Krönika i Godmorgon världen, 10 mars 2013

Bonusmänniskan

Jag försöker förstå argumenten för obegränsade bonusar till finansvärldens toppstjärnor. Jag vet inte om det fanns toppstjärnor i den bank där jag en gång för länge sedan inledde min bankkundskarriär, men uppenbarligen finns det sådana i de banker som idag med näbbar och klor kämpar för rätten att betala ut gränslöst höga bonusar till personer med redan gränslöst höga löner. Jag antar att det delvis handlar om de unga män som en gång i tiden kallades finansvalpar och som för inte så länge sedan var på god väg att ödelägga det globala finanssystemet och krascha världsekonomin, men som av någon anledning fortfarande styr och ställer i bankvärlden och som fortfarande anser sig ha rätt till obegränsade belopp i löner, bonusar och pensioner. 
Ja, också dom som styr och ställer i banker som hade gått i konkurs under finanskraschen om inte regeringar hade gått in och garanterat deras överlevnad. 
Exempelvis brittiska Royal Bank of Scotland, som sedan den dyraste räddningsaktionen i världshistorien gått med årliga mångmiljardförluster, men vars chef, Stephen Hester, förra året hade en årslön på 12 miljoner kronor och en årlig bonus på 24 miljoner och en sk långsiktig motivationsplan värd 42 miljoner om året. 
Varför någon extra motivation skulle behövas utöver dom 36 miljonerna om året i lön och bonus begriper åtminstone inte jag, men 2012 tjänade Stephen Hess sammanlagt 78 miljoner kronor. Visserligen avstod han efter visst medialt uppseende från 10 av sina bonusmiljoner, men det får väl betraktas som växelpengar i sammanhanget.
Och det här är inte undantaget – utan regeln. 
Mångmiljonbonusar och motivationsplaner så långt ögat räcker. 
I bankvärlden har helt uppenbart sambandet mellan arbetsinsats och belöning klippts av. En bankchef som får hundra miljoner kan rimligen inte göra ett tio gånger bättre jobb än den som ”bara” får tio. 
Det kan över huvud taget inte finnas någon rationell anledning till varför aktieägarna i en bank, för att inte tala om en förlustbank, skulle låta de ansvariga cheferna bevilja sig själva mer pengar per år än vad de flesta av bankens småsparare kommer att tjäna under en livstid eller två. I synnerhet som pengarna på intet sätt står i proportion till resultatet.
Varför bankcheferna själva anser sig vara värda så mycket pengar är en fråga för sig. Den mest näraliggande svaret verkar vara att i deras mångmiljardvärld har pengar förvandlats från medel till mål, från kapital till statussymbol. Den som har mest pengar vinner. Den som ser sig förbisprungen av någon med fler miljarder känner sig som en förlorare. När en saudiarabisk finansman och en av ägarna till den amerikanska bankjätten Citigroup halkade efter på tidskriften Forbes lista över världens rikaste män anklagade han tidskriften för att ha räknat fel och hänvisade till en annan lista där han hamnade högre upp.  
När EU:s finansministrar häromveckan till sist satte ett tak för bankernas bonusar blev det i alla händelser ett himla liv i finansvärlden. I Storbritannien betecknades beslutet som dödsstöten för London som finanscentrum. Den stackars chefen för Royal Bank of Scotland skulle nu bara få 42 miljoner istället för 78 och därför antagligen inte längre vara motiverad att göra sitt bästa. Finansvärldens toppstjärnor skulle dessutom genast flytta till USA eller något annat land där de fortfarande kunde få obegränsade bonusar.
Och här talar vi inte om ett europeiskt bonusstopp utan bara om en gräns för hur hög bonusen kan bli i förhållande till lönen och dessutom med en möjlighet för bolagsstämman, dvs aktieägarna, att häva gränsen. Banklandet Schweiz folkomröstade häromdagen för att gå ännu hårdare fram. 
Så den fråga som protesterna mot bonustaket till sist väcker är: vad för slags finansvärld är det vi har fått? 
Och vad för slags människor är det som styr och ställer i den? 
Och vad slags banker är det som anser sig vara beroende av sådana människor?
Att de nu hotar att flytta någon annanstans ser jag som ett löfte, inte ett hot.
Löftet om en något bättre och anständigare finansvärld än den som alldeles nyss höll på att köra världsekonomin i sank.