Krönika i Godmorgon världen 18 december 2012
Europa inför 2013
-----------
Om ett förlorat vad..
------------
Vid nyår kommer jag med all sannolikhet att förlora ett vad. Jag kommer inte att bli ruinerad, men en flaska whisky av nogsamt specificerat märke måste i så fall personligen överlämnas till vinnaren, vilket i värsta fall innebär en utlandsresa. Ändå ingick jag för tio månader sedan vadet utan att särskilt bekymra mig om hur det skulle gå, eftersom jag tyckte det skulle vara värt priset om jag förlorade. Och att om jag vann, och fick en lika fin flaska personligen överlämnad, så skulle det åtminstone vara en liten tröst i eländet.
Det elände jag slog vad om skulle drabba oss före årets slut var Greklands statsbankrutt och utträde ur euron. Att det verkligen skulle leda till elände var jag övertygad om, inte bara för grekerna, ja mest för dem naturligtvis, utan för oss alla i Europa.
Jag lär som sagt få fel och förlora mitt vad, vilket gläder mig. Årsskiftet närmar sig och Grekland kommer att vara kvar i eurozonen, tillsammans med de övriga statsbankruttkandidaterna under året, Spanien och Portugal.
Jag gläder mig åt att Europa på något sätt fortfarande håller samman och att vi alla får gå in i 2013 med det europeiska samhällsbygget till synes intakt.
Bara det kan vara värt en flaska fin whisky – fast jag tänker föreslå min vinnande vän att dricka upp den snabbt eftersom jag inte är säker på att han kommer att få rätt hur länge som helst.
När euron infördes visste alla, eller borde ha vetat, att det skulle krävas en långtgående finansiell och politisk samordning mellan länderna för att det hela i längden skulle fungera. För eurons skapare var den gemensamma valutan bara ett medel, den gemensamma finanspolitiken målet.
Euron var i grunden ett politiskt projekt, inte ett ekonomiskt.
Men någon gemensam finanspolitik blev det inte, och inte heller fungerade den på pappret stenhårda nationella budgetdisciplin som var tänkt att ersätta den. De första att bryta mot den disciplinen var Tyskland och Frankrike – vilket ingen av dem varit särskilt intresserade av att påminna om.
När så småningom disciplinbrott blev regel snarare än undantag och Grekland började fiffla med bokföringen och de stora ekonomiska och politiska skillnaderna mellan medlemsländerna blev ohållbara, och finanskrisen 2008 och 2009 svepte in som en orkan över det stolta eurobygget, då stod det om inte förr klart att de bärande pelarna saknades.
Sedan dess har euroländerna med alla medel försökt kasta in jästen efter degen och mitt under brinnande kris försöka bygga den bankunion och finansunion och politiska union som borde ha varit på plats innan euron infördes. Jag stod offentligt på jasidan i folkomröstningen om euron, men jag var också offentligen tydlig med vad det politiskt skulle kräva och riskerna det skulle innebära.
En gemensam valuta för länder med så skilda ekonomier, kulturer, historiska erfarenheter och politiska system skulle kräva en övernationell styrning och samordning som aldrig någonsin tidigare hade varit tänkbar i Europa, än mindre möjlig att genomdriva.
Och som förmodligen inte är det nu heller.
Tills vidare har euroländerna försökt köpa tid genom att ställa ut biljoner och åter biljoner i garantier och lån till konkurshotade stater för att hålla euron vid liv. Man har också försökt återgå till samma stenhårda nationella budgetdisciplin som inte höll ens före krisen och som den här gången hotar att sänka Europa i en ekonomisk depression.
Tecknen på att fogarna i det europeiska bygget börjar lossa är tyvärr många.
I varje fall har de riktigt svåra besluten gång efter annan skjutits på framtiden, inte minst det svåra beslutet att riskera tyska, eller för den delen svenska, skattebetalares pengar, för att rädda konkurshotade banker i konkurshotade stater, exempelvis Spanien. Ett system byggt på principen en för alla och alla för en är ju till sist vad som krävs för att rädda euron, inte ett system präglat av principen ingen för alla, var och en för sig själv.
Med detta sagt skulle jag gärna förlora mitt vad en gång till och i så fall till nästa nyår köpa mig en flaska champagne av bättre märke för fira att Europabygget trots allt står kvar.
Och helst då inte bara fasaden.