Kolumn DN 2008-05-09
Minne mot minne
-------
Om firandet av Israel och sörjandet av Palestina.
-------
JAG SITTER med två inbjudningar framför mig. Den ena till en konsert för att fira staten Israels sextioårsdag, den andra till en ceremoni för att minnas Al Nakba, den palestinska katastrofens sextioårsdag. Det ena en glädjehögtid, det andra en sorgehögtid.
Två inbjudningar för att minnas samma händelse.
Två minnen av samma händelse.
Två oförenliga minnen av samma händelse.
Firandet av Israels födelse omfattar inte minnet av palestiniernas katastrof. I den officiella israeliska historieskrivningen har det ena överhuvudtaget inte med det andra att göra. Där förblir den palestinska katastrofen en självförvållad händelse helt frikopplad från bildandet av staten Israel, oavsett vad vi numera vet om den systematiska fördrivningen av palestinska invånare, förverkandet av palestinska egendomar och förstörelsen av palestinska byar. Att acceptera sambandet mellan den judiska statens tillblivelse och det palestinska samhällets katastrof vore för Israel att acceptera en skuld som man inte anser sig ha och ett ansvar som man inte anser sig kunna eller vilja ta.
ÄNDÅ ÄR sambandet uppenbart. Utan den palestinska katastrofen inget Israel. I varje fall inte ett Israel med dagens gränser och befolkningssammansättning. Kanske inte något Israel över huvudtaget, i varje fall inte om man i likhet med den israeliske historikern Benny Morris betraktar den palestinska katastrofen som en tragisk men ofrånkomlig förutsättning för staten Israels tillkomst.
Benny Morris är den israeliske historiker som kanske mer än någon annan bekräftat palestiniernas minne av händelsen – och som av detta dragit slutsatsen att de två minnena aldrig kan förenas, än mindre försonas.
Vad som föddes för sextio år sedan var en judisk stat och palestinsk katastrof.
Om orsakerna till varför det blev så står fortfarande minne mot minne. De som med ogrumlad glädje vill kunna fira Israels sextioårsdag klamrar sig fast vid minnet av arabernas historiska oförsonlighet mot den judiska staten. De som efter sextio år sörjer förlusten av Palestina klamrar sig fast vid minnet av den judiska statens historiska oförrätt mot de palestinska araberna.
VAD INGEN längre rimligen kan klamra sig fast vid är förhoppningen om att det ena minnet med tiden ska besegra det andra. Det är förvisso sant att det är segraren som skriver historien och att staten Israel under sextio år haft segrarens möjligheter att utradera spåren av det palestinska samhälle som en gång fanns och därmed försvaga det palestinska minnet av det som en gång hände.
Men det är också sant att efter sextio år har det palestinska minnet inte försvagats utan snarare stärkts och staten Israels konflikt med palestinierna inte mattats av utan delvis radikaliserats och förbittrats. Med ockupationen 1967 av resterande palestinska territorier har nya minnen lagts till gamla, och med händelseutvecklingen ”på marken” – annekteringarna, bosättningarna, intifadorna, terrorn och muren – har också dessa minnen blivit alltmer oförenliga och oförsonliga. Detta i synnerhet sedan hoppet från Osloavtalet om en ömsesidigt accepterad tvåstatslösning på konflikten undan för undan berövats sina territoriella, politiska och psykologiska grundvalar.
VAD SOM därmed har blivit allt tydligare är att det inte finns någon seger värd att fira för den judiska staten som inte också innebär en seger för idén om en palestinsk stat. Inte så att Israel kommer att försvinna som stat om den palestinska staten försvinner som möjlighet. Men det Israel som då kan firas kommer inte att vara en demokrati värd namnet, inte heller en stat värd att kallas judisk. Den kommer att vara en etnisk-religiös bastion, i praktiken en apartheidstat, där en minoritet med våld undertrycker en majoritet.
På det territorium vi idag kan kalla Israel-Palestina, en smal och resursfattig jordremsa mellan Medelhavet och Jordanfloden med idag över tio miljoner tätt sammanvävda invånare, hälften judar och hälften palestinier, i morgon fler palestinier än judar, måste två folk antingen försonas med varandra eller fortsätta att förstöra för varandra.
Två folk sammanbundna i en oupplöslig ödesgemenskap.
FÖR FEMTON år sedan tycktes de två folken redo att ta sina sammanbundna öden i gemensamma händer och fredligt dela landet mellan sig. Så blev det inte. Det blev för lite försoning och för mycket förstörelse.
Idag är utgångsläget sämre. Förutsättningarna för en palestinsk stat vid sidan av Israel har drastiskt försvagats och en historisk möjlighet till fred och försoning har förmodligen förspillts.
För det var just en sådan möjlighet som bildandet av en palestinsk stat i sista hand representerade. Inte bara möjligheten av en historisk kompromiss om territorier och gränser, utan också möjligheten av en historisk uppgörelse om erfarenheter och minnen.
Den dag som minnet av staten Israels tillblivelse och minnet av det Palestina som därmed gick förlorat kan samsas på ett och samma inbjudningskort, dvs den dag då två folk kan se sin gemensamma historia i ögonen och bejaka sin oupplösliga ödesgemenskap, den dagen finns det verkligen anledning att fira.