagare de ständigt nya skandalerna. Vi upptäcker inte sjukdomen och därmed boten förrän patienten är död. Och samma sak med nästa patient. Och nästa. För varje ny bot en ny ”sjukdom” som inte upptäcks förrän patienten är död.
Vad de amerikanska börs-, fond- och finansskandalerna representerar är följaktligen inte ett regleringsproblem utan ett kulturproblem. I en kultur där det inte längre anses skamligt att ge sig själv en miljard i lön, där girighet blivit en socialt accepterad drivkraft, där ekonomiska aktörers moraliska spärrar försvagats, räcker det inte med regler och kontroller. De dagliga miljardflödena i miljontals affärstransaktioner måste i sista hand bygga på förtroende, inte på kontroll.
Förbrukas förtroendet, och just nu förbrukas det i rasande fart, är det betydligt mer än några futtiga miljarder som står på spel.
(Eventuella likheter med aktuella företeelser i Sverige är mer än tillfälliga.)