Kulturartikel DN 2004-11-28
Recension av Svante Nordin: Ingemar Hedenius, en filosof och hans tid

En filosof för sin tid

PÅ FRÅGAN ”Vad är filosofi?” fanns under några efterkrigsdecennier bara ett enda svar vid Sveriges samtliga filosofiska institutioner. Inte så att det hade saknats andra svar än det med tiden allenarådande, men trosvisst och maktfullkomligt hade ett välorganiserat akademiskt brödraskap utmanövrerat alla företrädare för andra filosofiska skolor och ideal från professurer och docenturer och akademiska maktpositioner. 
Idéerna och intrigerna bakom detta erövringståg, liksom dess följder för samhällsdebatten och kulturklimatet i Sverige på 1950- och 60-talet, liksom den centrala roll som en enskild person tidvis spelade i detta sammanhang, är det bärande temat i Svante Nordins välskrivna och inträngande biografi över ”Ingemar Hedenius, en filosof och hans tid” (Natur & Kultur 2004). Det är inte minst tiden vi här får lära känna, och det från ett perspektiv som kastar ett delvis nytt och inte alltid förskönande ljus över den. En filosofisk skola som de facto hade etablerat sig som den enda vetenskapligt legitima och möjliga skulle visa sig gå hand i hand med mer eller mindre maktfullkomliga anspråk på att tillhandahålla vetenskapliga svar också på politikens och moralens frågor. Ingemar Hedenius har främst gått till hävderna för sitt passionerade angrepp på kyrkan och kristendomen i essän ”Tro och vetande” från 1949, men hans aversion omfattade i princip alla filosofier som gjorde anspråk på att formulera vad Hedenius ansåg vara ovetenskapliga ”helhetssyner” på människan och tillvaron. Filosofins roll var att ”stå på vetenskapens sida mot de förvirrande och osaliga strömningarna i vår kultur”. Filosofins vetenskapliga uppgift var att logiskt och analytiskt dela upp mångtydiga problemkomplex i ”någorlunda väldefinierade delfrågor” utifrån vilka ”sakfrågorna” kunde angripas. 
Till föremålen för denna vetenskapliga filosofis ”renhållningsarbete” räknade Hedenius inte bara kristendomen och marxismen utan exempelvis också existentialismen, som även den hade sin grund i ”människornas, som det förefaller, djupt rotade begär efter andra och mer känslomässigt stimulerande bilder än dem som vetenskapen ger”. För Hedenius och hans filosofiska härnad var målet varken mer eller mindre än nedkämpandet av all annan filosofi vid universiteten än den som hade sitt fotfäste ”i logiken och verkligheten”. Hedenius själv var därvid ingalunda en sval akademisk betraktare utan en högst passionerad krigare och konspiratör som i brev och promemorior varnade för de ödesdigra konsekvenserna av felaktiga tillsättningar och som med jämna mellanrum ”ana[de] ugglor i mossen”.

VAD VAR DÅ filosofi enligt Ingemar Hedenius? Svaret skiftar en smula genom åren och är inte helt motsägelsefritt men vad som likväl verkar genomgående är synen på filosofi som en strikt vetenskaplig disciplin (med samma anspråk på vetenskaplighet som fysiken och kemin) för att logiskt dissekera, analysera och lösa upp moraliska konflikter och motsägelser. Moraliska och politiska motsättningar bottnade nämligen till stora delar i motsättningar om fakta. Filosofins roll härvidlag var att bringa reda i begreppsförvirringen, blottlägga faktakonflikterna, introducera logisk stringens i diskussioner om moral och politik och i sista hand leverera logiska svar på moraliska dilemman. Till synes oförnuftiga värde- eller moralkonflikter skulle därmed kunna omvandlas till förnuftiga faktakonflikter som skulle kunna upplösas med en vetenskaplig studie eller två. 
Den värdemässiga grunden för denna vetenskapliga filosofi var nyttomoralen. Att det var en rent värdemässig grund insåg Hedenius, men han ansåg att den rent förnuftsmässigt var att föredra framför något annat. Nyttomoralens grundval är att människan på det stora hela kan eller bör försöka förutse verkningarna av sina handlingar och därvid följa det moraliska imperativet att handla så att verkningarna gör världen bättre. Nyttomoralen tillhandahåller därmed ”en princip för upplösningen av pliktkollisioner”. Hur ska jag handla? Räkna efter! ”Där den konventionella moralen befinner sig i förvirring har nyttomoralen en lösning att erbjuda”, skriver Hedenius 1961. Han är därvid fullt medveten om att ”den konventionella moralen”, eller som han också kallade den, ”den omoraliska anständigheten”, tidvis skulle komma att uppresa sig mot nyttomoralens kalkyler, som exempelvis kalkylen att det ibland kan vara rätt att döda för att göra världen bättre.
En förklaring till denna moralläras till synes motståndslösa erövring av det filosofiska tolkningsföreträdet i Sverige kan vara att den passade väl samman med den föreställning om rationalitet, förnuft och saklighet som efter kriget hade kommit att införlivas med grundvalarna för det nationella välfärdsbygget. Föreställningen att moraliska och politiska konflikter i samhället berodde på resterande fickor av okunskap och vidskepelse växelverkade gynnsamt med efterkrigsföreställningar om att ideologierna var döda, de vidskepliga dimmorna skingrade och det goda samhället en fråga om fakta, förnuft och logik.

MOT BAKGRUND av den ideologiska och moraliska förödelse ur vilken dessa föreställningar växte fram var de förvisso både begripliga och behjärtansvärda. Ideologiernas död var inte bara en diagnos utan ett önsketillstånd. Det var många som nu sökte fastare moralisk mark under fötterna. Så också Ingemar Hedenius och hans filosofgeneration.
Hedenius problem i sammanhanget var att han hade fostrats i en filosofisk tradition som med viss rätt kunde anklagas för att ha försett tidens totalitära regimer med ett slags rättsfilosofiskt alibi. Hedenius föregångare och förebild, Axel Hägerström, hade utvecklat en moral- och rättsteori, värdenihilismen och rättsrealismen, som i grova drag utgick från att moraliska övertygelser byggde på vidskepelse medan juridiska ställningstaganden byggde på saklighet, vilket i sin tur ansågs ha banat vägen för den moralbefriade tesen att makt är rätt. 
Hedenius delade Hägerströms skepsis mot moraliska ”vidskepelser” men såg som sin uppgift att rädda Hägerströms värdenihilism från dess potentiellt amoraliska konsekvenser. Han kompletterade den därför med vad han kallade en ”intellektualismens moral” med vars hjälp vetenskapligt skolade filosofer skulle kunna ge vägledning också i moraliska frågor (vilket Hägerströms filosofi inte hade medgivit). Eller närmare bestämt, tillhandahålla de vetenskapliga verktyg med vars hjälp en mera faktabaserad moral kunde särskiljas från en mindre faktabaserad, vilket i sin tur skulle göra fackfilosoferna till logiska försvarare (högst bokstavligen) av demokrati, frihet och humanitet.
När jag började jag läsa praktisk filosofi vid Stockholms universitet på hösten 1967 hade det svenska filosofimonopolet redan börjat naggas i kanten och Ingemar Hedenius stjärna var i dalande. Hädanefter skulle den tid han så framgångsrikt och temperamentsfullt hade växelverkat med gå honom förbi och detronisera hans ”enda vetenskapliga filosofi” till en högst tids- och kontextbunden helhetssyn på människan och tillvaron. 
För naturligtvis bottnade också Hedenius filosofi i ännu en av dessa för honom så principiellt förhatliga helhetssyner. Vad Svante Nordin övertygande visar är att Hedenius livslånga kamp mot ”helhetssynerna” gick hand i hand med en till trosvisshet gränsande övertygelse om hur ”förnuftiga” människor bör handla för att skapa moralisk ordning i en amoralisk värld. Också Hedenius ville ge mening åt en värld utan mening. Också Hedenius ville försona människan med en tillvaro som inte hade försoning på programmet.
Skillnaden mellan denna till svensk statsfilosofi upphöjda helhetssyn på människan och tillvaron och de mindre ”vetenskapliga” helhetssyner som vid samma tid formulerades och problematiserades inom andra filosofiska riktningar på den europeiska kontinenten (”dessa kris- och krigsmärkta filosofiprofessorer i Tyskland och Frankrike”, som Hedenius i en avfärdande kommentar kallar dem) var kanske främst att de senare var tvingade att hantera en mera hudnära erfarenhet av förnuftets och rationalitetens begränsningar. 
I sin roman från 1953, ”Mästaren Ma”, introducerar Willy Kyrklund en filosof med det lättdechiffrerade namnet He I: ”Aldrig vacklade grunden under honom, aldrig brast tillvaron samman för honom. Emedan han icke har prövat på godtyckligheten i människans villkor, hur kan han yttra sig om dem?” 
Vad Svante Nordin tydligt visar är att grunden ständigt vacklade också under Ingemar Hedenius men att han aldrig tillät denna vacklan att påverka sin filosofi. Redan i ”Tro och vetande” blottlägger Hedenius klyftan mellan sitt ”ständig[a] begär efter en bättre värld, en helt annan verklighet” och verkligheten som han ansåg att den förnuftsmässigt måste förstås: ”Hur ofta har jag inte sagt mig, att detta begär är en dårskap! […] I grund och botten […] en orimlighet, detta som jag innerst inne vill.” 
Skillnaden mellan Ingemar Hedenius och de ”kris- och krigsmärkta filosofer” han bekämpade var att de senare ville ge klyftan en plats i filosofin medan Hedenius ville barrikadera filosofin emot den.
På frågan ”Vad är filosofi?” fanns och finns naturligtvis helt andra svar än det svar som en tid var allenarådande i Sverige. ”Ett av de säkraste kännetecknen på att vi står inför en filosofisk fråga”, skrev en gång Isaiah Berlin, ”är att den direkt konfunderar oss och att det inte finns någon automatisk teknik, inte någon universellt erkänd expertis, som kan hjälpa oss att hantera den.” 
Ingemar Hedenius filosofiska ambition var att undan för undan reducera eller rentav helt eliminera antalet sådana frågor och göra filosofin till den teknik och filosoferna till den expertis som skulle hjälpa oss att hantera dem. 
Att en sådan ambition idag ter sig alltmer verklighetsfrämmande säger en del om den högst specifika helhetssyn på människan och tillvaron som under några årtionden behärskade Sverige och som Svante Nordin förtjänstfullt har mejslat fram för eftervärldens begrundande.