Godmorgon världen, 14 mars 2016

Bassängbadets ideologer

Ska offentliga badbassänger kunna reservera särskilda tider för kvinnor? Nej, det ska de inte, säger till min stigande förvåning en rad framträdande debattörer, och än mer förvånande, med den liberala toleransen som argument. Det är intolerant, säger de, att under några timmar stänga ute människor av ett visst kön från bassängerna. Särskilda tider för kvinnor skulle kunna leda till krav på särskilda tider för homosexuella, judar, muslimer och Gud vet vad.  Ger man efter för kravet att kvinnor under några timmar ska tillåtas bada för sig, öppnar sig en Pandoras ask av separatbadande främlingar och avvikare av olika slag, och hur skulle det se ut? 
Ursäkta, men varför skulle det ena leda till det andra?
Här talar vi om den mest rotade av alla separationer i den västerländska kulturen, den mellan manliga kroppar och kvinnliga. 
Den som vi fortfarande av någon anledning tillämpar i omklädningsrum och bastubad. Den som fortfarande gör att gemensamma nakenbad oftast försiggår i slutna sällskap. 
Någon kanske invänder att det är skillnad på helt nakna kroppar och nästan nakna, men var gränsen går mellan det ena eller andra är inte självklart. För bara hundra år sedan draperade sig både män och kvinnor i mer eller mindre heltäckande plagg när de badade offentligt tillsammans. När bikinin lanserades på femtiotalet tyckte många att nakengränsen hade överskridits. Och än är det inte självklart att kvinnor i jämställdhetens namn ska tillåtas simma med bar överkropp i offentliga bassänger, även om det på sina håll har krävts, och på sina håll tillåtits, och kanske med tiden blir självklart. 
Eller kanske inte.
För vad som kvarstår är att just den här gränsen, mellan manliga kroppar och kvinnliga, är och förblir ett spänningsfält i de flesta kulturer. Och än mer så när vitt skilda kulturella koder kommer i kroppsnära kontakt med varandra. 
Och alldeles särskilt i en tid när koderna blivit osäkra och spelreglerna i gränslandet oklara och spänningsfältet mellan manligt och kvinnligt blivit minerad terräng.    
Sett i det perspektivet kan det rimligen finnas många goda och högst pragmatiska skäl att erbjuda några timmars kvinnofrid, om man så får säga, i våra offentliga bassänger. Den offentliga bassäng där jag tar mina morgonrundor är ibland helt eller delvis bokad för allsköns särintressen, vattengympa till dånande musik, skolklasser som plaskar och skriker. Några kvinnotimmar mer eller mindre hade inte gjort någon större skillnad. Det finns andra tider att välja på för meditativa tråkmånsar som jag.
Men kritiken mot kvinnobadandet är inte pragmatisk. Den är ideologisk. Den bottnar i en ideologi som säger att i ett sekulärt samhälle ska det offentliga inte ta hänsyn till religiösa särkrav. Exempelvis till kvinnor som av religiösa eller traditionella skäl vill bada offentligt utan mäns närvaro. 
Om andra kvinnor, av helt andra skäl, hade önskat sig samma sak, är jag rätt säker på att ingen hade lyft pennan. I varje fall skulle ingen i det ha sett ett hot mot jämlikheten och toleransen och ett steg mot samhällets sönderfall. 
Det är en ideologi som kort sagt tenderar att vara blind för det svenska samhällets kulturella och religiösa särart, det som gör oss exotiska i andras ögon, vår statsunderstödda individualism till exempel, men desto mer redo att se det opassande och stötande i kulturella och religiösa minoriteters seder och bruk. 
Det är en ideologi som av ett till synes pragmatiskt problem – går det rent praktiskt att sätta av några timmars bassängtid för kvinnor enbart – gör ett principiellt ställningstagande: det offentliga får inte ge efter för kulturella och religiösa särkrav. 
   Själv tycker jag den övergripande principen i en rättsstat bör vara allas likhet inför lagen. Och att den principen i det samhälle vi lever i, kan och bör ge stort utrymme för många skilda principer, religiösa som sekulära, för hur man kan och bör leva sitt liv.      
”Det här är mina principer”, sa en gång Groucho Marx, ”och gillar ni dem inte, så har jag andra.”
Det var inte bara roligt sagt. Utan också djupt tänkt.