Krönika i Godmorgon världen 21 november 2012
Håller arbetslinjen?
-----------
Om den nya arbetsmarknaden och välfärdens gränser
------------
Det finns ett blocköverskridande mantra i svensk politik – ”arbetslinjen”. Alla partier säger det med jämna mellanrum för att markera att de är för att folk ska arbeta istället för att vara arbetslösa.
Det kan tyckas konstigt att ha ett särskilt namn för en till synes så självklar ståndpunkt. Ingen skulle väl komma på tanken att lansera arbetslöshetslinjen.
Hursomhelst så handlar debatten i Sverige främst om vem som har den bästa politiken för att genomdriva arbetslinjen. Och argumenten är ungefär desamma; det är arbetet som är grunden för produktionen och skatterna, och skatterna som är grunden för välfärden, och ju fler som arbetar och betalar skatt desto mer välfärd har vi råd med.
Om nu alla partier är för arbetslinjen kan man möjligen fråga sig varför fler människor än på länge inte har ett arbete, och varför allt fler som har ett arbete har tillfälliga jobb som ger lägre lön och mindre trygghet.
Allt mer tyder dessutom på att det här inte är en kortsiktig svacka utan en långsiktig förändring, och att arbetslinjen kanske är dragen i sand.
I mitten på 1990-talet publicerade den amerikanske ekonomen och samhällsdebattören Jeremy Rifkin en då uppmärksammad bok med titeln The End of Work, När jobben tar slut, där han hävdade att den fulla sysselsättningens tid var förbi. Den globaliserade IT-revolutionen skulle undan för undan rationalisera bort miljontals arbetsuppgifter inom snart sagt alla verksamheter i samhället. Medan en liten elit av företagsledare och ”kunskapsarbetare” skulle skörda rationaliseringens och globaliseringens dignande frukter, skulle en växande armé av lågavlönade och arbetslösa förpassas till samhällets utkanter.
Länge såg det ut som om Rifkin hade fel. I varje fall skapades det följande årtiondet miljontals nya jobb.
Haken var bara den att de nya jobben i första hand skapades i länder som Kina, Indien och Brasilien. Det hade också till följd att rationaliseringstrycket på jobben i de gamla industriländerna ökade och allt färre måste producera alltmer för att konkurrera med de nya industriländernas lägre löner, sämre förmåner och hårdare arbetsvillkor.
Det var på jobben socialdemokraterna förlorade valet 2006 och det är förmodligen på jobben som alliansregeringen riskerar att stupa 2014. Arbetslinjen har producerat många ”åtgärder” men få jobb, än mindre någotsånär fasta och välavlönade jobb.
Samma sak i övriga Europa och i USA där ungdomsarbetslösheten och långtidsarbetslösheten bitit sig fast på stadigt högre nivåer och den ekonomiska otryggheten obevekligen ätit sig in i medelklassen.
Så vad är det vi ser? En konjunktur- eller omställningskris som vi varit vana vid?
Eller en kris som dessutom markerar att jobben faktiskt är på väg att ta slut.
Inte bokstavligen slut naturligtvis, mänskliga arbetsuppgifter kommer det alltid att finnas mer än nog av, men kanske slut i den form som vi hittills har byggt välfärdsstaten på; någotsånär välavlönade och trygga jobb – som kunnat försörja såväl individen som samhället.
I så fall är arbetslinjen inte en självklar lösning på arbetslöshetens problem.
Och vi kanske debatterar fel sak.