Krönika i Akademikern, september 2010

Att tro på framtiden
 

Nuet är en flyktig tidsperiod, nästan obefintlig. Nu blir genast nyss och idag blir snart igår. Att leva i nuet är att leva i det försvinnande ögonblicket mellan det som har varit och det som ska bli. I den meningen lever vi inte enbart i nuet utan också i minnet av gårdagen och drömmen om morgondagen. 
Åt gårdagen finns i regel inte mycket att göra. I varje fall inte med politikens medel. Minnet av gårdagen kan visserligen manipuleras och missbrukas för politiska syften, men inget parti kan lova en bättre gårdag. Partier som vill återskapa gårdagen, och sådana finns, talar om framtiden, inte om gårdagen. Framtiden är all politiks slagfält, löften om framtiden är politikens hårdvaluta. En valrörelse utan framtidsvisioner är en självmotsägelse.

Jag letar efter framtidsvisioner i den pågående valrörelsen men finner till stor del visioner av gårdagen. Det vi hade igår lovas vi få tillbaka i morgon. Jobben vi hade igår, tryggheten vi hade igår, välfärden vi hade igår, etc. De nya moderaterna och de gamla socialdemokraterna är i det avseendet ganska lika. Vad valet tycks handla om är vilket av regeringsalternativen som i det avseendet framstår som mest trovärdigt. Alliansen vill sänka skatterna och privatisera välfärden medan de rödgröna vill motsatsen ungefär, men den framtid som hägrar har i båda fallen påtagliga likheter med den gårdag vi fortfarande minns med saknad. 
Det behöver inte vara fel att lova gårdagen tillbaka (aspekter av den åtminstone), i synnerhet inte när gårdagen i Sverige onekligen har en hel del som talar för sig när det gäller jobben, tryggheten och välfärden. 
Felet är att inget av regeringsalternativen har en vision av det framtida samhälle i vilket alla dessa goda ting skulle vara möjliga att förverkliga och förena.

De flesta inser nog att förutsättningarna för jobb, trygghet och välfärd radikalt har förändrats sedan igår. De flesta inser nog också att framtiden för Sverige är oupplösligt sammankopplad med framtiden för vår omvärld och att rent nationella visioner av framtidens Sverige inte längre är möjliga, eller i varje fall inte trovärdiga. 
Problemet är att inget annat än nationella framtidsvisioner får en chans att formuleras och debatteras i en valrörelse byggd på kamp om alltmer otrogna och misstrogna nationella väljare. Trovärdiga visioner av framtiden riskerar under sådana förhållanden att ersättas av orealistiska drömmar om gårdagen. Uppkomsten av alltfler nationalistiska och populistiska partier i Europas alltmer sammanvävda nationer bär syn för sägen.

Därmed inte säkert att det alltid går att skapa trovärdiga visioner av framtiden. Ibland kan framtiden synas alltför oviss och dunkel för att vi ska kunna föreställa oss den, än mindre tro på den. I stora brytningsperioder, likt den vi nu befinner oss i, kan det därför kännas mera lockande att klamra sig fast vid den tid som flytt än att spana efter den tid som kommer.
Kollektiv framtidstro är ingen självklarhet. Samhällen kan blomstra av framtidstro och vissna av framtidsoro. Framtidstro är en drivkraft för långsiktighet och engagemang medan framtidsoro är en drivkraft för kortsiktighet och misstro. Framtidstro är kort sagt inget oväsentligt bidrag till ett samhälles samlade tillgångar.
Vi kan naturligtvis ha en rent individuell framtidstro, tro på vår egen förmåga och våra egna möjligheter att skapa en framtid för oss själva. Under en tid ansågs detta rentav vara den enda framtidstro som behövdes. Individens framgång skulle bli något sätt bli samhällets.
Men så blev det inte har det visat sig. Individer har kunnat blomstra i samhällen som vissnar. Enorm privat förmögenhetstillväxt har gått hand i hand med offentligt förfall.

Det är sådant som händer när ett samhälle förlorar sin framtidstro.