Krönika i Godmorgon världen, 9 februari 2014

Sista vägskälet

Efter ännu en resa genom den smala jordremsan mellan Jordanfloden och Medelhavet, ungefär sex mil bred som mest, är det inte svårt att än en gång dödförklara den sk tvåstatslösningen på den israelisk-palestinska konflikten. Om inte annat blir en rent territoriell uppdelning i en israelisk och en palestinsk stat allt svårare att genomföra i takt med att de israeliska bosättningarna på ockuperad mark fortsätter att växa, och nu har över en halv miljon invånare, och i många fall vuxit till städer och förstäder sammanlänkade med Israel i ett system av separata säkerhetsvägar till vilka de ockuperade palestinierna inte har tillträde. 
Svårt också, så länge tillräckligt många israeler lever i föreställningen att det inte är någon ko på isen, att allt kan fortsätta ungefär som förut, att ingen lösning också är en lösning. Svårt också så länge det finns ministrar i den israeliska regeringen som företräder uppfattningen att en palestinsk stat är en otänkbarhet, och att bosättningarna är en självklarhet, och att omvärlden, inklusive USA, bör sluta att lägga sig i vad Israel gör och inte gör. 
Kort sagt, är det nog fler än jag som fruktar att USA:s utrikesminister John Kerry tagit sig vatten över huvudet, när han som den sjuttioelfte i raden av amerikanska ministrar och sändebud tagit sig för att ännu en gång försöka genomdriva en tvåstatslösning, även om han förmodligen lagt ner mer flygtid på den saken än alla sina föregångare sammantaget. Som tack för sina ansträngningar fick han häromdagen av ministrar i den israeliska regeringen veta att han var en fiende till Israel och helst borde packa och åka hem. 
Därmed står det nog också klart att om Kerry misslyckas kommer ingen amerikansk president att inom överskådlig tid lägga ner kraft och riskera prestige på att försöka igen. 
Om det fortfarande finns en väg till en tvåstatslösning så är det här det sista vägskälet. 
Och kanske också sista testet på USA:s politiska förmåga att påverka den israelisk-palestinska konflikten. 
Vad israelerna därför så sakta borde börja fundera över är den vart den andra vägen leder; vägen mot fortsatt ockupation och förtryck av miljoner människor utifrån etniska och religiösa kriterier, och därmed mot fortsatta brott mot internationella lagar och konventioner, och därmed mot ökad politisk och ekonomisk isolering i världen. 
Häromdagen meddelade Norges – och världens – största statliga pensionsfond att man drar sig ur två israeliska företag med byggverksamhet på ockuperad mark. Förra månaden drog sig en holländsk pensionsfond ur fem israeliska banker som finansierat illegala bosättningsbyggen. Alltfler europeiska pensionsfonder och investmentbolag, också i Sverige, överväger att agera på motsvarande sätt. 
Häromdagen tvingades skådespelerskan Scarlett Johansson avgå som ambassadör för brittiska välgörenhetsorganisationen Oxfam sedan hon gjort reklam för ett israeliskt företag baserat på ockuperad mark.
Och så här lär det fortsätta på den andra vägen, den bortom tvåstatslösningen.
Och på den vägen finns det rimligen bara ett vägskäl kvar; i den ena riktningen vägen mot en apartheidstat, i den andra riktningen vägen mot demokrati och lika rättigheter också för palestinierna.
Om palestinierna med fredliga medel börjar driva det kravet istället för kravet på en egen stat, och i stora demonstrationer kräver att få färdas på de etniskt separerade vägarna genom västbanken, och promenera på de etniskt separerade gatorna i Hebron, och passera genom de etniskt dragna murarna och vägspärrarna, ja då är det svårt att se hur Israel med våld kan undertrycka sådana manifestationer utan att undgå en tilltagande politisk och ekonomisk isolering i världen
Inför det perspektivet borde en USA-garanterad tvåstatslösning vara en nåd att stilla bedja om – inte minst för Israel. 
Det vore fint om den polletten ramlade ner innan John Kerry packar väskorna för sista gången och åker hem.