Krönika i Godmorgon världen, Sveriges Radio P1, 12 januari 2020.

Lättheten att bli kränkt

Det är lätt att bli kränkt idag. Kanske alltför lätt. I varje fall krävs inte mycket för att dra igång en utredning om saken. På vissa arbetsplatser, exempelvis Lunds universitet som jag råkar ha inom synhåll, räcker det med att en lärare eller student säger sig vara utsatt för kränkande särbehandling för att en formell utredning ska dras igång. Vilket i sin tur skapat en växande marknad för privata konsultfirmor som specialiserat sig på kränkthetsutredningar. Det krävs inte mycket för att en kränkthetsutredningstaxameter ska börja rulla någonstans. 

Som exempel på kränkande särbehandling anger Lunds universitet – och återigen det är bara det exempel som jag råkar ha för ögonen – att inte hälsa på någon, att exkludera någon från möten, att anklaga någon orättvist, att hänga ut någon personligen, att kalla någon för kränkande saker inför andra. 

Jag vill inte underskatta det potentiellt kränkande i något av allt detta, men att en person säger sig ha blivit kränkt behöver inte betyda att någon har avsett att kränka eller trakassera, och en anmälan borde kanske därför inte alltid innebära en ovillkorlig skyldighet att dra igång en utredning, med allt vad det innebär. Det skulle ju kunna finnas mera informella utredningsmetoder att ta till först. Ett personligt möte eller samtal mellan anmälare och anmäld, exempelvis.

Vid Lunds Universitet gäller ovillkorlig utredningsskyldighet. Liksom för övrigt också vid Uppsala Universitet, om jag nu ska lyfta blicken från Lund en smula. 

Vid Uppsala Universitet fick detta för ett år sedan till konsekvens att en erfaren och uppskattad lektor i musei- och kulturarvsvetenskap, Inga-Lill Aronsson, kallades till möte med prefekten på institutionen, och vice prefekten, och universitetets likavillkorsspecialist, ja det heter så, och där fick sig en uppsträckning för att på en föreläsning ha kränkt studenterna. I varje fall hade fyra av studenterna känt sig kränkta av hur Inga-Lill Aronsson hade svarat på en fråga från några andra studenter om hur man i äldre kataloger och arkiv söker på begrepp och ord som idag skulle betraktas som kontroversiella och stötande. (se också artikel i Universitetsläraren 8/2019)

Man söker direkt på själva ordet, hade Inga-Lill Aronsson svarat. Och som exempel tagit ett ord i sin mun som hon enligt anmälarna inte hade någon rätt att ta i sin mun – eftersom hon inte var svart och inte rasifierad.

På mötet med prefekterna och likavillkorsspecialisten vid Uppsala Universitet fick Inga-Lill Aronsson nu beskedet att hennes användning av det stötande ordet hade varit olämpligt och omotiverat, att studenterna därför haft fog för att känna sig kränkta, och att hon måste försäkra det universitet som hon klanderfritt hade tjänat i trettio år att aldrig uttala ordet igen. 

Universitetet såg dessutom till att den filmade föreläsningen med det stötande ordet togs bort från nätet, så att ingen annan skulle riskera att kränkas. 

Eller möjligen skapa sig en egen bild av vad som hade hänt.

Den fråga som dock kvarstår, åtminstone för mig, är vem som här har kränkts mest; en mångårig lektor som inför sina studenter åthutas av sitt eget universitet, eller de anmälande studenterna som inte ens kom till det möte där deras anmälan skulle behandlas. 

Det var bara så lätt att anmäla, och så lätt att få sin kränkthet bekräftad, och så lätt att på lösa eller inga grunder alls förstöra livet för någon. 

För så tycks det vara. I åtminstone ett av de etablerade konsultföretagen i kränkningsutredningsbranschen har över hälften av de anmälningar man fått utreda visat sig vara helt eller delvis omöjliga att styrka, och ibland helt grundlösa. 

Men det räcker ju oftast med att en utredning dras igång för att skadan ska vara skedd – eller straffet utmätt om man så vill. Ingen rök utan eld, är en misstanke som inte så lätt går att göra sig fri från. I synnerhet inte i en tid när röken effektivt kan spridas och förstärkas och förevigas på sociala medier. Och när alltfler företag och organisationer utreder också anonyma anmälningar – och vadsomhelst kan bli till rök.

Tänk om de fyra studenterna istället för att anmäla sin lärare hade räckt upp handen för att få diskutera saken med henne.

Ja, tänk om.

./

PS. I uppföljande reportage i radions Studio Ett kommer några av aktörerna i fallet till tals.