Kolumn DN 2006-04-28

En liberalism för de framgångsrika

DET ÄR FÖRVISSO bättre att vara framgångsrik och frisk än misslyckad och sjuk men det är inte självklart någonting att göra en dygd av, än mindre upphöja till ideologi eller religion. De flesta ideologier och religioner tillhåller tvärtom den framgångsrike att inte förväxla framgång med dygd eftersom de flesta ideologier och religioner bygger på insikten att framgång och motgång i livet bestäms av så mycket mer än individen själv, liksom på erfarenheten att framgångens vägar inte alltid är dygdens.
Likväl finns det både ideologier och religioner som hävdar motsatsen, som predikar att den som lyckas i livet huvudsakligen har sig själv att tacka och den som misslyckas huvudsakligen sig själv att skylla, och att de framgångsrika därför inte bara ska vara lyckliga och tacksamma utan också känna sig stolta och dygdiga, eftersom ”när det regnar på prästen så droppar det på klockarn”, eller ”ju mer mat åt hästen desto mer skit åt sparvarna”, eller någon annan variant på tesen att rikedom för de få också är till glädje för de många. 
Ett nutida religiöst uttryck har den här idén fått i framgångsteologin (i rörelser av typ Livets Ord) som predikar att personlig framgång är ett kvitto på en framgångsrik relation med Gud och personlig motgång ett kvitto på motsatsen. Ett nutida ideologiskt utryck har den fått i en liberalism som inte alls är ny men som ändå kallas nyliberalism och som i Sverige har fått sitt senaste uttryck i en tidskrift som heter Neo och vars redaktörer skriver att ”rikedom är rätt, oavsett vad denna rikedom består av”.

DET ÄR FÖRVISSO en begriplig strävan hos de rika att också bli betraktade som goda eller åtminstone hedervärda. En klassisk metod för att tillgodose denna strävan är att först bli rik och sedan gottgöra eller göra gott eller åtminstone göra sig ett gott namn. Framstående nutida exempel på detta är valutaspekulanten George Soros och monopolbyggaren Bill Gates. Jag ser inte heller något fel i detta. Inte så länge rikedomsbygget förblir en sak och godheten en annan, det vill säga så länge George Soros inte upphöjer valutaspekulationen till välgärning och Bill Gates monopolbyggandet till dygd. 
Vilket är vad nyliberalismen i princip försöker göra. På marknaden finns inga dåliga sätt att bli rik på, säger den. Ju fler som där kan bli rikare desto rikare blir alla. En osynlig hand omvandlar också den mest skamlösa egennytta till den mest välgörande samhällsnytta. Eller som Bernard Mandeville formulerade samma tankegång i fabeln om bikupan (1714); ”så lycklig var deras lott/ att också brott byggde deras slott”. 
I en artikel i nummer två av Neo förklarar exempelvis en av tidskriftens redaktörer för sig själv och för sina läsare varför det är rätt att bli rik (eller åtminstone rikare) på att inte betala skatt och sociala avgifter för sin städhjälp, ja varför det rentav borde kunna betraktas som en välgärning. Ja, naturligtvis är skatten på arbete ”orimlig”, och naturligtvis tjänar alla på att redaktörer gör annat än byter dammsugarpåsar, men framförallt visar sig den svarta städhjälpen bara vara glad och lycklig över att få hjälpa till. ”Det jag betraktade som ett marknadsförhållande såg hon som en relation mellan två jämlika människor”, skriver redaktören.
Tänk så det kan ordna sig.
Jag letar i sammanhanget efter begrepp som samhällsansvar och skyldighet, men ordet samhällsansvar får jag leta efter och den enda skyldighet jag finner i Neo är skyldigheten mot sig själv – eller som det mera poetiskt formuleras i första numrets ledare; skyldigheten ”att följa sitt eget hjärta och förnuft” och ”att själv pröva sina vingar”.
Vilket mindre är en skyldighet än en möjlighet. 
Om alla de kollektiva skyldigheter som krävs för att den möjligheten ska bli verklighet för så många individer som möjligt, bekymrar sig inte Neos nyliberaler.

JUST DETTA HAR annars varit ett av liberalismens historiska bekymmer; hur ge alla individer lika möjligheter ”att själva pröva sina vingar”, vilket är ett bekymmer som historiskt har gjort liberaler till förespråkare av politiska reformer för att motverka de individuella effekterna av arv och privilegier, vilket är skälet till att ordet liberal i USA fortfarande betecknar en person som förespråkar ungefär det.
I Sverige däremot har ordet liberal alltmer kommit att förknippas med idén att marknaden numera ordnar också sådant till det bästa, och att varje individ har möjlighet att bli sin egen lyckas smed, att problemet med nedärvda skillnader i utgångsläget i princip är löst, och att rikedom därför är rätt. Den individ som inte förmår ta tillvara sina möjligheter att ”förverkliga sig själv” har – med vissa uppenbara och behjärtansvärda undantag som måste hjälpas på traven – huvudsakligen sig själv att skylla.
Naturligtvis har dessa idéer ingenting med verkligheten att göra. Problemet med de skilda utgångslägena inte bara kvarstår utan förvärras. Det sociala arvet väger åter tyngre, liksom ärvda pengar och relationer. De rika och framgångsrika har allt färre skäl att tacka sig själva och allt fler skäl att tacka andra. 
Det fanns en gång en liberalism som förstod att individens möjligheter förutsätter kollektivets skyldigheter.
Var finns den idag?