Kolumn DN 2004-12-21

Ondskans återkomst

ONDSKAN ÄR ETT slipprigt begrepp med vars hjälp människan från tid till annan försökt förklara lidandet och smärtan och grymheten i tillvaron. Slipprigt därför att det har glidit människan ur händerna varje gång hon försökt förklara något med det. Föreställningen om ondskan är oupplösligt förbunden med föreställningen att världen är skapad god (annars hade det onda i den inte behövt förklaras) men ju fler skäl vi fått att betvivla såväl skapelsen som godheten desto mer svårfångad har ondskan blivit och desto mindre av det onda i världen har den kunnat förklara. 
Länge trodde vi, eller ville tro, att det onda hade en högre mening, att också Ondskan ingick i en gudomlig plan – tills vidare förborgad för människan. Med renässansen och upplysningen havererade i Europa tron på den gudomliga Planen. Med jordbävningen i Lissabon 1755 (som dödade 40-50 000 människor) havererade tron på den gudomliga Naturen. Med Auschwitz havererade tron på den gudomliga Människan. 
Och ju mindre plats för Guds finger desto mindre plats för Ondskan. Den ondska som hade förklarat Digerdöden kunde inte förklara Lissabon och den ondska som hade förklarat Lissabon kunde inte förklara Auschwitz. Den ondska som till äventyrs hade kunnat förklara Auschwitz visade sig vid närmare beröring upplösas i tomma intet, eller i varje fall i högst banala motiv hos helt vanliga människor i ett samhälle inte helt olikt vårt. (Om jakten på den undflyende ondskan från Lissabon till Auschwitz har filosofen Susan Neiman skrivit en idéhistorisk thriller, ”Evil in Modern Thought”, som jag varmt rekommenderar.) 
Förvisso var omständigheterna som ledde till Auschwitz (eller till Gulag eller till Srebrenica) högst specifika, men under specifika omständigheter, det vet vi nu, är helt vanliga människor kapabla till vadsomhelst. Vilka av oss som under vilka omständigheter kommer att vara kapabla till vad vet vi lyckligtvis inte. Det enda vi numera vet, eller borde veta, är att ondskan inte längre förklarar någonting. I varje fall ingenting som vi inte bättre kan förklara genom att se oss själva i spegeln.

LIKVÄL HAR ondskan gjort comeback i förklaringsbranschen. För stora delar av det amerikanska samhället förklarar den idag inte bara attackerna den 11 september och den islamistiska fundamentalismen och regimerna i Iran och Nordkorea (ondskans två återstående axelmakter sedan godheten erövrat Irak). Den förklarar också varför världen delats in i folk som hatar Amerika och folk som älskar Amerika. Att allt fler människor, företrädesvis i den muslimska världen, numera tror att ondskan också är förklaringen till Amerika, stärker bara ondskans förklarande kraft – på ömse sidor.
Ondskans återkomst som förklaring är illavarslande. Ju mer vi tror oss kunna förklara med ondskan desto mindre behöver vi bemöda oss om att förstå. Ondskan är per definition sin egen förklaring. Onda människor kan vi inte förstå. Onda handlingar kan vi inte förklara. Med ondskan som förklaring är vi tillbaka i en värld som lovar att bli god eller rentav gudomlig, så snart det onda i den har undanröjts (ogräset, parasiterna, sabotörerna).
Det är ingen tillfällighet att återkomsten för ondskan (och godheten) som motiv i världspolitiken är nära förbunden med genombrottet i amerikansk politik för trosvissa religiösa och politiska föreställningar om ett avgörande krig mellan ondskans makter och godhetens. Det krig mot terrorismen som proklamerades efter attackerna den 11 september blev snart ett krig mot en fiende som inte behövde förklaras, än mindre förstås, i namn av en sak som inte behövde motiveras. De som insisterade på att förklara och förstå misstänktes för att försvara och försvåra. 
Sedan dess har ondskan som förklaring spritt sig också till Europa där den inte längre bara förklarar islamistisk fundamentalism och terrorism utan i alltmer oförsonliga ordalag också ”problemet” med muslimerna i Europa. Problemet med muslimerna, säger en stor majoritet av EU:s invånare i en färsk undersökning (”Disapproval of Muslims Tops 70% In Some Countries, Survey Says”, Wall Street Journal, 10.12.04), är att de skapar konflikter i våra samhällen som vi annars skulle ha besparats. I Tyskland kräver ledande politiker att muslimer som inte vill anpassa sig till ”den tyska huvudkulturen” (die deutsche Leitkultur) bör lämna landet. I Holland kräver ledande politiker mer än så (deportering) samtidigt som den starkt islamfientlige Pim Fortuyn (mördad av en djurrättsaktivist i maj 2002), nyligen röstades fram som den störste holländaren genom tiderna (före Rembrandt och van Gogh). I Danmark är locket sedan länge av för ”klarspråk” om den muslimska faran.
Vi säger inte att muslimerna är onda men vi säger allt tydligare att det onda i våra samhällen beror på dem. 
Och allt tydligare att roten till det onda måste bort.

VI VET NUMERA att en av de specifika omständigheter som kan få människor att göra vadsomhelst mot andra människor är etablerandet och sanktionerandet av föreställningen att ”de andra” är roten till det onda. Dessa demoniseringens metoder och mekanismer är vid det här laget alltför välbekanta; propaganda, provokation, utsortering, avhumanisering. Miljoner människor av fel religion, ras, klan, nation eller samhällsklass har i vår tid fått känna av den systematiska demoniseringens allt förklarande och allt förgörande kraft. 
Metoderna och mekanismerna för detta behöver vi å andra sidan ingen ondska för att förklara.
Det räcker med att då och då se oss själva i spegeln.