Kolumn DN 2004-08-12

Rädsla eller rättssamhälle?

De lättköpta lösningarnas män och kvinnor har haft några vinnande veckor i spåren av några iögonfallande rymningar från föregivet välbevakade svenska fängelser. Med god känsla för vad löpsedelsdemokratin kräver har de krävt att justitieministern avgår, fängelserna rymningssäkras och daltet med våra brottslingar upphör. Inte oväntat har justitieministern, en av löpsedelsdemokratins förnämsta finlirare, tagit raska initiativ på alla punkter utom en. Nu ska det byggas ett rymningssäkert superfängelse. Nu ska vi ta itu med en "ny typ" av brottslingar som vägrar att anpassa sig. Nu ska vi sluta dalta i kriminalvården. 
Den senaste vågen av rymningar är förvisso allvarliga händelser som förtjänar att allvarligt utvärderas eftersom de så tydligt tycks peka mot inkompetens, resursbrist och korruption inom kriminalvården. Litar vi inte på att staten oväldigt och effektivt förmår verkställa utdömda straff, ja, börjar vi till och med misstänka att fångvaktare och fångar står i maskopi med varandra, då undergrävs vår tilltro till rättssamhället. Och litar vi inte på rättssamhället är det snart inte mycket i samhället vi litar på. 
Problemet är att det inte nödvändigtvis finns något samband mellan hårdare tag, rymningssäkrare fängelser och tilltron till rättssamhället (i synnerhet inte som antalet rymningar från slutna anstalter kraftigt har minskat). Vi kan spärra in allt fler brottslingar på allt längre tid i allt rymningssäkrare fängelser och ändå få se tilltron till rättssamhället minska, eftersom den främsta orsaken till misstron mot rättssamhället är misstanken att allt fler begår allt grövre brott utan att ens hamna inför rätta. Än mindre i fängelse. De dagliga erfarenheterna av brott som inte utreds, av lagar som inte upprätthålls, av ohederlighet och korruption i samhällets högsta kretsar, lär inte minska med hårdare tag i rymningssäkrare fängelser. Möjligen tvärtom, eftersom hårdare tag i rymningssäkrare fängelser kommer att ta resurser från annat - såväl under strafftiden som efteråt.

Det är inte något tekniskt problem att bygga helt rymningssäkra fängelser. Inte heller att döma till livstidsstraff utan frigivning, vilket är så hårt man kan ta i utan att döda. Helt rymningssäkra så kallade supermaxfängelser finns numera över hela USA och livstidsstraff utan frigivning (life without parole) utdöms numera i de flesta av USA:s delstater. Båda företeelserna uttrycker uppfattningen att det finns människor som inte kan tilltros viljan eller förmågan att bättra sig och som därmed bör dömas att förlora inte bara friheten utan också hoppet. Människor som döms att förlora hoppet blir i regel tokiga och fängelserna de förvaras i blir kostsamma fabriker för produktion av asociala dårar - och samhällena de flesta av dem förr eller senare släpps ut i får betala ett allt högre pris i form av övervakning, kontroll och nya brott. 
I ett amerikanskt supermaxfängelse förvaras fångarna i minimala isoleringsceller tjugotre timmar om dygnet. Sängarna består av betongbritsar fastgjutna i golvet. Varje gång en fånge ska lämna cellen tvingas han sticka fram händerna genom matluckan för att beläggas med handfängsel. På ett supermaxfängelse finns bokstavligen inga utrymmen för behandling, rehabilitering och utbildning av fångar, eftersom det uttalade syftet med fängelset är att rymnings- säkert förvara dem som inte går att anpassa. 
När delstaten Maryland 1989 invigde sitt supermaxfängelse för att där "förvara de värsta bland de värsta", en avskräckande byggnad i brandgult tegel i centrala Baltimore till en kostnad av 200 miljoner kronor (utan luftkonditionering), skålade de smokingklädda gästerna i champagne och högtidstalade om en ny era i brottsbekämpningen. Fjorton år senare, i oktober 2003, tillkännagav Marylands fängelseminister, Mary Ann Saar, att hon ville riva hela rasket. "Supermaxfängelset var en felsatsning från början till slut", sade hon och möttes av ett brett politiskt gensvar - också från dem som en gång hade byggt det och skålat för det. 
När jag några veckor senare träffade Mary Ann Saar på hennes kontor i Towson, en förstad till Baltimore, berättade hon med djup inlevelse om vådorna av supermax: "När vi förvarar människor som djur så kommer de ut som djur. För femton år sedan trodde vi att rymningssäkra fängelser skulle göra samhället tryggare. Nu vet vi bättre."

Poliser och fängelser kan inte bygga ett rättssamhälle. Vad de i bästa fall kan göra är (nog så viktigt) att trygga det. Vad som bygger ett rättssamhälle är människors vilja och förmåga att självmant bejaka, respektera och upprätthålla lagarna. Det svenska rättssamhällets nuvarande problem är inte huvudsakligen ett polis- och fängelseproblem (vi övervakar och kontrollerar fler männi-skor än någonsin både innanför och utanför murarna, alltmer också övervakarna och kontrollanterna), utan huvudsakligen ett förtroendeproblem (vi måste hela tiden övervaka och kontrollera allt fler eftersom vi allt mindre litar på vår egen och andras vilja och för-måga att självmant upprätthålla lagarna). 
De lättköpta lösningarnas män och kvinnor har under några veckor försökt förvandla ett svårlöst förtroendeproblem till ett lättlöst kontrollproblem. De har bekymmersfritt bidragit till löpsedelsdemokratins dagliga och ansvarslösa omfördelning av hårt intecknade skattemedel från den ena löpsedelskrisbranschen till den andra. I går psykvården, i dag kriminalvården, i morgon... De har också, värst av allt, lekt med de mest lättväckta av mänskliga reaktioner, rädslan och hämndbegäret.
Rädslan och hämndbegäret är rättssamhällets fiender. 
Rättssamhällets svåra balansgång är att döma och straffa så hårt att hämndbegäret inte uppstår - och så hoppingivande att rädslan inte får fotfäste.