Krönika i Godmorgon världen, Sveriges Radio, 3 februari 2019
Syndabockens återkomst
En enkel lösning på ett problem som inte har någon enkel orsak och ingen enkel lösning och ingen självklart skyldig att peka ut, är att lägga skulden för problemet på en oskyldig. Visserligen löser det sällan problemet, om det nu är missväxt eller svält eller epidemier eller kulturella omvälvningar eller ekonomiska och sociala katastrofer, men det kan skapa en känsla av gemenskap och handlingskraft som får problemet att se enkelt och lösbart ut. Om en individ eller en grupp kan pekas ut som orsaken till det onda, och om tillräckligt många kan övertygas om att det onda försvinner om orsaken försvinner, så spelar det ingen roll om orsaken är verklig eller overklig, och än mindre om den som utpekas är skyldig eller inte.
För individer eller grupper som på det här sättet pekas ut och skuldbeläggs och i värsta fall förföljs och fördrivs, finns ett välkänt begrepp – syndabocken.
Syndabockstraditionens främste moderna utforskare, René Girard, återger i en bok, som på svenska heter just Syndabocken, en berättelse från tvåhundratalet om hur Appolonius från Tyana, en grekisk filosof ungefär samtida med Jesus och känd för sina mirakel, hade kallats till staden Efesos som drabbats av en svår epidemi, för att om möjligt ordna ett mirakel till.
Appolonius pekade då ut en blind tiggare klädd i trasor som satt på gatan och såg allmänt frånstötande ut, och uppmanade Efesosborna att samla på sig stenar och ställa sig i ring runt tiggaren och stena honom till döds. Människorna i Efesos blev först chockade och tyckte synd om tiggaren som bad för sitt liv, men Appolonius manade på och förklarade att tiggaren var en demon och roten till det onda, och så snart de första stenarna hade kastats började lågor flamma ur den blinde tiggarens ögon, och alltfler såg nu att tiggaren verkligen var en demon, och stenarna började hagla och snart var tiggaren död och begravd under en stenhög. Och när Efesosborna tog bort stenarna låg där inte en människa utan ett monster.
Det förfärliga miraklet i Efesos var fullbordat.
Stenkastningen hade skapat det offer som alla ville se.
Och så ungefär fungerar syndabocksmekanismen fortfarande, fast i de sociala eller asociala mediernas tid, med potentiellt långt större räckvidd och genomslag. Regimer och rörelser som lever av att underblåsa människors rädsla och frustration, kan i den digitala världens alla ekokammare och filterbubblor, och med den digitala teknikens alla knep, mycket lätt få en blind tiggares ögon att spruta eld och människor förvandlas till monster och minsta ordväxling att övergå i stenkastning.
Så nu viner stenarna i land efter land.
Den pågående Brexitkatastrofen tror jag inte kan förstås utan att förstå den roll som demoniseringen av invandrare och migranter spelade för folkomröstningsresultatet. Med utträdet ur EU skulle det onda stängas ute och kontrollen tas tillbaka, som det hette, och en ny och renad brittisk gemenskap återuppstå.
De mesta visade sig vara falskt och det enkla visade sig vara svårt, för att inte säga omöjligt, men den politiska effekten av syndabocksvapnet visade sig vara lika påtaglig och förödande som steningen i Efesos.
Eller lika påtaglig som valet av Donald Trump. Utan den hänsynslösa syndabocksjakten på muslimer, mexikaner och medier, och utan den hämningslösa stenkastningen på Twitter mot det ena påstådda monstret efter det andra, hade Donald Trump knappast varit USA:s president idag.
Bygget av muren mot Mexiko som Trump nu gjort till en symbol för sin politik är inte i första hand till för att öka säkerheten vid gränsen utan för att hålla syndabocksjakten vid liv.
Månaderna efter Hitlers makttillträde i Tyskland 1933 frågade sig en ung man vid namn Sebastian Haffner varför så många i hans omgivning så snabbt gick med på att slå mot judarna. Och i sin bok En tysk mans historia svarade han: Man slog för att inte tillhöra de slagna.
Men mycket snart, som i Efesos, slog man för att allt fler slog, och att det därför blev rätt att slå.
Då som nu skulle det inte ha skadat om någon hade trätt fram och satt stopp för det hela.
Kanske genom att säga: Den som är utan skuld kastar första stenen.