Kolumn DN 2010-08-25
Idén om Europa
-------
Om en kontinent som måste tänkas för att finnas.
------
EUROPA ÄR en kontinent med oklara gränser och en historisk benägenhet att sönderdelas i sina nationella, etniska och religiösa beståndsdelar. Eller snarare en historisk benägenhet att producera de nationella, etniska och religiösa beståndsdelar i vilka den med jämna mellanrum har sönderdelats, i regel med förödande konsekvenser för alla. Efter den senaste förödelsen, andra världskriget, var det ovisst om något som kunde kallas Europa fortfarande existerade. I varje fall var det just då svårt att föreställa sig ett Europa byggt på de beståndsdelar som nyss hade försökt förinta varandra.
Under det kalla kriget uppstod visserligen ett Västeuropa och ett Östeuropa, men de definierades inte i första hand av sina beståndsdelar utan av sina beskyddarmakter. När Milan Kundera 1984 i en omtalad essä sörjde något han kallade Centraleuropa var det inte en svunnen del av Europa han sörjde (platserna fanns ju kvar) utan en svunnen idé om Europa; ett Europa där små folk med konstiga språk och tragiska historier likväl hade lyckats skapa ett intellektuellt och kulturellt centrum i den västerländska civilisationen: ”Centraleuropa är inte en stat, det är en kultur eller en bestämmelse. Dess gränser är imaginära och måste ritas och ritas om i varje ny historisk situation.”
KUNDERAS DEFINITION av Centraleuropa skulle idag kunna gälla Europa som helhet; en kontinent vars imaginära gränser på kort tid ritats om både en och två gånger och vars bestämmelse skiftat därefter. Av idén om ett politiskt och ekonomiskt alltmer sammansvetsat Europa har blivit idén om ett alltmer utvidgat Europa, vilket inte nödvändigtvis är samma idé även om båda idéerna för närvarande samsas under namnet EU.
Utan en idé om Europa hursomhelst inget Europa, bara en spretig och svåravgränsad halvö på den västasiatiska landmassan befolkad av små folk med konstiga språk och med en historisk benägenhet att slå ihjäl varandra.
Den idé om Europa som format dagens EU föddes i ruinerna av det andra världskriget och växte sig stark i skuggan av det kalla kriget. Det var en grandios idé om Europa, på gränsen till det utopiska, och var i sista hand idén om att små folk med konstiga språk hade allt att vinna på att förena sig med varandra istället för ett bekriga varandra.
Det var ingen given idé. Den krävde en kollektiv traumatisk erfarenhet för att födas och stor politisk fantasi för att formuleras och framsynt politiskt ledarskap för att förverkligas och utmanade gång efter annan djupt rotade nationella reflexer och ressentiment. Gång efter annan krävde den därför nationella ledare med vision och förmåga att överskrida nationalstatens politiska horisont.
IDAG HAR idén om Europa manifesterats i en övernationell ordning som politiskt och ekonomiskt binder samman européerna i ett ömsesidigt beroende utan motstycke i historien. Den enes död kan inte längre vara den andres bröd. Tyskland eller Sverige kan i längden inte blomstra på Greklands bekostnad, än mindre på Spaniens eller Italiens.
Så länge Europa såg ut att vara en blomstrande idé för alla var det få nationella ledare som såg någon anledning att påminna sina väljare om den europeiska idéns musketörsmässiga grundvalar; en för alla, alla för en. Idén om Europa kokade därmed lätt ner till en fråga om nationella fördelar och nackdelar.
När den enes kris blev den andres problem (och ansvar) dröjde det följaktligen inte länge förrän nationella reflexer och ressentiment på nytt väcktes till liv, och små folk med konstiga språk, sammanvävda som aldrig förr, åter började tänka och delvis handla som om Europa var någon annans idé.
Idag bärs idén om Europa främst upp av de övernationella institutioner den redan hunnit frambringa; rådet, kommissionen, domstolen, parlamentet, centralbanken, och sedan något år också en ”president” och en ”utrikesminister”, båda lika maktlösa som färglösa.
Som övernationell byråkratisk och legal struktur tycks EU fortsatt fungera som om idén om Europa vore levande och stark, men i den värld av nationella opinioner där idén om Europa gång efter annan måste formuleras och konkretiseras är den svår att ens få syn på. I den pågående svenska valrörelsen förefaller Europa inte bara vara någon annans idé utan också någon annans problem. I varje fall är det inget svenskt parti som har gjort Europas problem till en valfråga, än mindre gjort Europas sak till vår.
Gapet mellan politisk retorik (det här lovar vi att göra om vi vinner valet) och politisk förmåga (det här kan vi bara göra om det går bra för Europa) förblir därmed stort. Politiken i Europa har fortsatt nationsgränsen som sin horisont, och i värsta fall som sin barrikad, vilket Europas romer på senare tid bittert fått erfara. Inga nationella ledare i Europa agerar idag som stora européer och förblir därmed ohjälpligen för små.
Den europeiska idéns historiska utmaning är att av små folk med konstiga språk skapa en fungerande politisk gemenskap.
Inte för att det är en vacker idé (vilket det onekligen är) utan för att det är en god idé.
I synnerhet om man betänker alternativen.