Kulturessä i Expressen, 29.6.2020

DET AMERIKANSKA INBÖRDESKRIGET 

Det förflutna är inte dött, det är inte ens förflutet, skrev William Faulkner, och han visste vad han talade om. Född och fostrad i den djupaste amerikanska södern, Mississippi, levde och verkade han i skuggan av ett inbördeskrig som hade avslutats trettiofem år innan han föddes men som likväl bara pågick och pågick – och fortfarande pågår. Det sneda sydstatskorset, de förlorande slavstaternas symbol, är än idag en del av Mississippis delstatsflagga, vilket utan jämförelser i övrigt borde vara lika politiskt stötande som att Tyskland i ett hörn av sin nutida flagga skulle ha ett hakkors. 

Lika politiskt stötande, egentligen, som alla de statyer över sydstatspolitiker och sydstatsgeneraler som rimligen borde ha gått till historien som brottsliga upprorsmakare och landsförrädare, men som redan på Faulkners tid hyllades som ädla företrädare för en förlorad men god sak. 

Den förlorade saken, The Lost Cause, blev namnet på den ”alternativa” historieskrivning som av det förlorande Södern gjorde en krossad idyll och av ett samhälle baserat på slavarbete ett samhälle baserat på gammaldags hedersideal.

Vill man se myten om den förlorade saken gestaltad på film kan man ägna fyra timmar åt Borta med vinden (1939), och vill man se hur tidigt myten fick fäste i amerikansk populärkultur kan man ägna tre timmar åt Nationens födelse (1915), vars episke hjälte är en lynchande Ku Klux Klan-ledare.

Resten är historia, som det brukar heta. Den politiska rekonstruktion som var tänkt att läka krigets sår och foga Södern samman med Unionen igen blev istället krigets fortsättning med andra medel. Slaveriet ersattes av brutala raslagar (Jim Crow) och en vit slavregim ersattes av en vit rasregim, och istället för att krigets sår skulle läkas fortsatte de att blöda, eftersom förlorarna på inga villkors vis ville försonas med sitt nederlag, och än mindre med de ideal och principer som hade besegrat dem. 

Den förlorade saken tilläts istället leva kvar i det amerikanska samhället som en källa till bitterhet och hat mot den segrande sakens institutioner och lagar. Den misslyckade rekonstruktionen fick snart tillnamnet det andra inbördeskriget, liksom striderna på 1950- och 60-talen för att desegregera den amerikanska Södern. De förlorande sydstaterna avskaffade inte sina raslagar av egen kraft och fri vilja, utan genom att Högsta Domstolen förklarade dem oförenliga med konstitutionen, och en rad amerikanska presidenter, från Eisenhower till Lyndon Johnson, visade sig beredda att sätta in federala trupper för att genomdriva domstolens beslut.

Vilket inte hindrade att den förlorade saken levde vidare som en underström av självömkande bitterhet i det amerikanska samhället, redo att närsomhelst tränga upp till ytan och dela det på nytt. 1968 och 1972 fick den sin egen presidentkandidat, George Wallace, och 2016 fick den sin egen president, Donald Trump.

USA har utkämpat fler krig än de flesta andra moderna nationer. Varje stad i Amerika har ett minnesmärke över stupade, den stora mallen i Washington DC är kantad av monument över amerikanska krig och slag, och på andra sidan Potomacfloden breder den nationella militärkyrkogårdens vita gravstenar ut sig i snörräta rader över kullarna i Arlington. Det finns en särskild helgdag för att minnas de stupade och en särskild helgdag för att hedra krigsveteranerna, och det finns knappast en familj i USA som inte direkt eller indirekt har någon att minnas eller hedra. 

Likväl kan det vara värt att påminna om att det i särklass största och blodigaste av USA:s alla krig var ett krig där amerikaner dödade amerikaner i en omfattning och med en skoningslöshet som skulle sakna motstycke vare sig förr eller senare. Antalet stupade på inbördeskrigets slagfält (cirka 620 000, oräknat civila offer) motsvarade två procent av den dåvarande amerikanska befolkningen och är i samma storleksordning som antalet stupade amerikaner i alla efterföljande krig, inklusive de två världskrigen, Koreakriget och Vietnamkriget. 

Inbördeskriget var den stora jordbävningen i USA:s historia, ungefär som första världskriget i Europas, en civilisationschock som i Europa ledde till ännu ett förödande krig, och i USA till ett krig som fortfarande pågår. 

Vill man söka de historiska rötterna till polariseringen i amerikansk politik och kultur kommer man inte förbi inbördeskriget. 

När jag 1985 tillträdde som SVT:s korrespondent i USA slog det mig hur levande minnet av kriget fortfarande var. Runt Washington DC där jag var stationerad låg de forna slagfälten på bekvämt dagsutflyktsavstånd, Manassas, Antietam, Gettysburg, Fredericksburg, och från tid till annan iscensattes livliga återgestaltningar av än det ena eller andra blodbadet. Ville man få närkontakt med den förlorade sakens miljöer behövde man bara åka en dryg timme söderut, till Charlottesville i Virginia, för att beskåda plantageägaren (och författaren till självständighetsförklaringen) Thomas Jeffersons egenritade herresäte Monticello och de slavlängor som bildligen och bokstavligen bar upp det. Att det i Charlottesville också stod en staty över den förlorade sakens härförare, general Robert E. Lee, hörde på något sätt till bilden. I varje fall reagerade inte heller jag nämnvärt på att det i USA stod statyer och minnesmärken över personer som hade varit fiender till USA.

När Charlottesville i april 2017 med knapp politisk majoritet beslutade att ta ner statyn över Lee, och staden invaderades av väpnade extremister draperade i sydstatsflaggan, uttalade sig president Trump till deras försvar. ”Very fine people”, kallade han dem, och Lee själv ”en stor general”. Det var ingen tillfällighet att sydstatsflaggan tidigt dök upp på Donald Trumps valkampanjmöten. Den förlorade sakens arvtagare, varhelst i USA de manifesterat sig, har förstått att välja sina symboler.

I början var det frestande att förklara Trumps seger som en sinkadus, ett osannolikt sammanträffande av olyckliga omständigheter, men så ser det allt mindre ut. Det mest besvärande efter snart fyra år med Trump är hans till synes orubbliga bas av kärnväljare, beräknad till uppemot 30 procent, och hållfastheten i den alternativa verklighet av konspirationer och lögner som de gjort till sin. 

En rimligare förklaring är att Trump var en olycka som bara väntade på att hända. Att ett alltmer polariserat USA var mer än redo för en politiker som skulle frestas att härska genom att söndra, och som i det syftet inte skulle dra sig för att frammana och exploatera den förlorade sakens mörkaste underströmmar; rasismen, främlingsfientligheten och hatet mot den federala makten i Washington.

Det är sant att rasism och främlingsfientlighet går att frammana och exploatera i snart sagt vilket samhälle som helst, och att förlorare inte behöver ha förlorat ett inbördeskrig för att attraheras av löftet att få tillbaka vad de förlorat – och revansch på dem som tagit det ifrån dem. 

Likväl har få andra länder haft en så stor förlorad sak att samla sina förlorare kring.

Därtill en förlorad sak som aldrig försonat sig med sitt nederlag.   

När polisen Derek Chauvin i nio outhärdliga minuter tryckte sitt vita knä mot George Floyds svarta nacke, var det slaveriet vi såg framför oss. 

Och de mörka spåren efter ett oavslutat inbördeskrig.

Med Donald Trump har det om inte förr blivit tydligt att den förlorade saken lever, och med den två oförenliga föreställningar om vad Amerika är eller bör vara; ett förlorat paradis att återupprätta eller en vunnen dröm att upprätthålla. Den ena ett tillbakablickande och inåtvänt Amerika, närt av historiska kollektiva myter och fantasier, det andra ett framåtblickande och utåtvänt, närt av drömmen om individens rätt och möjlighet att lämna historien bakom sig och börja sitt liv på nytt. 

Tidvis kunde det se ut som om drömmen hade segrat och den förlorade saken slutgiltigt var förlorad och inbördeskriget äntligen var över. Men i takt med att drömmen förlorat i trovärdighet (den sociala rörligheten i USA är idag betydligt lägre än i exempelvis Sverige, Frankrike och Storbritannien) har den historiska sprickan i det amerikanska samhället gjort sig påmind igen.   

När Trump i sitt installationstal den 20 januari 2017 talade om USA:s huvudstad som fiendens högkvarter, talade han den förlorade sakens språk. 

”Deras segrar har inte varit era segrar”, sa han. 

Sedan dess har han, tweet för tweet, visat att det Amerika han lovat att göra stort igen är den förlorade sakens; nationalistiskt, rasistiskt, främlingsfientligt, inåtvänt och tillbakablickande.

 Även om Donald Trump skulle förlora valet i november, vilket i skrivande stund verkar sannolikt, betyder det inte att kriget är avgjort, än mindre avslutat. Tvärtom finns en växande oro för att det då kan flamma upp på allvar igen, eftersom det finns tecken på att förlorarna inte heller den här gången tänker foga sig i sitt nederlag. Kampanjer för att sabotera valproceduren och misstänkliggöra valresultatet har redan inletts, den exekutiva makten har oroväckande lättvindigt låtit sig användas för att försvaga maktdelningssystemets konstitutionella motkrafter och kontrollmekanismer, och för första gången i USA:s historia tycks råda en genuin osäkerhet om huruvida ett maktskifte i Vita Huset kommer att ske fredligt och frivilligt.

Vad de män som 1787 författade USA:s grundande konstitution fruktade mest av allt var en president som skulle göra sig till kung och omintetgöra republiken, och de såg därför till att presidentens exekutiva makt kontrollerades och balanserades av en självständig lagstiftande makt och en självständig dömande makt. 

Vad ingen av dem kunde föreställa sig var att den skamliga kompromiss om slaveriet som de samtidigt lät bygga in i sin skapelse, drygt sjuttio år senare sånär skulle spränga den i bitar. 

Vad de än mindre kunde föreställa sig var en president som drygt tvåhundratrettio år senare skulle lyckas väcka liv i den förlorade saken för att försöka göra sig till kung och omintetgöra republiken.

Vinner Trump valet i höst lär det i praktiken innebära slutet för republiken.

Förlorar han lär kriget mot republiken intensifieras.

I båda fallen har den förlorade saken än en gång visat sin söndrande makt.

GÖRAN ROSENBERG

Fotnot: 

Den 27 juni beslutade Mississippis delstatskongress med stor majoritet att byta ut delstatsflaggan med sydstatssymbolen mot en ny.