Kolumn i Dagens Nyheter, 24.10.2010

Efter värnplikten: Ett tomrum i det politiska landskapet

I somras avskaffades värnplikten i Sverige till ackompanjemang av en braskande affischkampanj på landets alla annonsväggar och reklampelare. ”Din kompis tycker att internationella insatser för demokrati verkar lite onödigt”, påstod en av affischerna. ”Din kollega kan leva med att Sveriges gränser kränks”, påstod en annan. ”Din kusin är inte särskilt intresserad av att upprätthålla fred utomlands”, påstod en tredje. ”Har du det som krävs för att ha en åsikt”
frågade en fjärde.
Och så vidare i samma stil. Alltid någon närstående ignorant, eller rent av du själv, som ännu inte förstått att vad Sverige behöver är en frivillig yrkesarmé bestyckad med folk av den rätta kalibern (för att inte säga den rätta åsikten).
Det tog faktiskt en stund innan jag förstod att detta var en offentligt finansierad rekryteringskampanj till just denna yrkesarmé, och att den som av någon anledning inte hade ”det som krävs för att ha en åsikt”, förmodligen inte behövde göra sig besvär.
Jag noterade aldrig någon offentlig debatt om kampanjen, knappast heller om konsekvenserna av övergången från värnpliktsarmé till frivilligarmé. Exempelvis konsekvenserna för samhället av ett försvar som inte längre behöver ta emot folk med åsikterna hos ”din kompis”, ”din kollega” eller ”din kusin”, det vill säga ett försvar som främst lockar till sig dem som redan har de åsikter som krävs. Och därmed konsekvenserna av att vi nu gjort oss av med den kanske sista nationella institution där unga människor bokstavligen tvingats att mötas och nötas och lära känna varandra oavsett bakgrund och oavsett vad de exempelvis anser om Sveriges militära insats i Afghanistan.
Rent militärt och ekonomiskt finns säkert goda argument för en yrkesarmé. Många länder har redan en sådan och i de länder som fortfarande har värnplikt i någon form (däribland Norge och Finland) är det i praktiken allt färre som fullgör den. I de analyser som ligger till grund för den nya försvarsplaneringen i Sverige argumenteras för en övergång från ”det kalla krigets stora militära styrkor till mindre mer flexibla och användbara enheter”.
Mot detta har jag egentligen inget att invända. I varje fall har jag inte de insikter och kunskaper som krävs för att hävda något annat.
Vad jag däremot tror mig kunna hävda är att de bärande argumenten för värnplikt alltid har varit lika mycket politiska och sociala som militära och ekonomiska. Värnpliktens historiska betydelse som nationell brobyggare och smältdegel går inte att bortse ifrån, och därmed inte heller dess betydelse för den nationella demokratin.
Om de politiska och sociala följderna av värnpliktens avskaffande dock inte ett pip, vare sig före eller efter.
Om man nu inte ska räkna det lilla pip jag själv försökte åstadkomma i ett par kolumner på denna sida (26 och 27 maj 2009) där jag argumenterade för att den militära värnplikten borde efterföljas av en allmän och obligatorisk samhällstjänst.
Ett argument var det fortsatta behovet av en institution där unga människor från skilda sociala och kulturella miljöer kunde ges en handfast och meningsfull anledning att mötas och lära känna varandra. Staketen mellan nationens medborgare hade i varje fall inte blivit färre och lägre och förmågan att överskrida dem knappast större.
Ett annat argument var den avtagande förmågan att upprätthålla viktiga kollektiva samhällsfunktioner. Införandet av en allmän samhällstjänst skulle inte bara kunna öka förmågan utan också öka förståelsen bland unga medborgare för sambandet mellan kollektiv förmåga och enskild insats.
Jag insåg naturligtvis att det fanns invändningar och svårigheter, ja att hela idén vid närmare utredning kanske skulle visa sig orealistisk eller omöjlig.
Vad jag inte insåg var att idén skulle visa sig sakna allt gehör i svensk politisk debatt; inga mothugg, inga medhugg, inga diskussioner om de politiska och sociala konsekvenserna av värnpliktens avskaffande, än mindre någon utredning om allmän samhällstjänst.
Det ligger nära till hands att tolka detta som att idén om allmän samhällstjänst är så dålig att den inte ens förtjänar att bemötas, men jag hade ändå varit tacksam om någon vänligen eller ovänligen hade förklarat för mig varför eller åtminstone, såsom i en rad andra länder, låtit utreda den.
Jag kan heller inte se att den sociala och politiska funktion som värnplikten en gång fyllde har ersatts med något annat. Kanske behöver den inte ersättas med något annat. Kanske lever vi i ett samhälle där behovet av att mötas över sociala och kulturella skrankor har minskat eller onödiggjorts.
Jag tror inte det. Vi lever i ett Sverige där rekordmånga ungdomar går arbetslösa, där de sociala och kulturella skrankorna fortsatt förstärks, där starkt segregerade enklaver fortsatt etableras och befästs, där ett aggressivt främlingsfientligt parti framgångsrikt har förmått exploatera de stämningar av rädsla och osäkerhet som ett sådant samhälle oundvikligen föder.
Värnplikten har kanske förlorat sin militära betydelse men politiskt och socialt lämnar den ett tomrum efter sig.