Moderna Tider, oktober 1991

Om nynazism 

Jag läser på nytt Raul Hilbergs monumentala krönika över nazisternas förintelse av de europeiska judarna (The Destruction of the European Jews, New York 1985) och effekten är om igen bedövande. Obevekligt och monotont, över drygt tolvhundra fotnottäta sidor, fogas siffror, dokument, vittnesmål och domstolsprotokoll samman till det ofattbara. Jag försöker läsa kritiskt, granskar källorna, letar blottor och svagheter, men det är solitt rakt igenom. Det enda som förvånar mig är den kyliga distans som Hilberg konsekvent upprätthåller till sitt material. Han tar inget för givet, han vill dokumentera också det till synes uppenbara. 

I det sista kapitlet ägnar han tjugo sidor åt frågan huruvida det bara var fem miljoner judar som dog (Adolf Eichmanns uppgift i rättegången i Jerusalem 1961) eller 5 978 000 som World Jewish Congress uppgav i juni 1946. Hilberg synar kritiskt metoden att räkna skillnaden mellan antalet judar före kriget och efter. Den missar exempelvis de tiotusentals kristna som mördades sedan de av nazisterna definierats som judar (s 1207). Hilberg kommer efter omsorgsfullt räknande fram till att  5 100 000 europeiska judar dödades av nazismen; 2 700 000 i något av de sex utrotningslägren (Auschwitz-Birkenau, Treblinka, Sobibór, Belzec, Chelmno), 1 300 000 framför de mobila SS-kommandonas (Einsatzgruppen) kulsprutor, 800 000 av umbäranden och regelrätta avrättningar i de judiska gettona, 300 000 i ”vanliga” koncentrationsläger (Bergen-Belsen, Dachau, m fl).

Spelar fakta någon roll? Spelar det någon roll att nazismens brott är belagda bortom allt tvivel? Spelar det någon roll att filmaren Claude Lanzmann i sin nio timmar långa film Shoah låter ännu levande ögonvittnen rekonstruera hela Förintelsen framför kameran? Spelar de ohyggliga journalfilmerna någon roll? Stillbilderna? Dagböckerna? Minnena?

Ja, för de flesta av oss,  men inte för alla. Och inte för alltid. För nya generationer är andra världskriget snart lika avlägset som trettioåriga kriget. Brottet glider in i historiens dimma, mörkläggs, revideras. Rakt framför ögonen på ännu överlevande vittnen, mitt i floden av levande dokument och bilder, ifrågasätter nynazistiska ”historiker” om gaskamrarna i Auschwitz över huvud taget har existerat. En totalt diskrediterad våldsutopi försöker på nytt göra sig presentabel. Dess förmåga att lyckas skall inte underskattas.

Hitler och nazismen var inte resultatet av en akut virusinfektion från rymden, inte heller ett oförklarligt undantag i vår civilisation. De var, hävdar allt fler historiker och sociologer, produkter av i princip samma moderna civilisation som fortfarande formar vår tids människor. Det var inte ur barbariet som Hitler föddes, utan ur mötet mellan den moderna, ensamma individens yttre svaghet och inre tomhet och en stor, byråkratisk statsapparats förmåga att minutiöst genomföra de mest omoraliska samhällsprojekt. 

Sedan något år lever vi i en kortlivad, euforisk period där demokratin, människovärdet ser ut att ha besegrat de sista totalitära projekten. Men redan ser vi hur demokratins gråhet och vardagliga problem börjar tära på tålamodet. Det moderna samhället producerar ju hela tiden, mitt i en ökande andlig misär,  växande anspråk på det felfria, på det sköna, på det underhållande, på det evigt unga. Överallt sitter biokemister, ingenjörer, byråkrater, reklammakare och designar vår slutgiltiga perfektionering. Och jag utesluter inte att dessa det moderna samhällets trädgårdsmästare och ogräsbekämpare än en gång kan komma att enrolleras för att slutgiltigt fullborda det mänskliga paradiset; fritt från ohyra, smuts,  arbetslöshet, ensamhet och svaghet. 

Just nu bör de nynazistiska rörelserna betraktas för vad de är; små, brottsliga terrorgrupper, kapabla till våld mot enskilda individer. Det är också så de uppfattas av de flesta människor. De bör bekämpas med alla de lagar som demokratin instiftat till sitt och människovärdets försvar. Deras lögner bör bemötas och deras idéer bekämpas genom upplysning. Men vi måste vara medvetna om att den totalitära lockelsen till sist ligger bortom rationell diskussion.

De flesta av oss skräms av våldet, av de föraktfulla dogmerna, av det iskalla hatet. Men på vissa kan det ha en motsatt effekt. Tevefilmen om nynazismen må ha avslöjat en motbjudande verklighet, men den förmedlade också den mystiska lockelsen av en radikalt annorlunda tolkning av världen, av en lögn så stor att  den förmår skapa sin egen ohyggliga moral. 

Vi har svårt att acceptera  att det onda inte automatiskt avslöjar sig självt. Men inför vår moderna civilisations ständiga draksådd, den ensamma, svaga människan, står vi ännu rådvilla. Och skyddslösa.

Moderna Tider nr 12, oktober 1991