Kolumn DN 2003-09-10

Den gömda konflikten om Sverige

DE FLESTA av dem som en gång röstade nej till svenskt EU-medlemskap säger sig enligt en opinionsundersökning komma att rösta nej också till euron. Det finns en konsekvens i detta som jag respekterar. Euron hör intimt samman med EU-medlemskapet. Ville man då inte ha det ena är det konsekvent att nu säga nej till det andra. Två av de tre riksdagspartier som nu uppmanar svenskarna att rösta nej till euron, uppmanade också svenskarna att rösta nej till EU-medlemskap och kräver fortfarande att Sverige lämnar EU. Det är politiskt konsekvent, även om jag tycker att det är politiskt fel. 
Mindre konsekvent är att en fjärdedel av dem som röstade ja till EU nu säger sig vilja rösta nej till euron. Många gör det säkert i tron att det ena kan separeras från det andra och att vi kan förbli fullvärdiga medlemmar av EU även om vi säger nej till euron. Företrädare för de partier som egentligen vill säga nej till bådadera har varit särskilt noga med att främja den föreställningen. 
Men sambandet är ofrånkomligt. Ett svensk nej till euron är också ett nej till de villkor för medlemskapet som hittills har gällt och kommer därför att kräva förhandlingar om nya villkor. Säger Sverige nej till euron blir det första gången som ett medlemsland säger nej till ett samarbete som redan pågår och som det självt är formellt bundet av. Ett svenskt nej till euron kommer att signalera till de övriga medlemsländerna att vi inte tror på deras förmåga att begripa sitt eget bästa (är euron dålig för oss är den det rimligen också för dem), och att vi överhuvudtaget inte litar på dem i samma utsträckning som de av någon anledning litar på varandra. 
Ett svenskt nej till euron blir därmed, vare sig vi avser det eller inte, en misstroendeförklaring mot det EU-samarbete som redan existerar och mot de länder som deltar i det.
Vår röst om euron är därmed också en röst om EU, vad än nejsidan säger om saken.

DE FLESTA av dem som sa ja till EU men som nu överväger att säga nej till euron, misstänker jag dock tillhör de bedragnas kategori. De som i den förra folkomröstningen röstade ja i tron att EMU inte var en del av EU, och att det vi då röstade om var premien till ett europeiskt försäkringsbolag för lägre arbetslöshet och högre välfärd och inte anslutningen till en europeisk union som inte försäkrade oss någonting annat än en roll i den process där ”Europas folk, samtidigt som de är och förblir stolta över sin identitet och sin nationella historia, är fast beslutna att övervinna sina gamla motsättningar och att i en allt fastare sammanslutning skapa sin gemensamma framtid”, för att citera ur framtidskonventets förslag till EU-konstitution. 
Vad vi då röstade om var om vi skulle knyta vår nationella framtid till den europeiska unionens framtid – i medgång som motgång. 
Likväl var det sällan så frågan framställdes av jasidan den gången. Av rädsla för att svenskarna skulle säga nej till överstatlighet och delad suveränitet, försökte man ge sken att det varken rörde sig om det ena eller andra, att allt skulle bli ungefär som förut fast bättre. Det var inte Sverige som skulle bli en del av Europa utan Europa som skulle bli en del av Sverige.
Av det skälet vågade vi naturligtvis inte heller ta diskussionen om EMU när saken formellt låg på bordet för avgörande (Maastricht) utan lät göra en ensidig regeringsdeklaration (den dåvarande borgerliga regeringen i samförstånd med socialdemokraterna) som gav väljarna det falska intrycket (eftersom deklarationen samtidigt lovade att vi skulle respektera gällande fördrag) att de lugnt kunde säga ja till EU utan att säga ja till valutaunionen. 
Och som idag har skapat det likaledes falska intrycket att vi kan säga nej till valutaunionen utan att det får återverkningar på vårt ja till EU.

KORT SAGT TOG vi aldrig konflikten om bilden av Sverige. Vi tog aldrig konflikten mellan bilden av nationell självtillräcklighet och bilden av övernationellt beroende. Mellan föreställningen att vi rår oss bäst själva och föreställningen att vi rår oss bättre tillsammans med andra. Mellan enhetlighetens samhälle och mångfaldens. Mellan berättelsen om folkhemmet och berättelsen om Europas folk.
Sverige går följaktligen och bär på en gömd konflikt om vad slags samhälle vi är eller tror oss vara. Gömd därför att den skär genom alla stora partier och rör vid så djupt rotade föreställningar att ingen vågar släppa fram den till ytan och nämna den vid namn och lägga fram den till osäkrad debatt. Våra folkomröstningar har i praktiken fungerat som en metod för konfliktundvikande, inte som en metod för konflikthantering. Vad konflikten i grunden gäller är två oförenliga bilder av Sveriges plats i världen. Vad vi i praktiken tillhållits att folkomrösta om är ett ja- och ett nejalternativ för hur Sverige ska förbli vad det alltid har varit.
Därav nejsidans psykologiska övertag, eftersom ett nej signalerar mindre förändring än ett ja. Och därav känslan hos de som då röstade ja men som nu tänker rösta nej av att vara bedragna. 
Röstade vi inte för att Sverige skulle förbli vad det alltid hade varit? 
Nej, det gjorde vi inte, varken då eller nu. Vad vi nu röstar om för andra gången är om Sverige ska vara en del av en växande europeisk gemenskap där vi fattar viktiga beslut om vår framtid tillsammans med andra. Eller om Sverige ska förbli vad det alltid har varit (trots att världen inte längre är det).
I det valet står inte fakta mot fakta. Det finns kunniga människor på båda sidor. I det valet står två bilder av Sverige mot varandra. 
För egen del tvekar jag inte. Ett ja till euron den 14 september är ett ja till det europeiska Sverige som jag vill se mina barn och barnbarn växa upp i och som jag tror att de flesta svenskar, om den gömda konflikten gjordes synlig och tydlig, skulle förstå att lägga sin röst för.