Vad göra med judarna?

Essä DN 2009-10-27

Paula Fredriksen: Augustine and the Jews. A Christian Defense of Jews and Judaism, Doubleday 2008
Susannah Heschel: The Aryan Jesus. Christian Theologians and the Bible in Nazi Germany, Princeton 2008
Jesper Svartvik: Bibeltolkningens bakgator, Verbum 2006

ATT KRISTENDOMEN började som en judisk sekt är obestridligt. Jesus var jude, liksom hans lärjungar, liksom hans främste apostel Paulus. Jesus sista måltid var en judisk påskmåltid. Paulus predikade i judiska synagogor, skrev brev till judiska församlingar, upprätthöll själv den judiska lagen och var övertygad om att Jesus Kristus var fullbordandet av judiska profetior.
Att operera bort det judiska arvet ur kristendomen förutsätter följaktligen en massaker på kristendomens urkunder; censureringen och revideringen av Nya testamentet, annulleringen av Gamla testamentet och ogiltigförklaringen av hela den judiska tanketradition som en gång gav profetisk kraft och messiansk innebörd åt Kristusgestalten.
Operationen har icke desto mindre övervägts och påbörjats, senast av den inflytelserika trosrörelse inom den tyska protestantiska kyrkan, Glaubensbewegung Deutsche Christen, som på trettiotalet slöt upp bakom nazismen, och som förutom att försöka göra Jesus till arier också försökte skriva om Bergspredikan i en mera ”arisk” anda; salig var inte längre den sörjande och den saktmodige (Matteus 5:4-5) utan den som bar ”sina lidanden som en man”.
I sin bok ”The Aryan Jesus” (ur vilken exemplet ovan är hämtat) visar den amerikanska religionshistorikern Susannah Heschel vilka långtgående och ofta rent absurda ingrepp som ansågs nödvändiga och tillåtna för att rensa ut ”judendomen” (och ”judarna”) ur kristendomen, liksom hur spridd entusiasmen för en sådan rensningsoperation tidvis var bland Tredje rikets protestantiska präster. Den tysk-kristna rörelsen fanns också företrädd i Sverige genom exegetikprofessorn i Lund, Hugo Odeberg, som dels satt i styrelsen för det tyska institutet för utforskningen och utplåningen av judiskt inflytande i tyskt kyrkoliv (”Institut zur Erforschung und Beseitigung des Jüdischen Einflüsses auf das deutsche kirchliche Leben”) och dels spred motsvarande tankar i svenskt kyrkoliv. Också för Odeberg var judendomen, eller fariséismen som han föredrog att kalla den, ”ett dödligt gift” som hotade att i grunden ”förstöra det kristna livet”.
Detta sätt att se på förhållandet mellan judendom och kristendom, som två fundamentalt oförenliga, ömsesidigt uteslutande (antitetiska) trossystem, är på intet sätt nytt. Innan de kristna församlingarna runt Medelhavet hade hunnit konsolidera sig i en gemensam kyrka, och det fortfarande stod öppet vilka kanoniska texter kristendomen skulle vila på och hur dessa texter skulle läsas och tolkas, fanns det riktningar som hävdade att judarnas Gud var en annan och lägre (mera ”köttslig”) Gud än de kristnas, att de judiska skrifterna hotade att korrumpera och förgöra den kristna tron, att det ”gamla testamentet” därför måste överges och kristendomen helt och hållet grunda sig på ett nytt. Markion av Sinope (100-talet e Kr) ansåg att det därvid kunde räcka med ett enda evangelium kompletterat med Paulus brev, de senare rensade från alla positiva referenser till judarnas skrifter och lagar.
Till de kristna sekter som på motsvarande sätt ville bryta banden med det judiska arvet hörde också manikéerna. Manikéerna (efter sin grundare Mani, 200-talet e Kr) ansåg att den kristna kyrka som ville bevara det gamla testamentet inte samtidigt kunde bevara sin renhet. Manikéerna hade förvisso inte till mycket övers för judarna men deras polemiska eld var framförallt riktad mot den framväxande apostoliska kyrka som hävdade att det gamla testamentet hade förebådat det nya och att kristendomen därför måste omfatta bådadera. Manikéerna ansåg att kyrkan därmed var förlorad, kyrkan ansåg att manikéerna därmed var förlorare, vilket kyrkan snart fick rätt i. Idén att förkasta den judiska bibeln klassades som kätteri och kristendomen band sig vid judendomen i en olöslig konflikt mellan samhörighet och förnekelse. Var kristendomens berättelse sann, kunde inte judendomens vara det. Om de kristna hade rätt måste judarna ha fel. Om judarna envisades med att ha fel hade kristendomen ett problem: Vad göra med judarna?
En av dem som tog sig an problemet var Augustinus (354-430). Från att som ung ha delat manikéernas syn på judarna och deras Gud (klipp alla band!) kom han senare i livet att i polemik med manikéerna inta en motsatt position eftersom han med tiden kom att uppfatta förståelsen av den judiska bibeln (i dess antika grekiska översättning, Septuagintan) som en förutsättning för förståelsen av Kristus. Han kom därmed också att betrakta judarnas fortsatta existens som en gudomlig skickelse.

OM AUGUSTINUS väg från den ena positionen till den andra har den amerikanska författaren och teologen Paula Fredriksen skrivit en tankeväckande bok som i sista hand ställer den hypotetiska frågan om en mera bejakande kristen syn på judarna och judendomen hade varit teologiskt och historiskt möjlig.
Inte så att Augustinus på något sätt sympatiserade med judarna. Tvärtom levererade han under sin karriär ett flertal hårt antijudiska predikningar där han snarast skärpte de redan antijudiska avsnitten i framförallt Johannesevangeliet; judarna som djävulens barn, judarna som gudsmördare, judarna som stenhjärtade, halsstarriga, ”köttsliga”, blinda, onda. Där evangelierna skriver ”fariséerna” eller ”prästerna” tvekar inte Augustinus att skriva ”judarna”.
Samtidigt ägnar han större delen av sitt liv åt att få ihop kristendomens motsägelsefyllda texter till en entydig berättelse; få ihop de judiska profetiorna med den kristna uppfyllelsen, det gamla testamentet med det nya, en text hos Paulus med en annan – och han får inte ihop det utan judarna. Om den kristna berättelsen är sann måste den judiska berättelsen också vara det eftersom den Gud som uppenbarar Lagen för Moses är samma Gud som förebådar och föder Kristus till världen. Det måste följaktligen finnas en gudomlig mening också med judarnas Lag, ja även med judarnas sätt att uppfylla Lagen, ja även med den av kristna så föraktade omskärelsen, själva symbolen för judarnas ”köttslighet”. Bibelns sanningar må vara andliga och eviga, påpekar Augustinus, men händelserna som symboliserar och gestaltar dem är ofrånkomligen ”köttsliga” och tidspräglade: ”Handlingarna och ljuden förgår, men deras verkan består och den andliga gåva de kommunicerar är evig.”
Det är denna inkännande historiska läsning av de bibliska texterna som enligt Fredriksen driver Augustinus till slutsatsen att judarna fortsatt står under gudomligt beskydd, att de liksom Kain bär Guds märke i pannan, att den som vill dräpa judarna går emot Gud, att judarnas fortsatta existens är ”ett mirakel att stort förundras över”, revera multum mirabile. Judarna lever vidare därför att Gud vill att de ska leva vidare, gudomligt blindgjorda för den kristna uppenbarelsen, gudomligt förskingrade över världen, gudomligt tilldelade uppgiften att med sin fortsatta existens vittna om kristendomens profetiska sanning.

DET ÄR KNAPPAST någon avundsvärd position som Augustinus därmed försätter judarna i; evigt fastkedjade i rollen som kristendomens ofrivilliga förebådare, Guds utvalda förlorare, föraktade men fördragna, avskydda men beskyddade. Enbart i ljuset av vad som komma skall, tvångsdopen, förföljelserna, fördrivningarna och förintelsen, kan Fredriksen rimligen rubricera detta som ”ett kristet försvar för judarna och judendomen”.
Det är förvisso sant att Augustinus i framförallt sin polemik mot manikéerna, ”Contra Faustum”, levererar ett retoriskt kraftfullt försvar för judarnas roll i den gudomliga uppenbarelsen, men det är också sant att han på intet sätt besvarar den därmed uppkomna frågan: om judarna bara varit Guds redskap, hur kan de då ställas till svars för Guds död? I Augustinus kristna försvar av judarna finns inget försvar mot det kristna judeföraktet, bara mot impulsen att låta föraktet övergå i dödande. ”Döda dem inte – då kan mitt folk glömma”, är Augustinus teologiska nyckelvers (Psaltaren 59:12).
Fredriksens försvar för Augustinus tvetalan om judarna är att det som komma skall ännu är honom otänkbart. I Augustinus romerska värld är judarna ännu fullvärdiga medborgare, innehar politiska ämbeten, äger jord, är lagligen skyddade och fysiskt ohotade. Hans judar är ”retoriska” judar i en inomkristen teologisk polemik, inte verkliga judar i ett pågående historiskt drama. Vad Fredriksen försöker visa är att det i Augustinus retorik finns ett embryo till en mera bejakande kristen syn på judarna än den som i praktiken skulle bli förhärskande.

NÄRMARE TILL hands ligger det dock att, med Jesper Svartvik i hans briljanta utforskning av ”Bibeltolkningens bakgator”, se Augustinus som den kanske viktigaste källan till kristendomens teologiska förakt av judarna, och därmed för den kristna praktik som från tid till annan skulle frestas att omsätta föraktet i förödmjukelse; ju mer judarna förödmjukades desto tydligare bekräftades att de enbart levde vidare för att bestyrka kristendomens triumf.
Jesper Svartvik hävdar följaktligen att en kristendom som vill kunna bejaka judendomen för vad den fortsatt är, och inte bara för vad den en gång har varit, måste kunna utveckla vad han kallar en deuteroaugustinsk syn på judarna; en kristen berättelse i vilken judarnas fortsatta existens inte längre ses som ett uttryck för Guds vrede utan som ett uttryck för Guds ”omsorg, kärlek och trofasthet” och därmed som ett kristet sakrament – ”ett synligt tecken på en osynlig Guds närvaro och välvilja”.
Det har onekligen funnits uttryck för en sådan teologisk omsvängning inom delar av kristendomen, mest påtagligt kanske i den katolska kyrkans officiella deklaration ”Nostra Aetate” (1965), men också i den teologiska tradition som Svartvik själv representerar och som i judendomen vill se en levande religion jämsides med kristendomen och inte en fossiliserad religion överspelad av den.
Mot en sådan teologi verkar fortsatt det faktum att kristendomen och judendomen förblir inskrivna i varandras berättelser, att judendomens heliga skrifter fortsatt också är kristendomens, att kristendomen fortsatt gör anspråk på att vara uppfyllelsen av judiska profetior.
I perspektivet av de konsekvenser som detta historiskt haft för relationen mellan kristna och judar hade det kanske varit bättre för judarna om de kristna riktningar som i begynnelsen ville rensa ut det judiska arvet ur kristendomen hade segrat och judarna hade fått behålla sina skrifter och sina profeter och sin Gud för sig själva.
Frågan är förstås vad det då hade blivit av kristendomen.