Kolumn DN 2003-01-13

Hur odugliga föräldrar ska vi tåla?

Fallet med de odugligförklarade föräldrarna i Oskarshamn har uppdagat en nymornad men lovande offentlig omsorg om föräldrars duglighet. Så vitt jag förstår kan ingen myndighet längre strunta i om innehållet i en nappflaska skakats eller rörts, om blöjor bytts för sällan eller för ofta, om leksaker som köpts till barnet varit lämpliga eller inte, om barnet klätts för varmt eller för kallt. Oavsett om det var rätt eller fel att ta barnet från de på dessa kriterier odugligförklarade föräld-rarna i Oskarshamn är det uppenbart att den här sortens missförhållanden i högre grad än hittills måste bli föremål för allas vår medborgerliga vaksamhet. Föräldrar vars barn regelbundet iakttas med fel kläder eller fel leksaker eller felrörda vällingflaskor bör hädanefter rapporteras till närmaste socialkontor.
Men varför stanna vid föräldrar som så öppet, ja, nästan naivt, demonstrerar sin oduglighet? Föräldraoduglighet kan numera ta sig de mest dolda och försåtliga uttryck. Barn kan ha fått sin välling helt rättskakad och ha helt rätt kläder på sig och omges med de rättaste leksakerna och ha föräldrar som kan läsa den mest finstilta bruksanvisning, och ändå fara mycket illa.
Allt fler barn far nämligen illa i dag. Allt fler barn misshandlas. Allt fler barn tvingas äta antidepressiva medel. Allt fler barn börjar skolan med psykiska störningar. Allt fler barn får helt uppenbart inte den barndom som de i ett modernt kunskapssamhälle har rätt att kräva.

Det finns säkert flera förklaringar till att allt fler barn far illa, men uppkomsten av allt fler odugliga föräldrar är en näraliggande hypotes som jag anser omedelbart måste testas. Problemet med barn är ju att de fortfarande föds och hanteras av föräldrar som ingen barnomsorgskunnig människa har valt, än mindre duglighetskontrollerat, och som därför kan visa sig vara precis hur odugliga som helst.
Jag föreslår därför att de sociala myndigheterna nu systematiskt börjar efterspana föräldrar som över huvud taget kan misstänkas sakna ett genomtänkt barnperspektiv i sitt föräldraskap. Att ett sådant perspektiv ska genomsyra alla beslut som rör barn kräver numera både FN:s barnkonvention och svensk lag (se prop 1997/98:182), och det finns ingen anledning att undanta föräldrar från det kravet. Särskilt misstänkta bör föräldrar vara som låter sina barn tillbringa långa dagar på överfulla daghem i stället för att själva gå ner i arbetstid, eller föräldrar som envisas med att hålla fast vid en apart kultur eller religion och därmed riskerar att åsamka sina barn integrationsskador, eller föräldrar som förgrenar sig i ständigt nya familjekonstellationer och därmed riskerar att åsamka sina barn känsloskador, eller föräldrar som har fullt upp med att förverkliga sig själva och därmed riskerar att åsamka sina barn allt möjligt.
Stickprovskontroller där odugligmisstänkta föräldrar tvingas umgås med sina barn under expertuppsikt i en vecka eller två bör övervägas. En ny myndighet, lämpligen kallad Barnverket, med uppgift att förse föräldrautsatta barn med en ny och duglighetskontrollerad uppväxtmiljö, bör instiftas. I avvaktan på att barn själva kan välja sina föräldrar eller någon expert kan välja föräldrar åt dem (en genteknisk fråga sägs det), bör de av Barnverket godkända uppväxtmiljöerna konkurrensutsättas för att uppnå maximal effektivitet och valfrihet.
För den som undrar hur Barnverket ska veta vad som är bäst för barnet, vill jag hänvisa till Barnkommitténs betänkande (SOU 1997:116) där den brittiske familjeexperten John Eekelaar fastslår att det kan man räkna ut på två sätt. Dels genom att fråga dem som är experter på barn, dels genom att fråga barnen själva. "Det bästa underlaget får man genom att kombinera dessa två sätt", säger John Eekelaar och med honom Barnkommittén. Föräldrar har inte längre något att tillföra.
Den radikala tanken att avskaffa föräldrars makt över sina barn är naturligtvis inte ny. Den har genom historien prövats i det antika Sparta, i det kommunistiska Sovjetunionen, i det nazistiska Tyskland, i Israels kibbutzer och i sextio- och sjuttiotalens kollektivrörelser.

Ett litet problem med alla hittillsvarande sådana försök är förstås att de alla har skapat ett helvete, inte minst för barnen, och följaktligen har de alla också gått åt helvete. Men det var innan människan kom på att föräldramakten måste avskaffas underifrån, av föräld-rarna själva. I dag är den biologiska familjen i Sverige i full färd med att avskaffa sig själv. I varje fall fyller den allt sämre sin biologiska uppgift, nämligen att föda och fostra barn. Därmed är det allt färre som rimligen kan ha något att invända mot en politik där ansvaret för barnens bästa sakta men säkert lyfts från de biologiska föräldrarna och läggs i händerna på dem som vet bättre.
Jag inser att en sådan politik fortfarande kan kännas en smula främmande för människor som ännu lever kvar i föreställningen att den biologiska familjen är oersättlig, att de flesta barn även i framtiden kommer att vara hänvisade till de föräldrar som ödet bjuder och att även smått odugliga föräldrar oftast är bättre för barnet än ett aldrig så duglighetskontrollerat tvångsomhändertagande.
Risken finns också att det kan uppstå en radikal motrörelse som i stället kräver något så orealistiskt och otidsenligt som ett stärkande av den biologiska familjen. Det skulle ju såvitt jag förstår betyda att vi satte familjen före individen, föräldraskapet före karriären, bundenheten före friheten. Jag behöver inte orda om de långtgående följderna för hela vår moderna och individbaserade livsföring av redan små steg mot en sådan samhällsförändring.
Om båda lösningarna kan förefalla en smula provocerande kan det bero på att barns situation i vårt samhälle för tillfället också är det.