Krönika i Godmorgon världen, P1, 17.1.2016

Det finns fler Sicilien än Sverige i världen

Det är svårt att tro när man reser på Sicilien, vilket jag just gjort, men en gång var det här en av de rikaste och mest välmående provinserna i Europa, en perfekt placerad kornbod och handelsplats mitt i Medelhavet och därmed ett återkommande erövringsobjekt för greker, kartager, romare, araber, normander, spanjorer, habsburgare och bourboner. Spåren av rikedom och högkultur ligger i täta lager, ofta på platser som idag är närmast okända – eller i värsta fall ökända. För tusen år sedan var Palermo en av Medelhavets viktigaste kultur- och handelsstäder, idag en bedagad skönhet med yttre förfall som sitt synliga kännetecken, och korruption och maffiamakt som sitt mer eller mindre osynliga.

Sicilien är fortfarande gudabenådat vackert och naturförutsättningarna i övrigt är det inget fel på, men högst ovanpå lämningarna efter alla de makter som genom tiderna invaderat och exploaterat Sicilien ligger idag ett av Västeuropas fattigaste samhällen mätt i inkomst per capita, och ett av de mest ojämlika mätt i inkomster och förmögenheter, och ett av de mest korrumperade.

Den kanske mest berömda romanen om Sicilien, Leoparden av Tomasi di Lampedusa, som utspelar sig vid tiden för det nya Italiens maktövertagande på ön för hundrafemtio år sedan, är bland mycket annat en skildring av det sicilianska förfallets politiska och psykologiska landskap; ju mer som rivs upp och förändras, desto mer förblir allt vid det gamla. Uppkomsten av maffian på Sicilien har många förklaringar, men maktlösheten och rättslösheten i ett samhälle där lagen sällan visat sig vara mera värd än pappret den är skriven på, tror jag har med saken att göra. När den ena härskarkulturen efter den andra gör staten till en privatangelägenhet för de rika och mäktiga, är det inte förvånande om staten med tiden utsätts för privat konkurrens.

Sicilien är kort sagt ett exempel på ett samhälle där en rättsstat värd namnet aldrig har kunnat etableras, där lojalitetens gränser inte kunnat överskrida familjens och klanens, och där några offentliga välfärdsinstitutioner av betydelse därför inte har kunnat byggas upp. Det är en stat som ingen förväntar sig särskilt mycket av och som inte heller förväntar sig särskilt mycket av någon. I gapet mellan gemensamma behov som inte tillgodoses och privata behov som systematiskt tillgodoses på det gemensammas bekostnad frodas förfallet.

I det avseendet är Sverige Siciliens raka motsats; en stat som invånarna förväntar sig mycket av och som i gengäld förväntar sig mycket av sina invånare. Att bli en del av det svenska samhället är att bli en del av ett omfattande kontrakt mellan staten och medborgarna, där långtgående kollektiva åtaganden har kunnat byggas på motsvarande individuella skyldigheter och lojaliteter.

Att komma som asylsökande till Sicilien, vilket många har gjort, är att huvudsakligen bli lämnad åt sitt öde, utan förväntningar om att bli hjälpt, med stor risk att bli offer för ekonomisk och sexuell exploatering, vilket blivit ett problem på Sicilien.
 
Att komma till Sverige är att komma till ett samhälle som från dag ett har förpliktelser mot sina asylsökande; rätt till juridiskt ombud, rätt till tak över huvudet, rätt till sjukvård, skola och fickpeng, och i vissa fall också rätt till arbete. Vid beviljad asyl och permanent uppehållstillstånd gäller det svenska välfärdskontraktet omedelbart och fullt ut.

Den nya svenska asylpolitiken i spåren av den senaste asylvågen, med tillfälliga uppehållstillstånd och begränsningar av anhöriginvandringen, kan ses som den senkomna och lite panikartade bekräftelsen på att också det svenska kontraktet har sina villkor och begränsningar. Också i Sverige är statens åtaganden beroende av medborgarnas förmåga och vilja att lojalt och solidariskt fullgöra sina åtaganden mot staten.

Den som säger att det inte bör finnas någon gräns för hur många asylsökande Sverige kan ta emot, att vi i princip bör ha öppna gränser, att det inte finns någon anledning till ”att svenskar […] ska ha mer rättigheter och välstånd än män, kvinnor och barn från Syrien”, som en skribent i Dagens Nyheter nyligen uttryckte saken, måste rimligen också säga att det svenska välfärdskontraktet som det nu ser ut i så fall inte kan upprätthållas.
Jag tror för min del inte att det kan upprätthållas ens i nuvarande situation. Den stora politiska utmaning vi står inför är att formulera om välfärdskontraktet mellan stat och medborgare utan att bryta det, att anpassa välfärdens villkor till en värld av öppnare gränser och ökad migration utan att förbruka det unika kapital av tillit och förtroende mellan stat och medborgare som en gång gjorde det svenska välfärdsbygget möjligt.

Det är lättare att rasera tillit än att bygga den, och det är mera näraliggande att vara lojal mot familjen än mot staten.

Det finns kort sagt fler Sicilien i världen än Sverige, vilket ibland kan vara bra att påminna sig.