Kolumn i DN januari 2001

Den lilla risken med att spara i aktier

JAG ÄR förmodligen inte den ende som dessa dagar har upptäckt att aktiekurser kan rasa och sparkapital utraderas. I många aktiefonder har andelsvärdet under hösten sjunkit med en femtedel eller mer. Den som för ett år sedan trodde sig ha femtiotusen i fondandelar har nu bara fyrtio eller mindre.
Detta borde naturligtvis inte komma som en överraskning för någon eftersom aktiekapital är riskkapital och placeringar i aktier följaktligen osäkra per definition. Det kan gå mycket bra och det kan gå riktigt dåligt.
Men lite överraskande är det nog ändå för många, eftersom det allmänna intrycket länge varit att riskerna är små, att placering i aktiefonder är som placering i bank fast med högre ränta och att det visserligen kan gå lite upp och lite ner men att det i det långa loppet bara kan gå upp. Rejält upp.
Till känslan av riskfrihet har bidragit att det faktiskt har gått rejält upp ganska länge, och att diverse ekonomer hävdat att det hädanefter alltid kommer att gå upp eftersom vi numera har en ”ny ekonomi”. Riskmedvetandet har ytterligare sövts av att aktiefonder paketerats som säkra, trygga, ekologiska och humana och marknadsförts som en kombination av sparande och välgörenhet.
När sedan självaste staten i höstas uppmanade oss att placera våra premiepensionspengar i aktier och i en makalös förförelsekampanj hårdlanserade en egen ”folkaktie”, verkade det onekligen som om risken med aktier hade eliminerats. Man spekulerade inte längre i aktier, man sparade.
Från och med i år kommer vi dessutom allesamman att ”spara” betydligt mer av våra framtida pensionspengar i aktier, vare sig vi vill det eller inte. De AP-fonder som enligt lag förvaltar dessa medel har nämligen fått rätten att placera upp till sjuttio procent (!) i aktier. Syftet ska vara att uppnå ”långsiktigt hög avkastning” på en totalt låg risknivå, men samtidigt ska varje fond upprätta en särskild riskhanteringsplan där de ska ”beskriva de huvudsakliga risker som är förenade med placeringsverksamheten och hur dessa risker ska hanteras”.
Jag undrar om någon av dessa planer, när de presenteras om någon månad, kommer att diskutera risken för en omfattande börskrasch. Och hur den risken i så fall ska hanteras.

FINNS EN sådan risk idag? Ja, i varje fall finns risken att väldigt många aktier kan gå ner väldigt mycket, ungefär samtidigt, vilket ju nyss har skett. Frågan är bara hur allmänt ett börsfall kan bli, och hur djupt, och hur långvarigt.
Den rituella uppfattningen bland de experter som lever av att köpa, sälja och förvalta aktier är att framtida fall blir tillfälliga och begränsade och att aktier långsiktigt är en säker och lönsam placering. I somras skickade likväl en av våra ledande fondkommissionärsfirmor en djärv present till sina kunder: en klassiker om den stora börskraschen 1929, skriven i början på femtiotalet av den amerikanske ekonomen John Kenneth Galbraith. En inte helt komfortabel läsning ens idag, kan jag försäkra.
Vad man exempelvis med ett växande obehag känner igen är de tvärsäkra prognoserna om aktiekursernas ofrånkomliga uppgång. Tydligast Yale-professorn Irving Fishers uttalande hösten 1929 att ”aktiekurserna ser ut att ha nått en permanent högplatå”. Och hans tillägg två veckor före kraschen: ”Vi kommer att få bevittna avsevärda kursstegringar på aktiemarknaden under de närmaste månaderna.” Professorerna i något som hette Harvard Economic Society gjorde liknande uttalanden i hela två år efter kraschen. Sedan slutade de göra prognoser ”och blev återigen en samling anspråkslösa män”.
En annan slående parallell är den dåtida fixeringen vid aktiers värdestegring på bekostnad av aktiers substansvärde och den därmed sammanhängande tendensen till kortsiktig spekulation på bekostnad av långsiktigt ägande. Liksom den tilltagande uppfinningsrikedomen när det gällde att slussa vanligt folks sparkapital till börsen.

ÄVEN OM parallellerna till 1929 inte ska dras för långt verkar en smula försiktighet onekligen påkallad. I ett följebrev till presentboken påpekar chefen för fondkommissionärsfirman att det faktiskt funnits långa perioder då aktieindex stått stilla eller sackat efter i förhållande till andra placeringar och att sådana perioder kan återkomma. ”Man måste besinna”, skriver han, ”att enskilda värdepapper och hela index knappast är stabila och i grunden mycket svårprognosticerade.”
Och i en rundabordsdiskussion nyligen i den amerikanska affärstidningen Barron’s (15.1.01) lutade åtminstone tre av de deltagande experterna åt uppfattningen att världsekonomin är på väg neråt och att historiens största aktiebubbla ännu kan komma att punkteras med en skräll.
Om detta vet naturligtvis ingen av oss någonting bestämt. Det vi bestämt vet är att en växande del av våra framtida pensionspengar tills vidare kommer att placeras i aktier, och att vi alla därmed ytterligare kommer att göda ett system där allt fler placerare med allt mer kapital måste slå eller tangera börsindex för att säkra värdet på sina portföljer. Det vill säga just ett sådant system som i en annan tid, i en annan historisk konstellation, och i kombination med mycket annat, ledde till börskrasch och depression.
Vad det möjligen kan leda till i vår tid förväntar jag mig att få läsa i AP-fondernas kommande riskhanteringsplaner.